Brain Of J

It's the end of the world as we know it

2008-12-09T13:10:00.006+02:00

Last Night on Earth: the Zombie Game (2007)
design: Jason Hill
förlag: Flying Frog Productions
spelarantal: 2-6
speltid: 60 minuter
prisklass: 40-50€ (49€ hos Lautapelit.fi den 9.12.2008)

Last Night on Earth orsakade heta debatter när det publicerades förra året. Spelet delade åsikterna i "älskar" och "hatar" och samma gällde för den lite annorlunda grafiska stilen. LNoE hörde dessutom till spelen som blev "hyped" (människor var överentusiastisk över det även före det publicerats) och majoriteten av de spelen faller ofta platt på baken efter det eftersom de har svårt att nå de absurt höga förväntningarna som konsumenterna har. Och visst förstår man varför LNoE inte nådde förväntningarna - det är ett bra spel, men för simpelt för att människor skall anse att det är så bra som de förväntat sig.

Det är frågan om ett zombiespel där en till två spelare agerar överhuvud för zombiena och resten är människor i en by som, beroende på scenariot, skall utföra olika uppdrag. Det första scenariot jag spelade har varit det intressantaste hittills. Där skall spelarna hitta bilnycklar samt bensin, ta sig till bilen och köra iväg från byn. Allt detta skall dock göras utan att bli zombiemat och före solnedgången.

Mekanikerna i spelet är nästan översimpla. En människokaraktär kan under sin tur antingen gå eller, ifall de är i en byggnad, söka efter grejs. Efter det så får de skjuta med sina vapen (ifall de har) och sedan strida i närstrid med en eller flera zombien. Zombiespelaren(/-na) flyttar sedan tidsmarkören framåt, drar zombiekort, kontrollerar ifall mera zombien kommer in på brädet, flyttar de zombien som finns på brädet, avgör möjliga strider och lägger sedan ut de nya zombiena ifall sådana kommer ut på brädet.

Människorna flyttar sig med kastet av en sexsidig tärning medan zombien går ett steg varje tur. Utöver de översimpla flyttningsreglerna så finns det bara två kortlekar i spelet. En kortlek för spelarna som innehåller massvis med artiklar samt händelsekort och en kortlek för zombiespelaren som innehåller en hel del som denne kan använda för att bråka med människorna. Till artiklarna hör då alltså vapen och annat som människorna kan använda i sin kamp mot zombiena. När en spelare är i en byggnad och inte flyttar på sig så får alltså denne söka och då drar spelaren högsta kortet i spelarnas kortlek.

Striderna är även enkla. Om det är frågan om skjutvapen så kastar man en sexsidigtärning och på vapenkortet står på vilka resultat det träffar. Zombien måste såklart vara inom rätt avstånd. Närstriderna (då en zombie är på samma ruta som en människa) är nästan det mest komplicerade och även de är simpla. Allt i spelet är alltså översimpelt och baserar sig mest på korten i de två kortlekarna. Som tur för spelet så har Jason Hill lyckats perfekt med dessa två kortlekar och därmed så fungerar spelet bra.

Medan man spelar så känns det som en klassisk b-klass zombiefilm och det är just den känslan som gör spelet så bra som det är. Många kritiker har sagt att det är mer än upplevelse än ett spel och det håller jag fullständigt med om. Frågan blir bara att om man tycker tillräckligt mycket om den upplevelsen eller inte. Detta betyder alltså att någon som inte är intresserad av zombiefilmer och -massaker i b-films stil så kan väl hålla sina tassar borta från det här spelet.

Spelet är inte helt perfekt annars heller. Det kommer ganska snabbt fram att det t.ex. är lite väl lätt för människorna att vinna, men det är får man lätt korrigerat genom att göra små egna regler till spelet och detta blir sen igen omvänt till spelet fördel - reglerna är så simpla att man lätt kan variera och modellera om spelet så att det passar ens egen spelgrupp.

Känslan är bra i spelet då människorna springer omkring i panik och försöker skjuta ihjäl zombiena som bara kommer och kommer, t.o.m. krälande genom fönster och hundluckor. Plötsligt så tar ammunitionen slut när du står mitt på gården med din ”pump shotgun” och smäller huvuden av de hjärnlösa och blodtörstiga zombiena. Det är fartfyllt hela tiden och aldrig kan man lägga sig ner och ta en stunds vila.

Illustrationerna då? Flying Frog Production har hittills gjort alla deras produktioner med samma grafiska stil. De modifierar fotografier så att de ser mer tematiskt ut, så det är frågan om skådespelare som "spelat in" rollerna i spelet framför en kamera och sedan har en grafiker lagat om dem så de passar spelets tema.

För att sammanfatta; för spelare som är intresserade av temat så är detta nästan ett måste - detta är en av de absolut bästa zombiemassakerna ute på marknaden. För spelare som inte är så fascinerade av temat så kan de bra lämna det på hyllan.

Trollkarlens stick

2008-12-08T11:22:00.006+02:00

Wizard (1984)
design: Ken Fisher
förlag: Amigo Spiele
spelarantal: 3-6
speltid: 30-60 minuter
prisklass: 0-10€ (7€ hos Milan-Spiele den 5.12.2008)

Och så fortsätter vi med kategorin stickkortspel som alltså hör till mina favoritkategorier...

Wizard är en version av ett urgammalt stickspel som finns i massvis varianter och säkerligen har tusentals olika namn. Man kan spela de flesta varianter med en traditionell kortlek och detta är grunden till en handfull kortspel, så som t.ex. Stefan Dorras Die Sieben Siegel som Lautapelit.fi just har publicerat på den nordiska marknaden under namnet 7 Signum.

Kortleken är indelad i fyra färger med valörerna 1-13. Wizards kortlek är så till vida speciell att den har två specialkort som finns i fyra exemplar var, men dessa hör inte till de fyra färgerna. Dessa två kort är trollkarlen (Wizard) och narren.
Beroende på antal spelare så spelar man ett visst antal ronder. Första ronden spelas med ett kort per spelare, andra med två kort, tredje med tre kort och så vidare ... enda tills man i sista ronden delar ut alla kort. Detta betyder att då kortleken innehåller 60 kort så spelas det t.ex. 15 ronder på fyra spelare.

Korten delas ut och översta kortet i talongen lyfts upp synligt - denna färg är trumf för ronden. Ifall det är en trollkarl så får delaren bestämma och ifall det är en narr så spelas ronden utan trumf. Efter att korten delats ut och alla spelare tittat på sina kort så skall spelarna i tur och ordning förutse hur många stick de kommer att ta under ronden. Spelaren efter delaren börjar förutse och så fortsätter det medsols. Problemet för den sista, delaren, är att antalet stick som förutses inte får bli lika många som det är i spel.

Spelaren efter delaren börjar spela. Spelarna måste bekänna färg ifall de kan, förutom då de spelar trollkarl eller narr - dessa kort får spelas när som helst. Spelaren som lagt högsta kortet i den färg som spelas, eller högsta trumfen, vinner sticket och påbörjar nästa. Trollkarlen tar alltid och vinner t.o.m. trumf. Narren tar aldrig ett stick.

Efter att alla kort är spelade räknas poängen för ronden. Ifall man förutsett rätt antal stick så får man 20 poäng + 10 poäng för alla stick man förutsett. Ifall man tagit mer eller färre stick än vad man förutsett så får man -10 poäng gånger så stor skillnad det varit mellan det man förutsett och det man tagit. Efter att poängen räknats och antecknats så börjar man nästa rond. Då ökar alltså var spelares korthandsstorlek med ett. Spelaren med mest poäng efter sista ronden har vunnit spelet.

Wizard är klassiskt och gudfadern till en stor hop stickkortspel. Den stora frågan blir väl ifall trollkarl- och narrkorten ger tillräckligt till spelet för att det skall vara tillräckligt för att inte spela det med en vanlig kortlek. I mitt tycke så är det definitivt det. Med några narrar på handen så kan man lätt förutse lite under det man trott att man lyckas med, för det är lätt att krypa under i stick med dem. Med trollkarlar kan man däremot vara väldigt elak med de andra spelarna. Kastar man en trollkarl på ett stick där någon t.ex. lagt ut 13 i trumf så kan du vara säker på att denne blir måttligt sur, eftersom denne räknat det som ett säkert stick. Regeln med att antalet förutsedda stick inte får vara samma som mängden stick i spel är en extraregel som inte hör till grundspelet men som ändå finns i slutet av regelboken och jag anser den vara nödvändig - utan den så försvinner en hel del kött från benen.

Definitivt i toppen av stickkortspelen, men vill man inte söka upp Wizard så skall man i.a.f. prova Lova som fungerar på samma sätt förrutom att det inte har trollkarlar och narrar och spelas med en traditionell kortlek. Det är väldigt sällan som min mor och styvfar kommer och hälsar på hem till oss och vi inte spelar en omgång Wizard. Problemet är bara att styvfar min är en "hardcore Wizard-wizard" som aldrig förlorar.

Förlaget Amigo Spiele har på senare dagar ändrat lite på spelet och även gett ut det under namnet Rage, men regeländringarna är tillräckligt stora för att klassa det som ett helt annat spel.

Knappnålar under naglarna

2008-12-05T09:12:00.000+02:00

Sticheln (1993)
design: Klaus Palesch
förlag: Amigo Spiele
spelarantal: 3-8 spelare
speltid: 30-60 minuter
prisklass: 0-10€ (6€ hos tyska PlayMe.de den 4.12.2008)

Jag har en viss förkärlek för kortspel, speciellt stickkortspel, och har därför skaffat en hel del såna. Sticheln hör till den kategorin av stickkortspel som är lite annorlunda och samtidigt hör till adeln av kategorin.

Kortleken i Sticheln har ett visst antal färger indelade i siffror som beror på hur många spelare som spelar. Ju mer spelare destu mer färger och siffror används i kortleken. På fem spelare t.ex. innehåller kortleken fem färger med siffrorna 0-14. Alla kort delas ut till spelarna och i början av varje rond så måste spelarna samtidigt välja ett kort från sin hand som representerar deras "smärtfärg". Alla kort som en spelare tar i stick under ronden i sin "smärtfärg" är minuspoäng, alla andra kort är pluspoäng.

Sticheln är alltså ett stickspel där spelaren som tagit det senaste sticket börjar nästa. Twisten i spelet kommer i att ingen behöver följa färg och att alla andra färger förrutom den förstspelade är trumf. Färgerna har ingen rang, utan ifall två trumfer av samma valör spelas så tar den förstspelade.

Efter att alla stick är spelade så räknas poäng. Man får minuspoäng för summan av valörerna på de kort man tagit i sin "smärtfärg", även det kort man använde för att bestämma den. För varje kort man tagit av de andra färgerna får man pluspoäng. Efter fem ronder så summerar man ihop sina poäng och den spelaren som har mest poäng vinner.

Sticheln är ett dubbeleggat svärd; samtidigt som det är väldigt analytiskt då alla kort är i spel och man själv väljer vad man får minuspoäng för så gör trumfsystemet det till väldigt kaotiskt. Man tror att man har kontroll, men egentligen kan man bara försöka knipa fast i den med ring- och lillfingret.
Det är klart att man kan bli bättre på Sticheln eftersom det finns ett väldigt djup, så länge man kommer över faktumet att ifall man försöker tänka i banorna av vanliga stickspel så går allt på snedden.

Ett av de mer annorlunda stickspelen och definitivt ett av dem som kräver lite mer erfarna kortspelare. Hjärnfrysande är uppfriskande skönt och när vinsten knackar på ens dörr så vet man att man är värd det. Ett av mina absolut favorit kortspel.

Puzzlemania och produktion

2008-12-04T18:00:00.007+02:00

Factory Fun (2006)

design: Corné van Moorsel
förlag: Cwali
spelarantal: 1-4
speltid: 30-60 minuter
prisklass: 30-40€ (tyvärr tillfälligt slut på Lautapelit.fi där normalpriset är 35€ den 4.12.2008)

Factory Fun är ett pusselspel där spelarna skall bygga upp varsin fabrik och se till att de går mer på vinst än de andra spelarna genom att köpa de bästa maskinerna, dra minst rörkopplingar och maximalisera sin produktion. Nu låter detta kanske aningen torrt och komplicerat, men spelet är fartfyllt, roligt och slutar väldigt ofta i ett litet kaos. Efter att man spelat några omgångar så känner man en stor respekt för alla de som designar fabrikshallar i riktiga livet för detta spel ger i alla fall intrycket att det inte bara är att kasta in några maskiner och koppla fast dem.

Allt skulle ju vara urenkelt ifall man från början fick en tom maskinhall, en handfull maskiner och lite kopplingsrör. Men när det istället är så att maskinerna kommer efter hand och utan att spelarna har hemskt stort inflytande över vilka de får så blir det mer att göra det bästa av vad man har. Och visst skulle livet vara en hel del enklare om inte maskinhallen skulle ha en stödpelare mitt på golvet, eller hur? För att inte tala om att det blir väldigt trångt där inne trots att den verkar så otroligt massiv från början.

Varje spelare börjar alltså med var sitt tomt bräde framför sig, sedan delas den rondens maskiner ut. Denna del av spelet finns det olika varianter av, men enligt de officiella reglerna så skall alla spelare ta en maskin upp-och-ner och vända upp dem samtidigt. Sen skall alla snabbt som blixten välja en maskin som de tar åt sig. Det får vara den maskin som de just vänt upp eller, om de hinner, någon annans.
Varianterna för hur man delar ut maskinerna är som sagt ändlösa, men i början kan det löna sig att helt enkelt dela ut en maskin slumpmässigt åt var och en så har man tid att tänka på annat före man lär sig konsten i vilka maskiner man egentligen vill ha.

Maskinerna läggs sedan ut i fabriken var efter silon samt kopplingsrör byggs ut. När alla är klara och innan man börjar nästa rond så skall det kontrolleras att alla maskiners produktvara inte rinner ut, utan går till en silo eller en annan maskin och att maskinerna får in tillräckligt med råvaror för att producera. Det får alltså inte finnas några lösa ändor någonstans. Efter det får alla spelare betalt.
Allt man bygger kostar nåt och man får en viss mängd pengar för den maskin man just tagit åt sig. Skillnaden mellan inkomsten av maskinen och utgifterna för att installera den blir summan. Det kan väl hända att man går på minus.

Så kallade ändsilon samt råvarusilon har man väldigt få av och de tar dessutom en hel del plats i den allt mer klaustrofobiska maskinhallen, så det mest effektiva är att leda en maskins slutprodukt som råvara till en annan maskin. Detta kräver ju dock förstås att den ena maskinen producerar vad den andra maskinen behöver ... och tillräckligt av det. Att koppla ihop maskiner är inte bra för utrymmets skull utan det ger också extrainkomst i slutet av spelet.

Färdigt installerade maskiner, kopplingsrör, änd- och råvarusilon får man flytta på när som helst - men det kostar pengar. Det stora utrymmet blir snabbt fyllt med ett kaos av kopplingsrör och maskiner när spelarna försöker få allt att fungera så "bra" som möjligt. I slutet av spelet när en viss mängd maskiner har getts åt spelarna så räknar man ännu till extrainkomsterna och den spelare som förtjänat bäst har naturligt vunnit spelet.

Factory Fun är det perfekta namnet för detta spel. "Factory" står för pusslet och maskinerna - logistiken i att koppla ihop maskiner och silon med så lite kopplingsrör som möjligt (minns att allt kostar och ju mer kopplingsrör man har destu mer pengar har man satt på det). Trots att detta kan vara hjärnfrysande komplext i teorin så är det sist och slutligen inte så mycket att hålla reda på och efter att man spelat några omgångar så börjar man hänga med i logiken. Den svåra biten som man kan börja fundera över när man fått grundidén inprogrammerad i ryggmärgen är att försöka koppla alla maskiner ihop på nåt sätt och endast ha en ändsilo som tar emot någonslags superprodukt. Då får man så mycket extrainkomster att de andra fabriksbyggarna lätt blir och släpar efter.
Det som bör nämnas är att man inte får bygga loops, dvs. att ingen slutprodukt kommer ut någonstans utan man de facto har byggt en evighetsmaskin. Företaget måste ju ha nåt att sälja åt konsumenterna.

"Fun" står för resten. Detta spel är helt enkelt, snabbt och roligt. Gamladags Commodore 64-datorgrafiken som tydligt inspirerat spelet är just vad som behövs för att ge det där lilla extra.

Detta spel har den perfekta balansen mellan ett ordenligt pusselspel och allt som helt enkelt är roligt. Spelet går dessutom undan väldigt snabbt. Det finns inte hemskt mycket regler och man kan lära det åt nästan vem som helst väldigt snabbt. För vänner av pusselspel och/eller gamla Commodore 64-fans (speciellt såna som spelat spel i stil med Pipeline) så är detta varmt rekommenderat.
Officiellt är spelet för 2-4 spelare, men håller man bokföring över hur många maskiner man fått in i sin fabrik och hur mycket poäng man fått så kan man bra spela det solitärt och försöka vinna sin "high score".

Sagan om Terrinoth

2008-12-04T15:11:00.008+02:00

Runebound (2nd edition) (2005)

design: Darrell Hardy, Martin Wallace
förlag: Fantasy Flight Games
spelarantal: 1-6 (2-3 är vår rekommendation)
speltid: 120-240 minuter
prisklass: 40-50€ (49€ hos Lautapelit.fi 3.12.2008)

Runebound var ett spel som länge funderade på att införskaffa men som alltid av någon orsak förblev på butikshyllan. Men så, ungefär ett halvt år sedan, så bestämde jag mig för att slå till och beställde det hem och vilken tur att jag gjorde det. Runebound, med hela sin värld och alla expansioner, har därefter blivit en stor del av vår spelsamling och en av våra mer frekvent spelade spel.

I Runebound agerar spelarna hjältar i det fiktiva landet Terrinoth. Temat är fantasy och en stor del av spelets innehåll är lätt igenkännbart då det handlar om väldigt klassiska rollspelselement, eller små förvrängningar där av. Idén är väldigt simpel; hjältarna går omkring och förintar onda varelser från riket för att få pengar, erfarenhet och annat trevligt. Med erfarenhet kan man uppgradera sin hjälte och göra honom/henne starkare, medan man med pengar kan hela sin hjälte samt köpa bättre vapen, sköldar, magiska drycker, anställa andra karaktärer att slåss för en (s.k. allierade) m.m.

De onda makterna; monster, onda händelser och annat, är grupperade i fyra svårighetsgrader. De lättaste är det enda man ens kan försöka sig på i början, men ger också minst erfarenhet och skatter. De svåraste är sedan huvudskurkarna med draklorden Margath i spetsen. För att vinna spelet skall man antingen ta livet av tre vanliga draklordar (finns bland de svåraste motståndarna) eller slakta den ondaste draklorden själv, Margath, som såklart råkar vara den absolut starkaste motståndaren man kan finna. I vår spelgrupp har kärt barn många namn och efter många missförstånd och förvrängningar så har Margath döpts om till Matlock. Senare har även MacGyver varit ett populär smeknamn, så jag ber om ursäkt ifall jag skriver fel namn vid nåt tillfälle.

Kartan över Terrinoth är indelad i hexer och varje hex representerar ett landskap av nåt slag. Det finns vägar, slätter, kullar, berg, floder, sumpmark, skogar och städer. Man kan jaga monster och andra elakheter ute på alla landskap som har en liten äventyrsmarkör som visar att där finns ett äventyr av en viss svårighetsgrad för hjältarna, förrutom i städerna där hjältarna kan hela och handla. Med tiden kommer äventyrsmarkörerna att försvinna och endast fyllas på i små mängder och rätt så sällan, så trots att äventyren (som alltså är där man finner onda makter att bekämpa) finns i massor och tät i början av spelet kommer man senare att få resa längre och längre för att komma åt dem.

För att röra sig i Terrinoth så kastar man specialtärningar. Dessa tärningar är det mest unika i hela spelet och fungerar faktiskt hyffsat bra och ger lite mer kött på benen än att bara kasta en sex sidig tärning och se hur många steg man får gå. Specialtärningarna har symboler (två eller tre per sida) som är kopplade till de olika landskapstyperna - alla har varsin symbol förrutom städerna. För att få gå till en hex med en viss typs landskap så måste man betala en tärning som visar det landskapets symbol.
Ifall hjälten och hans medföljande kamrater alla är friska så kastar denne fem tärningar och kan alltså traska frammåt upp till fem steg. En skadad eller trött hjälte får endast kasta fyra tärningar, eller färre ifall denne vill vila samtidigt. För att gå in i en stad så behöver man endast betala en valfri tärning, eftersom det inte finns någon symbol för städerna.

På ens tur så flyttar man på sin hjälte och beroende på var man slutar sitt flyttande så händer en av tre saker.
- Ifall man slutar på en landskapshex där det inte finns en äventyrsmarkör så händer inget. Man avslutar sin tur.
- Ifall man slutar på en landskapshex där det finns en äventyrsmarkör så lyfter man översta kortet i markörens färgs korthög (dessa fyra grupper av svårigheter) och gör det som står på kortet. Det finns tre typers kort; motståndare som man måste slåss mot ("Challenges"), personliga händelser ("Encounters") samt händelser som berör alla ("Events"). Ens tur slutar dock inte förrän man mött en motståndare och antingen dödat den eller själv blivit utslagen, dvs. lyfter man en händelse så måste man göra det som står på kortet och sedan lyfta ett till kort tills man möter en motståndare och spelar det till slut.
- Ifall man slutar i en stad så får man handla och hela där.

Och så här fortlöper spelet hela tiden. Spelarna springer omkring i Terrinoth och slaktar kräk och onda demoner allt vad de hinner för att hitta skatter (guld) och få erfarenhet.

Det finns fem basvärden i spelet som allt är uppbyggt på; liv, stamina, psyke/distansstrid, styrka/närstrid, magi/magisk strid. Orsaken till att de tre senare har två namn styck är att de heter olika beroende på i vilket sammanhang de används, men värdena är de samma.

* Liv-värdet är hur mycket stryk en hjälta tål förrän denne blir utslagen.
* Hjälten och dess allierade kan använda stamina för att göra olika extra saker som oftast har med specialkrafter att göra. När en hjälte och/eller dess allierade har minst en stamina så räknas gruppen som "trött". Ifall hjälten har lika mycket stamina som sitt staminavärde så blir all stamina denne tar efter det till skador. Man kan bli av med stamina/trötthet genom att använda färre tärningar för rörelse.
* psyke/styrka/magi används för olika tester. När en hjälte genom går ett test så ser det ut t.ex. såhär [psyke (13)]. Då kastar spelaren två tio-sidiga tärningar (som används till allt annat förrutom rörelse) och summerar ihop resultatet med sitt psykevärde, i detta fall. Resultatet skall vara lika med eller större än siffran inom parentes i testet. Det finns test för såväl psyke som styrka och magi. Dessa tre krafters andra benämning används i strid.

Basvärden kan man ändra på genom att uppgradera dem när man fått tillräckligt med erfarenhet. De flesta uppgraderingar ger +2 till ett basvärde.

Striden då? Striden är i grund och botten väldigt simpel - man går genom fem faser den första stridsronden och efter det repeteras de fyra sista om och om igen tills antingen monstret (eller nåt annat man strider mot) dör, hjälten blir utslagen eller hjälten väljer att fly och lyckas med det. De fem faserna är:

1. Använd "före striden"-specialkrafter - fienden först (används endast under den första stridsronden.)
2. Hjälten får försöka fly genom att testa sitt psyke-värde mot fiendens. Lyckas hjälten så avslutas striden, medan om denne inte lyckas så ger fienden stryk och så spelar man genom en stridsrond innan hjälten får försöka på nytt.
3. Distansstrid
4. Närstrid
5. Magistrid

De tre basvärdena; distansstrid, närstrid och magistrid använder alltså samma siffror som psyke, styrka och magi för att testa sitt värde mot fiendens värde i samma kategori. Skillnaden är den att det finns en till siffra brevid basvärdet som säger hur mycket stryk man ger ifall man träffar. Fienden har alla basvärden som hjältarna har förrutom stamina vilket de inte behöver.
Sedan finns det ännu en liten krok på striden. För varje rond så får hjälten endast anfalla i en fas och måste försvara i de två andra. Det lönar sig såklart att anfalla i antingen den fas som man är starkast i eller den fas man ger mest stryk i (dessa kan vara olika, men är oftast samma). Misslyckas man med "testet" i vilken fas som helst (även den man själv anfaller i) så ger fienden stryk åt hjälten.

Vapen, sköldar, rustningar, magiska drycker, artifakter m.m. modifierar sedan de olika basvärdena åt olika håll och/eller ger specialstyrkor. Alla dessa extra ting finns det i tre olika kategorier; sånt som hela tiden är aktiva, såna som måste aktiveras och endast kan användas en gång per tur och sånt som man endast kan använda en gång.

Detta är hela spelet i ett nötskal. Det finns lite små finesser och extra regler till, men det kanske är onödigt att gå in i till de minsta detaljerna. En god vän gjorde en jämförelse mellan Runebound och klassiska dator-RPG:n Diablo, dvs. man går omkring och slaktar ondheter, skaffar guld och erfarenhet för att köpa bättre vapen och uppgradera sina värden och så repeterar man denna cirkel om och om igen tills nån antingen tagit livet av tre "vanliga" draklordar eller den ondaste av dem alla; Matloc... Margath.

Själv så anser jag att spelet är bäst då man spelar med en inofficiell tilläggsdel som gör att hjältarna sammarbetar för att tillsammans antingen vinna draklordarna eller sen alla gå under med resten av Terrinoths befolkning. Denna inofficiella tilläggsdel, the Doom Track, är urenkel att göra själv och förlaget Fantasy Flight Games har "accepterat" den som en del av Runebound serien. De har t.o.m. lagt den med i en av tilläggsdelarna; Midnight.
The Doom Track fungerar som en inbyggd tidsnedräknare som visar hur nära MacGyv... Margath är till att ta över hela landet. Orsaken till varför jag tycker om sammarbetsversionen är att det egentligen inte finns nån orsak för hjältarna att ha nåt med varann att göra, men ifall de sammarbetar så blir det lite mer interaktion i spelet.

Runebound hör till kategorin av spel som bättre är förklarade som äventyr eller upplevelser än ett egentligt spel. Det är dessutom ett spel som lutar sig mycket på tematiken att ifall man inte är tillräckligt intresserad av det klassiska rollspels-fantasy-temat så är det onödigt att ens ge sig in på det. Utöver det så rekommenderar jag att man absolut inte spelar detta på mer än tre spelare. Problemet blir, på mer än tre spelare, att tiden mellan sina egna turer blir så olidligt lång och spelets helhetstid även dras ut för mycket. På två-tre spelare är detta dock en otrolig upplevelse ifall det passar sinnet. Man skall dock räkna med 2-3 timmar speltid på 2-3 spelare ifall alla är bekanta med reglerna och det inte kommer allt för mycket kurvor på vägen.

I och med att det inte finns allt för mycket att göra på sin tur så förstår jag väl de som anser att det är aningen fattigt eller t.o.m. tråkigt, men själv bär temat tillräckligt för att hålla mig intresserad de där några timmarna och speciellt ifall man använder the Doom Track så att man faktiskt måste skynda på och ta lite risker med att t.ex. hoppa på lite starkare monster lite för tidigt.

Runebound är alltså en ren "slugfest" med "hack'n'slash" som huvudidé. Det är hjärndött massekrerande av äckliga och ohyggliga och oftast slemmiga grejs. För mig är detta, med the Doom Track, en solid 9:a på betygskalan.

Det finns massvis med expansioner/tilläggsdelar till Runebound; 3 stora expansioner med den fjärde påväg, 18 mindre expansioner där man får mera varukort med grejer att köpa i städerna samt mera monster att döda och nya äventyr så att Matloc... ursäkta, Margath får vila emellan, samt en handful "classdecks" som jag inte har nån erfarenhet av. De stora tilläggsdelarna innehåller nya kartor och lite nya regler beroende på kartan och äventyret.

Wu-Fengs vrede

2008-12-04T10:34:00.011+02:00

Ghost Stories (2008)

design: Antoine Bauza
förlag: Repos Production/Asmodée Editions
spelarantal: 1-4
speltid: ~60 minuter
prisklass: 40-50€ (42€ hos Lautapelit.fi 4.12.2008)

Ghost Stories är ett sammarbetsspel med ett lite annorlunda tema och spelsystem som tar ett steg ifrån den klump av sammarbetsspel som kommit ut under de senaste åren. Spel som Lord of the Rings, Arkham Horror och Last Night on Earth är väldigt starkt temabaserade och har sin tyngdpunkt på den story som byggs upp medan man spelar, oftast med hjälp av en väldigt stor del kort och händelser. I Ghost Stories finns det bara en bakgrundsberättelse som bygger upp bakgrunden för spelet och sedan får man leva med det. Kanske man kunde säga att GS lutar mer mot den s.k. eurospels sidan än de flesta sammarbetsspel och en sak det märks bäst på är speltiden.

Wu-Feng - Lorden av de Nio Helveten
Temat då? Spökhistorier och -jakt är väl kanske inte det mest originella, men nu är det inte hurdana spökhistorier som helst. Samtidigt som anime- och den orientaliska kulturen allt starkare influerar de västerländska kulturerna så har jag inte stött på brädspel som behandlar kinesiska spökhistorier. Javisst, i Ghost Stories är spelarna Taoistmunkar som försvarar en liten kinesisk by mot en forntida ond karaktär; Wu-Feng - Lorden av de Nio Helveten (ett var helt tydligt inte tillräckligt), som är påväg tillbaka till de levandes värld. Taoistmunkarna måste använda sig av Tao-magi, Yin-Yang och bybornas kunskap för att blockera anfall på anfall av Wu-Fengs spökarmé. Lyckas inkarnationen av Wu-Feng och hans onda andar ta över byn så går världen under i den onde lordens terror.

Tao tillsammans
Ghost Stories är, som redan nämnt, ett sammarbetsspel, vilket betyder att spelarna kämpar tillsammans mot spelet och antingen förlorar tillsammans eller delar på vinsten. Dessutom finns det, i detta spel, en möjlighet att spela det solitärt. Oberoende hur många spelare som medverkar så är det alltid fyra Taoistmunkar som strider för byn, på ett sätt eller annat. Detta betyder dock inte att man kontrollerar alla fyra munkar i ett solitärspel, men man kan använda deras hjälp med jämna mellanrum.

Det finns en hel del sätt att variera spelet. Förrutom att spelet fungerar lite annorlunda beroende på hur många spelare som är med, så finns det även fyra olika svårighetsgrader och så är det lite skillnad på i hurdan form Wu-Fengs inkarnation kommer i spel, vilket är slumpmässigt och görs i hemlighet för spelarna.

Den lilla byn som kunde
Byn är uppbyggd av nio brickor som läggs i en 3x3-brickors formation (även detta slumpmässigt varje gång). Varje bybricka är ett ställe i byn och har en invånare med en kunskap som spelarna kan använda till sin fördel. Bybrickorna kan dock bli "haunted" (spökena och de onda makterna tar över dem) och då blir de oanvändbara tills munkarna får dem till normalläge igen. Ett sätt som Wu-Feng vinner på är om fyra bybrickor nånsin är "haunted" samtidigt. Det räknas då som att byn inte kan hålla ut längre och de Wu-Feng kan komma till jorden. Byn består av;

- Gravgården (då en Taoistmunk dör så kan denne reinkarneras här - dock inte utan att Wu-Fengs armé blir starkare och inte utan hjälp av en annan munk.)
- Taoist altaret (genom bön kan munkarna jaga iväg spökena från en "haunted" bybricka. Men igen så gör detta Wu-Fengs armé starkare.)
- Örthandlaren (här kan munkarna få Tao som behövs för att jaga bort spöken som hotar byn.)
- Trollkarlens hydda (genom att använda Qi, livspoäng, så kan munkarna jaga bort spöken som hotar byn.)
- Buddhist tempel (här kan munkarna få Buddha statyetter som kan läggas ut för att förhindra ankomster av nya spöken.)
- Väktarstugan (väktarna tänder starka ljus som knuffar en viss sorts spöken bortåt och ger munkarna mer tid.)
- Bönecirkeln (i bönecirkeln kan munkarna försvaga nån kategori av spöken så att de blir lättare att jaga bort.)
- Paviljongen av Himmelsk Vind (härifrån kan munkarna flytta på spöken samt andra Taoistmunkar.)
- Tehuset (genom den helande kraften av te så får munkarna mera Qi samt Tao. Dock inte utan att Wu-Fengs armé blir starkare.)

Byn omringas av utkanterna och det är härifrån som spökena kommer att ge sig på byn. Fyra brickor (lika breda som tre bybrickor) läggs på varsin sida av byn. Utkantsbrickorna är även spelarbrickorna som berättar vad Taoistmunkarna har för specialkrafter. Varje utkantsbricka har plats för tre spöken - en för varje kolumn av bybrickor som den ställs emot.

Taoistmunkarna - de forna Power Rangers
Det finns alltså fyra Taoistmunkar som försöker rädda byn och därmed hela världen från Wu-Fengs vrede. De har alla en specialkraft som varierar mellan två möjligheter per munk. Utkantsbrickorna, som finns i färgerna av munkarna, är dubbelsidade och skall läggas slumpmässigt på endera sidan när spelplanen byggs upp. Beroende på vilken sida som syns så har taoistmunkarna olika krafter.

Den gula Taoisten
Bottenlösa fickor: får i början av sin tur ta en valfri Tao.
Kraftlöshets mantra: kan försvaga ett spöke i början av sin tur med mantran.

Den röda Taoisten
Spirans dans: Kan flyga, dvs. istället för att röra sig ett steg på sin tur så får Taoisten flytta sig till vilken del av byn som helst.
Tvillingvindens dans: Efter sin tur så kan denne flytta en av de andra munkarna ett steg.

Den gröna Taoisten
Gudarnas favorit: Får kasta om tärningar i ett tärningskast en gång per tur.
Bergens styrka: Har en fjärde Tao-tärning (de andra bara tre) och behöver aldrig kasta för förbannelser.

Den blåa Taoisten
Himmelsk bris: Får på sin tur både be om hjälp av en bybo och jaga bort ett spöke.
Ytterkug vind: Får på sin tur antingen be om hjälp av en bybo tvågånger, eller jag bort två spöken.

Yin-Yang: Kraften av spelet
Varje spelare går genom Yin- och Yang-fasen på sin tur. Man börjar med Yin-fasen då vissa spöken närmar sig byn och det löper risk, ifall de kommer för nära, att en bybricka blir "haunted". Vissa andra spöken kastar förbannelser över byn och då kastas förbannelsetärningen och ser hurdan förbannelse det är. Efter det så kommer ett nytt spöke till utkanterna. Ifall detta inte är möjligt (utkanterna är redan fulla - endast tre stycken ryms per utkantsbräde) så mistar den Taoistmunken en Qi (uttalas förresten "chi").

Efter att Yin-fasen är över så går man över till Yang-fasen där munken får göra sitt. Först får man flytta ett steg åt valfritt hål, även diagonalt. Detta betyder alltså att om man är i mitten kan man gå vart som helst. Den röda Taoisten kan dock, ifall denne har Spirans dans, flytta sig vart som helst. Efter detta så får munken utföra en handling; antingen be om hjälp av den bybo som munken står på eller sedan försöka jaga bort ett spöke. Efter detta kan spelaren ännu spela ut en Buddha-statyett ifall denne varit efter en sådan till Buddhist templet tidigare. Taoistmunken får såklart använda sin specialkraft när som helst ifall detta är möjligt.

För att jaga bort spöken så skall Taoistmunken stå brevid spökena, dvs. på en bybricka som avgränsar till ett utkantsområde som har ett spöke (hörnen av byn har två). För att lyckas jaga bort spöket så kastar spelaren tre Tao-tärningar (förbannelser kan sänka antalet tärningar och den gröna Taoistmunken kan ha upp till fyra). Tao-tärningarna är sex-sidiga tärningar med olika färger på sidorna; blå, röd, gul, grön, svart och vit. Spökena har ett resistans-värde i någon färg, t.ex. två röda. Resistans-värdena finns i fem färger (blå, röd, gul, grön och svart). Den vita sidan på tärningarna fungerar som joker.
Tidigare nämnde jag att munkarna kan samla på sig Tao och det är nu som de kan behövas. Tao finns i samma fem färger som resistans-värdena och kan användas ifall man inte får tillräckligt med rätt färg på tärningarna när man försöker jag bort spöken. De fungerar alltså som en sorts valuta som man samlar på och betalar bort då tärningsturen eller tärningsantalet inte räcker till.

Ifall Taoistmunken lyckas jaga bort spöket så läggs spöket i en roskhög och är ute ur spelet. En del av spökena ger ett pris då de blir bortjagade, så som mer Tao eller nåt dylikt. Vissa andra lämnar dock efter sig en sista förbannelse. Ifall Taoistmunken inte lyckas jaga bort spöket så fortsätter utan att nåt extra händer.

Det som verkar lite konstigt i början, och säkerligen när jag förklarar det så här flummigt, men spökena kommer alltså aldrig direkt in i byn utan finns hela tiden i utkanterna. Visst kommer de närmare byn och när de kommer till bygränsen så blir den närmaste bybrickan "haunted". Eftersom byn är uppbyggd i ett 3x3-rutfält så har varje bybricka i utkanten av byn ett avgränsande utkantsområde på varje öppen sida. Detta betyder i sin tur att bybrickorna i hörnen har två avgränsande utkantsområden och kan alltså bli anfallen av två olika spöken. Dock så får en Taoistmunk försöka jaga bort spökena från bägge utkantsområden på samma gång ifall denne står i hörnet av byn och, såklart, ifall det finns spöken i bägge utkantsområdena.

Övrigt så har varje spelare en Yin-Yang-markör som kan användas. Med den kan man antingen automatiskt få en bybricka som är "haunted" att ändras till normalläge, eller sedan be om hjälp av en bybo som är någon annanstans än Taoistmunken. Dessa skall man dock vara sparsam med för varje Taoistmunk har endast en och det är, dock möjligt, väldigt svårt att få dem tillbaka.

Wu-Fengs hämd eller dom
Spelet slutar antingen i vinst eller förlust för Taoistmunkarna. Det elfte sista kortet i högen av spöken är inkarnationen av Wu-Feng och denne skall spelarna försöka jaga bort för att vinna. Men det är inte så lätt. Spelarna förlorar spelet ifall;
- Alla Taoistmunkar är döda. Visst kan de reinkarneras i gravgården, men det kräver att någon levande Taoistmunk tar sig dit och använder kraften av gravgården. Alltid kanske det inte finns tid till det.
- Den fjärde bybrickan blir "haunted". Wu-Feng blir reinkarnerad och sprider terror över hela världen.
- Kortleken med spöken tar slut och inkarnationen av Wu-Feng är ännu i spel.

För att vinna så måste spelarna alltså jaga bort inkarnationen av Wu-Feng och göra det snabbt. Efter att denne kommit i spel finns endast tio spöken kvar i kortleken. Och inte nog med det; vissa inkarnationer av Wu-Feng gör nåt när de blir bortjagade och effekten av detta skall spelarna klara av förrän de kan utropa sig till vinnare. Det kan t.ex. hända att en fjärde bybricka blir "haunted" då en inkarnation jagas bort och då har spelarna förlorat, trots att de jagat bort huvudskurken.

Tao vare med Eder
Det som jag nu förklarat är spelets grund i "nybörjar"-läge, sedan finns ännu tre svårighetsgrader som är värre än det. Själv spelade jag ett solitärspel här om dagen och fick stryk efter endast fyra ronder. Det sägs att ifall man klarar av att vinna under de första spelomgångarna, även i nybörjar-läge, så har man säkert fuskat. Samtidigt så finns det spelare som klarat av att vinna Wu-Feng även med de svåraste reglerna; "Hell!".

Nu har jag inte spelat Ghost Stories tillräckligt för att skriva en full recension med det goda och onda i spelet till fullo, men jag har blivit så inspirerad av det att jag måste skriva en sådan här semi-recension med mina första intryck.

För tillfället hittar jag få fel så vi kan dra oss in på problemen här först. Det finns en hel del specialförmågor hos såväl Taoistmunkarna som bybrickorna och spökena och trots att det kommer med två stycken blad med förklaringar av dessa som man kan ha på bordet medan man spelar, så kommer det att ta en stund innan man har lärt sig dem tillräckligt för att inte behöva snegla på bladen hela tiden. Symbolerna som finns överallt i spelet är dock väldigt klara och bra gjorda - det finns bara så väldigt mycket av dem.

Regelboken är inte den mest klara på alla ställen och vissa saker förstod jag först efter att ha spelat det en gång och sedan läst genom reglerna på nytt och sedan ännu tagit mig en liten funderare. Efter att man förstått dem känns de dock som självklara och jag vet inte hur mycket mitt trötta sinne hade med missförstånden att göra.

Utöver detta så är allt mer än positivt. En av de viktigaste elementen i såna här spel är känslan och den är precis så som den skall vara. Trots att det inte byggs upp en berättelse med undersökande på det ena stället och det andra, så som i bl.a. Arkham Horror, så är man hela tiden den där Taoistmunken med sin specialförmåga som skall rädda byn från den hemska Wu-Feng och dennes onda spöken. Dessutom så hänger det ett domedagsmoln över huvudet på en hela tiden medan man spelar då man skulle vilja och behöva vara på tre ställen och slåss mot minst fem spöken samtidigt och hela tiden. Man måste nogrant taktikera med vart man går, ifall det lönar sig att ta hjälp av byborna och stärka sig till nästa tur, eller om man bara måste springa fram och jaga spöken. "So much to do and so little time" är definitivt mottot för spelet och redan efter andra ronden så hatar man Wu-Feng över allt på jorden - han är en väldigt bra designad bad guy, med andra ord.

Alla mekaniker är simpla och ingenting nytt i sig, men de är väldigt välfungerande och passande. Jag tyckte speciellt mycket om Tao-tärningarna med valutan Tao som huvudmekanik för att jaga bort spöken. Jag tyckte även väldigt mycket om att det fanns så mycket man kunde göra och så mycket valmöjligheter hela tiden och jag anar att orsaken till att jag förlorade mitt spel så snabbt var att jag hela tiden valde fel saker att göra. Det kommer helt enkelt att ta en stund att lära sig spelet och vilka saker som lönar sig att göra när.

Detta skulle kunna betyda att spelet inte skulle ha hemskt mycket livslängd då det skulle bli tråkigt att spela efter att man "lärt sig det", men jag tror att de inbyggda slumpelementen samt olika svårighetsgraderna och olika inkarnationerna av Wu-Feng gör att det alltid kommer att vara fräscht och utmanande.

Det sägs även att efter de första fem spelen så har man statistiskt sätt 33% chans att vinna, vilket torde betyda att man hela tiden är utmanad och vill försöka slå ner Wu-Fengs inkarnation.

En annan väldigt positiv aspekt i Ghost Stories är att spelet går snabbt undan och trots att ens tur inte tar länge och att de andra spelarna inte i princip har nåt att göra under den tiden så kan (och skall) spelarna tillsammans komma fram till vad som är vettigast just då.

Jag vill inte ge ett officiellt och fastspikat vitsord för spelet förrän jag spelat det mer, men för tillfället är det en väldigt stark 9:a som lutar mot det övre talet. Dock har jag, som sagt flera gånger, inte spelat det tillräckligt än för att ge ett slutgiltigt svar på spelets kvalitet.

Van Helsing vs. Dracula: en kamp om minnet

2008-11-29T01:15:00.005+02:00

Dracula (2003)
design: Michael Rieneck
förlag: Kosmos, Rio Grande Games
spelarantal: 2
speltid: ~30 minuter
prisklass: 20-30€ (22€ hos Lautapelit.fi 29.11.2008)

Det var egentligen ett misstag att jag köpte Michael Rienecks spel Dracula. Det var en gång jag var och köpa en stor hög spel spel från Lautapelit.fi som jag misstog det för ett annat spel. Jag hade nog en lista på de spel jag skulle inhandla, men på något sätt blev Reiner Knizias Vampire till Rienecks Dracula, när mitt minne fick en total breakdown. Kanske det var riktigt bra att det, under dessa omständigheter, blev Dracula då detta spel övar minnet. Dessutom förstod jag efteråt att Knizias Vampire inte är så bra, men har aldrig spelat det så kan inte ta ställning.

I alla fall - tillbaks till Dracula. Det var alltså ett lyckat misstag. Lite misstankar hade jag i början efterssom memoryspel är något jag avskyr, men Rieneck bevisade snabbt åt mig att om man gör ett ordentligt spel som bara använder memory som en mekanik så att det faktiskt blir bra. Regelboken måste man lite varna om; det tog ett par omläsningar av mig och min bror Mosse förrän vi fick grepp om spelet, vilket är lite underligt när spelet är så simpelt.

Ena spelaren är Van Helsing och den andre Dracula. Meningen är att Van Helsing skall hitta Draculas fem kistor medan Dracula skall hitta fem jungfrun som Van Helsing försöker skydda. Spelplanen är vackert illustrerad och föreställer tolv kvarter i London. Varje kvarter är som en "ruta" och där finns ett upp-och-ner vänt kort som antingen tillhör Van Helsing eller Dracula. Bland dessa kort finns då (hos Van Helsing) de fem jungfruarna samt ett antal vampyrjägare av olika styrka och ett crucifix. Bland Draculas kort finns de fem kistorna, ett antal vampyrer och en amulett. De korten som inte är på brädet håller spelarna i handen.

Spelarna flyttar omkring sina pjäser och försöker hitta de fem korten de är ute efter. Tittar man på ett eget kort får man byta ut det mot ett från handen eller låta det gamla vara. Tittar man på ett kort av fienden så måste man göra nåt. Är det en kista/jungfru tar man det som ett vinstpoäng, är det en vampyr/vampyrjägare måste man bekämpa den eller om det är amuletten/crucifixet så tar man skada omedelbart.

Spelarna rör sig med hjälp av handlingskort som vardera spelare har tio stycken av (högst fem på handen på en gång dock). Korten berättar hur många steg man får ta, hur mycket styrkepoäng man har den turen (i fall man blir i en strid) och möjligtvis en specialkraft. Det intressanta med korten är att man spelar dem efter att man gjort sitt drag. Detta betyder att man måste ha koll på att man har ett kort som tillåter en att göra vissa saker före man faktiskt gör det.

Detta är i princip spelet (några extra regler som jag glömt/inte tar upp finns men detta är grunden), alltså mycket enkelt och simpelt där man får öva upp minnesförmågan och så finns det en del taktiker som man kan dra nytta av; bland annat så finns det gott med utrymme för bluffande.
Ett mycket snabbt och konkret spel, men som är mycket roligt att spela. Det finns egentligen inget illa jag kan säga om Dracula och för mig är spelet rätt så annorlunda. Rieneck använder memory-mekaniken på ett mycket bra sätt och tack vare att det "bara" finns tolv kort på spelplanet hela tiden (visserligen byts de om hela tiden) så blir det inte lika svårt för oss med dåligt minne som en t.ex. 36 korts memoryrond. Spelet är snyggt och temat passar väl, fastän det kan kallas för påklistrat.

Efterssom spelet är förmånligt, samma som alla andra spel i Kosmos två-spelars spel linjen, så finns det ingen orsak varför jag inte skulle rekommendera detta åt någon. Det kan hända att det blir tråkigt i längden, men så långt har i.a.f. inte jag kommit än.

Nya spel i samlingen

2008-11-29T00:56:00.009+02:00

En tid sedan senast igen. Livet går fram med stormsteg och det är emellan svårt att hinna lägga ut nya inlägg tillräckligt ofta, speciellt som vi båda har två bloggar och är aktiva på andra ställen på internet också.
Så här är en liten uppdatering om vår spelsamling som utökats under de senaste veckorna en hel del.

Age of Gods (2004)
design: Croc
förlag: Asmodée Editions
3 - 6 spelare, 90 minuter

I Age of Gods är varje spelare en gud med varierande krafter, nån kan vara kärleksguden och någon krigsguden etc. Brädet är en fiktiv värld indelat i territorier som alla hör till nån ras. Raserna i spelet är en ihopblandning av en massa klassiska fantasyraser så som barbarer, gnomes, pirater, olika elvar, dvärgar osv. Gudarna har fyra egna raser som hålls hemligt från de andra spelarna (inte ens gudarna själva vet alla raser som hör till dem från början). Under spelets gång så anfaller raserna varandra och tar över territorier, dör ut m.m.

I slutet av spelet så avslöjar spelarna vilka raser som hör till dem och den spelare vars raser har klarat sig bäst så vinner spelet.

Diamant (2005)
design: Alan R. Moon, Bruno Faidutti
förlag: Lautapelit.fi
3 - 8 spelare, 30 minuter

Diamant är ett familjespel som hör till "can't stop"-stilen av spel som fått namn efter Sid Sacksons klassiker. Spelarna är gruvarbetare som gräver genom fem gruvor, en och en, för att hitta så mycket juveler så möjligt. Men gruvorna är fulla av faror och går man för långt så mistar man alla juveler man hittat tidigare i gruvan. Spelarna kan dock välja att inte gå vidare i gruvan och springa ut med alla juveler som de samlat på sig. Frågan är alltså ifall spelarna vågar ta chansen att gå längre in i gruvan och kanske samla åt sig större rikedomar men kanske också mista allt, eller om de vill spela det "säkert".

Wicked Witches Way (2006)
design: Bruno Cathala, Serge Laget
förlag: Asmodée Editions
2 - 6 spelare, 30 minuter

Detta är ett stress/partyspel där en handfull tärningar kastas in i en "bok". På tärningarna finns symboler i rött och svart. Spelarna skall så snabbt som möjligt se hur många unika symboler syns och sedan slå fast boken för att hindra de andra spelarna hinner titta för länge. Sedan skall alla spelare, med kort, visa vilka unika symboler som syntes.

Dragonriders (2005)
design: Jean du Poel, Klaus-Jürgen Wrede
förlag: Rio Grande Games
2 - 6 spelare, 90 minuter

Dragonriders är ett racing-spel där spelarna är trollkarlar som flyger på drakar ett varv på en magisk bana. Spelet fungerar med en sorts linjaler som man mäter hur långt man flyger och hur mycket man får vända på draken. Det finns alltså inte rutor eller hexer som avgör flyttande. Och när det gäller trollkarlar och drakar så är det ju inte bara att flyga runt ett varv, utan man kan skjuta eldbollar på varann och syssla med annat liknande fuffens. Samtidigt som man flyger på banan skall man dessutom försöka plocka upp mer magiska krafter etc.

A Touch of Evil, the Supernatural Game (2008)
design: Jason Hill
förlag: Flying Frog Productions
2 - 8 spelare, 60 minuter

Några dagar sedan så besökte vi en god vän i östra centrum i Helsingfors och då spelade vi hanns nyinskaffade Last Night on Earth. Vi blev så imponerade av spelet att vi beställde förlaget och designerns uppföljare som baserar sig på ungefär samma mekaniker, men med annat tema och lite annorlunda regeler. Last Night on Earth har dock även lagts till önskelistan.

I A Touch of Evil så är den lilly byn Shadowbrook i en ondskefull skurks vassa klor och spelarna är hjältar som skall befria byn. Allt utspelar sig på 1800-talet och det är såklart inte hurdanna skurkar som helst, utan det handlar om vampyrer, varulvar och andra klassiska skräckfigurer. Spelet kan antingen spelas mot varann så att spelarna tävlar om vem som först tar koll på skurken, eller sen kan man sammarbeta och antingen vinna eller förlora tillsammans.

Ghost Stories (2008)
design: Antoine Bauza
förlag: Repos Production
1 - 4 spelare, 60 minuter

Ghost Stories är något i stilen av A Touch of Evil, men här så sammarbeter spelarna alltid för att överrumpla de onda krafterna och spelet kan även spelas solitärt. Igen så är det klassiska monster som vampyrer och ghouls som är fienden. Temat har dock en liten oväntat twist då det inte bara är en spökhistorie, utan även en som utspelar sig i antikens Kina. Spelarna är taoistmunkar och använder taoistisk magi för att klå de onda makterna.

Formula D (2008)
design: Eric Randall, Laurent Lavaur
förlag: Asmodée Editions
2 - 10 spelare, 60 minuter

En av våra favoritspel; Formula Dé har en massa tilläggsbanor som man fått köpa. Tyvärr så hoppade vi på FD-tåget allt för sent och de flesta var slutsålda när vi började köpa av dem - därför har vi enda tre stycken av de arton som finns. Ett halvår sedan blev vi positivt överraskade då förlaget Asmodée Editions bestämde sig för att ge ut en ny upplaga av spelet med lite nytt med, men annors samma som förr. Jag har alltså suttit i ett halvår med kliande fingrar och ylat över det nya Formula D. Och nu har det kommit och genast beställde vi det.

I den nya upplagan kan man spela klassiska Formula Dé, eller lillasyster Formula Dé Mini. En ny variant; Road Race där man kör uppiffade racerbilar i stadsmiljö.
Den största omändringer är dock i komponenterna. De gamla papperlapparna som man fyllde i när nåt hände till bilen är borta och glömda. Nu har varje bil ett "instrumentbräde" där man lätt kan markera all information och som kan användas om och om igen.

Caesar istället för Caesar

2008-11-08T02:04:00.006+02:00

Conquest of the Empire (2005)
design: Lawrence H. Harris, Martin Wallace & Glenn Drover
förlag: Eagle Games
spelarantal: 2 - 6
speltid: ca. 2-4 timmar
prisklass: 30-40€ (Tyvärr slutsålt på de flesta ställen)

Under min rätt så korta livstid har jag spelat en hel del Risk och även om det har varit riktigt roliga stunder och intressanta sessioner så hör inte spelet till de bättre som finns på marknaden. Mekanikerna är översimpla, ingetsägande och turbaserade. Men vår spelgrupp tycker om att ta livet av varann med målet att ta över världen (vem skulle nu inte vilja göra det?) så jag började söka efter något i samma stil men med bättre mekaniker, snyggare design och annars bara något lite annorlunda. Jag fastnade för Conquest of the Empire (CotE) av Lawrence H. Harris, Martin Wallace och Glenn Drover, publicerat av Eagle Games.

Här är första punkten att lägga märke till; CotE är ett något så när legendariskt spel från 1984 designat av L.H.Harris. Eagle Games bestämde sig för att publicera en ny version. Legendariske designern Martin Wallace hade redan gjort en grund till det nya spelet, som sedan Glenn Drover slutförde. Så vi har några stora designers bakom spelet och det är dessutom Eagle Games som är publicerare vilket betyder ett vackert spel med fina komponenter och mycket plast, något som jag tycker mycket om (Freud skulle vill ta upp nåt om mitt "inre barn"). Det måste påpekas att CotE innehåller två spel; grundspelet av Harris från 1984 och den nya versionen av Drover och Wallace. Jag har hittils endast spelat Harris originalversion, så denna recension handlar endast om det spelet.

Det handlar alltså om Rom - en tidsera som är historiskt mycket intressant och innehållsrikt. Caesar har dött och spelarna är diverse stora herrar eller tanter i herrars kläder som vill ta över makten och bli den nya Caesar. Spelarnas arméer består av en Caesar kandidat (i princip en själv i mini-plastform), några generaler, infanteri, kavalleri, katapulter och båtar. Dessutom har man en möjlighet att bygga städer, fortifikationer till städer samt vägar. Det finns alltså en del att välja på. Dock blir det klart ganska snabbt vilka enheter man helst använder - infanteriet.

Spelet är ganska simpelt i grunden. Det finns områden som är värda olika mängder pengar. Alla spelare har från början en huvudstad som man praktiskt sätt måste försvara in till det sista, trots att man inte direkt förlorar spelet om man misster den. Enda sättet man förlorar är om ens Caesar dör.
Det gäller alltså att ta över så mycket områden som möjligt, helst så värdefulla som möjligt, och att försvara dessa från inkräktare. I skillnad från t.ex. Risk så är största delen av områdena tomma i början så det är bara att vandra in. Dock om man sprider ut sig för mycket och snabbt så har man svårare att försvara sig mot anfallande spelare. Medelhavet kapar förstås av spelplanet mitt i tu och här kommer båtarna in. De används inte så mycket för att strida, men de har två primära uppgifter; att förflytta trupper snabbt över medelhavet samt att ockupera öarna i medelhavet. Detta är ganska smart, efterssom bemannade öar är ganska svåra att anfalla och försvaret märker ett kommande anfall på långt håll och hinner förbereda sig.

Ja, enheterna då. Caesar är annars som generalerna, men dör han så faller hela armén på samma gång. Generalerna är en av de intressanta mekanikerna i spelet. För att vanliga dödliga enheter (förrutom båtarna) skall kunna röra på sig så behöver de en general eller Caesar med sig. Tar fienden alltså livet av ens generaler så kan man inte anfalla. Generalerna är dessutom sårbara - de kan själv inte strida utan endast leda trupper. Kavalleriet rör sig snabbt, det är ganska klart och klar är också deras fördel, men varför påstår jag då att man snabbt märker att infanteriet är det bästa..? Jo, infanteriet kostar mycket mindre, och har faktiskt lättare att vinna fienden än kavalleriet! Striderna fungerar med tärningar och systemet liknar ganska så mycket det som används i bl.a. Memoir '44.

Och städerna ... dessa ökar produktionen i provinserna där de är byggda. Städerna kan fortifieras för att göra dem lättare att försvara (praktiskt taget får man kasta två tärningar extra när man försvarar en fortifierad stad). Och sedan sist och slutligen har vi vägarna. Vägar kan byggas mellan två egna städer i närliggande provinser. Vägarnas fördel är att man får flytta trupper längs med dem utan att använda enheternas rörelsepoäng.
Av erfarenhet har jag märkt att dessa inte används nästan alls. Det blir för dyrt att bygga fler städer brevid varann, samt för dyrt att uppehålla ett försvar för att inte mista dem åt andra spelare.

Lite mer åsikter och kommentarer. CotE är ett bra alternativ för människor som tycker om Risk och Attack!-typs spel. Det sägs att den nya versionen av Drover och Wallace är mycket bättre, men har som sagt inte prövat det än - jag skriver recenssion om det sen när jag har spelat det. Harris grundversion innehåller många bra mekaniker, alla av dem visserligen mycket vanliga och även i vissa fall slutanvända, men man måste minnas att spelet är från 1984.

Det är roligt att spela och fast längden kan dra till fyra-fem timmar så är det inte för tungt för att man skall bli trött. Man måste dock planera sina drag noggrant för är man lite slarvig och motståndarna märker det så kan ens rike fall på en bråkdelssekund. Allt som allt ett bra grundspel i sin genre och fullt värd sin legend-status. Som glasyren på kakan kommer utseende där Eagle Games har lyckats än en gång med ett vackert massivt bräde och massor stiliga plastenheter. Värt att pröva om Risk börjar bli utslitet, men typen av spel ännu intresserar. Och dessutom får man ju två spel till priset av ett ... som dessutom är rätt så förmånligt om man reflekterar över vad man får för pengarna.
Glenn Drovers Eagle Games gick dock i konkurs några år sedan så spelet börjar snart ta slut i hyllorna.

Vem var Jack the Ripper..?

2008-11-07T20:27:00.006+02:00

Mystery Rummy: Jack the Ripper (1998)
design: Mike Fitzgerald
förlag: U.S. Games System, Inc.
spelarantal: 2 - 4
speltid: ca. 30 minuter
prisklass: 20-30 € (dock tyvärr slutsålt i de flesta butiker)

De flesta av oss har spelat något rummyspel. Att samla på serier är en av de vanligaste mekanikerna i bräd- och kortspel och det finns allt från traditionella kortspel, tematiska kortspel till brädspel. Ticket To Ride är ett bra exempel på hur ett brädspel har använt sig av rummy som en mekanik. Så seriesamlandet är inget nytt och i många fall lite utslitet. Många gånger ryggar jag tillbaka när jag funderar på ett spel och det förklaras som ett rummyspel, men Mystery Rummy: Jack the Ripper, första installationen i en serie på fem spel, var ett spel som lät så tufft att jag bara måste få pröva det, temat har nämligen alltid intresserat mig.

Det handlar i grund och botten nog om ett riktigt klassiskt rummyspel, där man spelar ut kort i serier från handen. Här finns dock ett tema med som gör att det blir något helt annorlunda. Spelarna skall försöka bevisa vem Jack the Ripper är bland ett antal misstänkta. Mike Fitzgerald har gjort riktigt bra undersökningsarbete och spelet har en hel del historiska kopplingar. Man spelar ut samlingar av bevis-kort av en viss misstänkt person (minst tre stycken). Till bevis-korten finns ännu vissa specialkort som påverkar spelet. Till dessa hör bl.a. vittnen, offer, mordplatser och de misstänkta personerna. Den misstänkte som har mest värde av kort i samlingar på bordet vid spelets slut är Jack the Ripper och de korten är värda mer poäng. Spelet kan också sluta med att Jack the Ripper flyr och blir på så sätt aldrig fast.

Spelet är inte väldigt djupt, men mycket underhållande och inte heller helt hjärndött. Man får nog gnugga geniknölarna en och en annan gång under spelet. Temat passar och visst är det aningen påklistrat, men den stora andelen historisk fakta som är insatt i spelet fungerar väldigt bra. Specialkortens mekanik är gjorda på temat, inte tvärtom. Det som, utöver temat och goda recenssioner, lockade mig till spelet var spelarantalet. På lådan står 2-4 spelare och att det är bäst på två. Detta är ganska ovanligt bland spel som går att spela på flera, att det är "bäst" att spela på två. Själv har jag ingen erfarenhet att spela detta på mer än två, men visst fungerar det ypperligt på två.

Det enda negativa jag egentligen har att säga om MR: Jack The Ripper är korten. De är nog vackert illustrerade osv. men de är lite väl tjocka och klibbiga vilket gör kortblandandet lite krångligt. I samma väva måste jag dock ge lite extrapoäng för lådan. Lådan ser ut som en bok, vilket kanske inte är så speciellt, men en fin detalj. Insidan är otroligt vacker med ingröpningar för korten och silkesband som hjälper att lyfta ut korten; igen en liten onödig detalj men den gör att man blir på gott humör redan när man förbereder sig för att spela.

Plock från Lindas önskelista

2008-10-28T19:14:00.008+02:00

Det ramlar in en massa julreklamer genom postluckan, butikerna säljer redan julgodis och snart ringer väl föräldrar och släktingar och ber en hosta upp en önskelista. Och jag suckar över att man måste börja förbereda julen två månader i förväg.

Men så här inför julen är det bra att ta en titt på den till synes oändliga spelönskelistan. Jag har en önskelista på BGG som är ganska lång, och skulle kunna vara längre. Men i och för sig, på den listan finns nästan alla spel jag ens skulle kunna tänka mig att köpa. Man kan kryssa i hur mycket man vill ha ett spel på en skala från ett till fem, så min önskelista är indelad i fyra kategorier. Ettan som är högst på skalan är "Must have", vilket säger sig självt vad det innebär. Där har jag spel som ska skaffas mycket snart. För tillfället är alla spel i den kategorin såna som inte har getts ut ännu, men som jag köper så fort de ges ut. Nummer två är "Love to have", och där har jag spel som jag vill ha, men inte riktigt så akut som "Must have". Nummer tre är "Like to have", och där är spel som jag gärna skulle se i min samling, men som jag inte tänker rusa till butiken och köpa imorgon eller så. Och som nummer fyra "Thinking about it" har jag fyllt i ungefär alla spel som jag någonsin har övervägt att jag kanske vill ha. Det finns ännu en nummer fem, men den kategorin använder jag inte.

Här tänkte jag nu berätta lite om vissa spel på min önskelista. Närmare bestämt blir det alla som jag på BGG har kryssat i att är "Must have" eller "Love to have".

Carcassonne - The Catapult
Det här är den nyaste stora expansionen för Carcassonne, och den borde ges ut nu i slutet av året. På diverse forum går diskussionen het om ifall det inte har gått för långt nu, Carcassonne börjar ju ha lite överdrivet många expansioner. Och den här expansionen lär faktiskt ska innehålla en katapult som man ska skjuta saker på spelbrädet med, vilket kanske inte riktigt är vad man väntar sig av Carcassonne. Oberoende så vill jag ha den. Står det Carcassonne på lådan så är det "Must have".

Carcassonne: Cult, Siege and Creativity
Det här är en annan Carcassonne-expansion som snart ges ut, och "Must have". Jämfört med The Catapult verkar den här ändå vara mera omtyckt. Den består av tre delar. The Cult innehåller brickor som föreställer kultplatser som borde fungera som kloster. Ifall ett kloster och en kultplats hamnar nära varandra på spelplanen blir det dock nån slags konflikt mellan dem. The Siege är en ny upplaga av The Cathars som länge har varit slutsåld och på grund av upphovsrättsliga skäl inte har kunnat ges ut på nytt. Nu har designen på brickorna ändrats lite, och så även namnet, men inte reglerna. Den sista biten, Creativity, består av två blanka brickor som man kan göra en egen expansion av. Ifall man kommer på en bra idé där två brickor räcker till, förstås.

Ticket to Ride: The Dice Expansion
Även detta är en "Must have", eftersom jag lider av lite samma problem med både Carcassonne och "tågspelet". Den här expansionen, som också borde ges ut snart, lär ska passa ihop med alla spel i Ticket to Ride-serien. Jag har förstått att tärningarna i expansionen ska ersätta tågkorten i grundspelen. Hur det riktigt fungerar har jag inte klart för mig, men det viktiga här är ju att det är frågan om tågspelet, och då måste man ha tågtärningar också. Dessutom är tärningsbägaren som kommer med förbaskat snygg.

Runebound - The Frozen Wastes
Är det nån som förr har hört talas om fenomenet att man måste ha nåt för att det hör till en viss serie? Denna expansion till Runebound är också en "Must have". Faktiskt vet jag inte alls vad den går ut på, men Runebound är ändå Runebound, så det är väl nånting om att slå ihjäl så många monster man kan. Antagligen har vinter och snö en betydande del i expansionen. När den ges ut får man ju se. Fantasy Flight Games har sagt december 2008, men som jag läste på nåt forum så kan december 2008 enligt FFG-tid betyda juli 2009 enligt normal tid. Man får ju hoppas på att dom är snabba.

Talisman Upgrade Pack
Hör och häpna, den sista "Must have"-punkten på listan är inte en expansion till ett spel som jag har dille på. Visserligen är det här inte heller ett spel i sig, utan slags tilläggsdel till ett spel vi redan har, Talisman 4th Edition.
Talisman är ett rätt så gammalt fantasy-spel, som alltså har getts ut i fyra olika upplagor. Hittills har det getts ut av Black Industries, som var en del av Games Workshop, men sedan Games Workshop slutade publicera brädspel så såldes Black Industries till FFG. Eller hur det nu sen egentligen var. I varje fall så har FFG meddelat att de tänker ge ut Talisman Revised 4th Edition, och senare även expansioner till det. Det här är ju ett problem för kunder som har köpt Black Industries version av Talisman, eftersom expansionerna inte kommer att passa till det. Och här kommer Talisman Upgrade Pack in i bilden. FFG bestämde sig för att ge ut denna Upgrade Pack för att man ska kunna uppgradera sin gamla version av Talisman 4th Edition till att passa ihop med FFGs framtida expansioner till spelet och annars också motsvara FFGs version. Utmärkt kundvänlighet, måste jag säga. Jag hoppas att FFG får lite reda på regelboken också, för den är också ganska jobbig. Jag ser fram emot att spela Talisman, och ifall det visar sig att det är ett bra spel så köper vi väl lite expansioner också.

GIPF och TZAAR
Dessa två "Love to have"-punkter på önskelistan hör båda till project GIPF. Vi har alla andra spel i serien, så med mitt samlardille måste ju dom två sista också skaffas. Alla sex (eller sju) spel i serien är abstrakta spel för två spelare, ofta rätt så snygga, lätta att lära sig, men svåra att bemästra. Brainburners, så att säga.
Och vadå sex eller sju spel? Jo, officiellt hör sex spel till serien (GIPF, TZAAR, ZÈRTZ, DVONN, PÜNCT och YINSH), men det finns ett sjunde (TAMSK) som blev utsparkat ur serien för att det inte passade in. De sex spel som räknas till serien har en viss ordning, som inte är den ordning i vilken de getts ut. Vad denna ordning spelar för roll vet jag inte, men det är säkert nåt viktigt. Och nej, jag har inte problem med caps locken, spelens namn ska skrivas med versaler.

RoboRally med expansioner
För tillfället finns RoboRally och två av dess expansioner i kategorin "Love to have" på önskelistan. RoboRally är ett galet roligt spel där spelarna ska programmera sina robotar för att försöka nå fram till ett förutbestämt antal checkpoints på en plan full av bottenlösa hål och löpande band. Men att programmera robotar går lätt fel, och man vet ju aldrig när någon annans robot kommer och skuffar upp en på ett extra snabbt löpande band eller skjuter en med sin laser.
Det finns också ett antal expansioner till RoboRally, fyra stycken om jag kommer rätt ihåg. Att bara två av dem (Grand Prix och Crash and Burn) finns som "Love to have" på önskelistan beror på att det är dessa två man får tag på i Finland. Expansionerna består av nya banor att bygga upp spelplanen av, och många banor att välja mellan är kul.

Descent: Journeys in the Dark
Descent: JitD är ett spel som vi redan har, så logiskt nog står inte det på min önskelista. Men det gör däremot dess fyra expansioner, som alla är ikryssade som "Love to have". Jag har bara spelat Descent en gång, så man tycker ju kanske att det är lite tidigt att börja skaffa expansioner. Det tycks ändå finnas den uppfattningen att det behövs expansioner för att göra Descent till ett spelvärt spel. Jag kan förstå varifrån den här uppfattningen kommer, själva grudspelet var kanske lite för enformigt. För lite vapen att välja mellan, och sådant. Knappast skaffar jag alla expansionern väldigt snart, dom är ändå rätt så dyra, speciellt med tanke på hur sällan vi spelar Descent. Men åtminstone en expansion tänkte jag nog skaffa snart, jag tror det blir Descent: The Road to Legend. De tre övriga (The Well of Darkness, Altar of Despair och Tomb of Ice) läggs hoppeligen till samlingen förr eller senare.

Så, det var toppen på önskelistan. Vadå oändlig önskelista...?

Förhandsgranskning: Clix

2008-10-28T17:56:00.014+02:00

Jag skrev i ett tidigare inlägg om Mechwarrior - hur jag hittade det spelet efter Eftersvett Oktoberfest 2008 och det att Space Hulk väckt ett behov för ett shoot 'em up-miniatyrspel. Som sagt, jag hittade Mechwarrior, men samtidigt som jag surffade omkring på förlaget WizKids hemsida så hittade jag mer. Mechwarrior fungerar nämligen med WizKids patenterade Clix-system och de har gjort en hel spelserie som baserar sig på det systemet. Kanske mest kännt av alla dessa är HeroClix, men av någon anledning har det aldrig intresserat mig. Det som jag tidigare inte visste om var att det faktiskt fanns så många andra spel i denna serie. Så för att vara ärlig så beställde jag inte endast Mechwarrior utan även två andra spel från Clix-serien.

Jag har nu i några dagar läst genom all information som jag hittat om dessa tre spel; Mechwarrior, HorrorClix och Halo ActionClix - recensioner, spelrapporter och t.o.m. reglerna till alla spelen + mera. Därför tänkte jag nu prova på nåt nytt; jag tänkte skriva en förhandsgranskning om alla dessa spel och sen får vi se om försmaken är berättigar när jag spelat genom alla spelen.
För de som är annars bara intresserade av vad som kommer till vår spelsamlingen så kan jag samtidigt här meddela att vi har beställt fyra stycken packor av Pirates of the Spanish Main, men mer om det i ett senare skede. Nu till förhandsgranskningen...

Clix-systemet
Clix är egentligen inte ett system - det är en komponent. Alla Clix-seriens spel är CMG (Collectible Miniature Game), alltså miniatyrspel. Clix-komponenten är basen som miniatyren står på. Det som är speciellt med denna bas är att inne i den finns en skiva med information skriven på den. I basen finns en utskärning så att man ser en bit av den informationen. När det händer nåt åt miniatyrer (allt som oftast så tar den stryk) så trycker man på basen så att det säger "klick" (därefter namnet) och den inre skiven rullar en del och ny information visar sig. På detta sätt behöver spelarna inte tabeller på tabeller och kort för att berätta vad för "stats" miniatyren har. Detta gör många saker mycket lättare och snabbare och speciellt det att "statsen" ändrar när miniatyren blir starkare/svagare.
(bilden till höger är en HeroClix-bas, men grundidén kommer bra fram)

Som tidigare har nämnts så har jag inte använt dessa komponenter i praktiken ännu, men fungerar de lika bra i praktiken som de gör i teorin så är de kanske en av de mest innovativa brädspelskomponenterna någonsin uppfunna.
Det om Clix-komponenten, nu över till spelen...

Mechwarrior
Detta spel baserar sig på datorspels-serien med samma namn. Mech:s är otroligt stora krigsrobotar som är styrda av en pilot som sitter i roboten. I motsatts till de flesta spel i Clix-serien så finns det inget direkt spelbräde till detta, utan man flyttar sina pjäser med hjälp av mått uträknat med flexibla linjaler. Det fungerar alltså som Warhammer-spelen m.m.
Trots att Mech:arna är i huvudroll så finns det en hel del andra enheter också; infaterister i massor olika varianter och sedan andra fordon som bilar, tankar, lastbilar, helikoptrar och mycket, mycket mer. Idén i spelet är såklart att förstöra motståndaren/motståndarna. Spelet tar slut när man antingen har förstört alla andra eller när 50 minuter har gått och då räknas poäng.

På sin tur får man ge order åt två (i ett standard spel - det varierar med antalat enheter vardera spelare har) av sina enheter. De order man kan ge är; flytta, ventilera, skjuta eller närstrid. Väljer man att flytta på en enhet så får den flytta på sig så många tum (1 tum = 2,54 cm) som dess hastighetsvärde är (finns på Clix-basen). I slutet av flyttandet så får man snurra sin enhet att vara vänd åt vilket håll som helst. Varje enhet har nämligen en framsida (genom vilken alla ens anfall måste gå) och en baksida (genom vilka alla träffar som skadar den gör extra mycket skada). Endast Mech:ar kan välja att ventilera, mest för att de är de enda som behöver göra det. Mech:arna kan nämligen överhetta om man använder det för aktivt. Blir Mech:en överhettad så stänger den av sig så det lönar sig att ventilera den med jämna mellanrum, helst dock då när den utanför skottlinjen av fiende enheter.
Stridssystemet är väldigt simpelt i Mechwarrior och det är så gott som samma system i alla andra Clix-spel. Varje enhet har ett anfallsvärde och försvarsvärde (bägge finns på Clix-basen). När en enhet anfaller en annan så kastar spelaren två sex-sidiga tärningar och lägger det till sitt anfallsvärde. Ifall denna summa är lika eller större än fiendens försvarsvärde så är det en träff. Då får den försvarande enheten lika många träffar som anfallarens vapenvärde (finns även på Clix-basen) och klickar sin bas så många steg bakåt.

Detta är nu alltså det som kallas grundreglerna, sen finns det några tiotals regelbokssidor med specialregler ifall, och när, man vill gå djupare in i spelet. Mechwarrior: the Dark Age och Mechwarrior: Age of Destruction är serien(a) som jag nu gett mig in på. De är tillsammans den andra installationen i Mech-serien, där den första var Battletech som tydligen är så gott som kultförklarat i U.S.A. och den tredje delen är Mechwarrior: Solaris VII som är påväg ut på marknaden så småningom. Age of Destruction fungerar som en 2.5-version där reglerna är finslipade från Dark Age. Det nya Solaris VII kommer att förenkla spelet lite mer, för att göra det tillgängligt för en större marknad. WizKids har bl.a. bestämt att även detta spel skall spelas på en haxagonkarta och därför intresserar den inte mig värst mycket.
Det som dock är väldigt bra är att självaste enheterna är universella. Det betyder att trots att jag skulle köpa en hel hop Dark Age och Age of Destruction-miniatyrer så kan jag spela det spelet, samt Battletech (behövs bara regelboken som säljs skillt) och Solaris VII (behöver regelboken som man torde få gratis på nätet och en spelkarta).

HorrorClix
Jag är otroligt överentusiastisk över Mechwarrior, men medan jag surfade omkring på förlaget WizKids hemsida så fann jag även HorrorClix och blev så uppumpad av det också att jag inte kunde motstå att beställa en starter set av det också.
HorrorClix använder sig alltså också av Clix-basen men är inte alls lika tungt och avancerat som Mechwarrior. Temat är, som namnet säger, horror och för det mesta så landar vi lite på den där sarkastiska sidan med lite parodiserande figurer som en zombie-cheerleader osv. Även fans av film-serierna Alien och Predator har blivit uppsmörade för det finns speciallådor (låter dyrt, men är de fakto inte det) med miniatyrer för dessa. Det finns dessutom utöver det en Freddie vs. Jason-specialpack.

I HorrorClix är det mening att man skall ... ja, vinna. Dessa monster och ting springer omkring på ett bräde som är indelat i rutor och försöker terrorisera vanligt folk (offer) och mest av allt; varandra. På sin tur får man välja att antingen gå, anfalla eller använda en specialeffekt. När jag läste regelboken så fastnade jag vid det här och grimmaserade surt - vadå gå eller anfalla? Men sen läste jag vidare. Efter att ens monster har ätit/dödat sitt fösta offer så vaknar denne till liv och får i fortsättning gå och anfalla eller använda en specialeffekt. Specialeffekterna är också lite speciella. Varje figur har ett kort där alla dess specialeffekter, med färgkodning, finns. På vissa av Clix-basens (beror på figuren) olika stats så är viss information märkt med en färgkodning som bakgrund och då kan det monstret använda den specialeffekten. Det kan alltså hända att en figur är som starkast som helt frisk, men när den blir skadad så får den specialförmågor.
Anfallssystemet är samma som i Mechwarrior, dvs. man kastar två sex-sidiga tärningar, lägger till tärningarnas ögonsumma till anfallsvärde av miniatyren och ifall man får lika mycket eller mer än vad den försvarande miniatyren har i försvarsvärde så ger man stryk lika mycket som anfallets skadevärde är. Allt finns, igen, på Clix-basen.

Här är det definitivt temat som suger mig in. Jag har hittat så få bra horrorspel och de flesta som är bra är inte helt och hållet klassisk horror. Arkham Horror är bra, men det är en av de få jag kan komma och tänka på. Jag hoppas verkligen på att detta är ett fartfyllt spel som drar med sig spelarna in i en vackert horribel värld. Det står t.o.m. i reglerna att varje gång ett monster äter/dödar ett offer så måste spelarna göra passande ljudeffekter. Åh!
Det om reglerna ännu; offren (som är representerade av paffbrickor) står ju inte stilla och väntar på sitt öde, utan de flyttas även omkring av spelarna. En annan fin tematisk detalj är timglaset. Istället för en siffra på Clix-basen så kan det synas ett timglas och det betyder att den miniatyren är ute ur spel för en tur, men kan inte heller bli anfallen. Detta skall representera t.ex. zombiernas förmåga att få huvudet avhugget och verka döda, men en stund senare stiga upp och fortsätta - med eller utan huvud.
Om spelet är något som regelboken och recensionerna vill antyda så kan detta bli en storfavorit bland alla horror-älskare. That's for you, Johan.

Halo ActionClix
Och till det tredje och sista spelet. Efter att ha funnit Mechwarrior och via det HorrorClix så gjorde jag ett stort misstag och fortsatte att utforska WizKids hemsida. Först hittade jag ett Clix-spel som väckte starka känslor; Crimson Skies - ett Clix-spel baserat på det otroligt tuffa datorspelet i Sky Captain and the World of Tomorrow-filmens anda. Men tyvärr lade förlaget ner det redan fyra-fem år sedan och det är slutsålt överallt. Men sen hittade jag Halo... ups...

Jag och broder Mosse har länge sökt efter ett bra shoot 'em up-spel - alltså ett spel där man får gå omkring och skjuta ihjäl varann och andra i så snabb takt som möjligt, så länge ammuntionen räcker. Efter att ha bl.a. inhandlat Zombies!!!, MidEvil, Tannhäuser, Frag och Space Crusade så har vi inte hittat nåt som passat som pricken på i:et. Mosse bestämde sig sist och slutligen förra veckan att inhandla Doom: the Board Game som han provat och det fungerar som ett. Jag hittade Halo ActioClix.

Igen så fungerar detta på samma grunder som de flesta andra Clix-spel och innehåller den "magiska" Clix-basen. Här är temat den storsäljande datorspels-serien Halo. Brädet är, som i HorrorClix, indelat i rutor och det finns en del 3D-föremål som man kan använda som skydd. I ett normalt två-spelars spel (spelarantalet är 2-10 spelare) har vardera spelaren fem figurer per man och för att vinna skall man få fem poäng. Man får en poäng för varje figur man dödar. Men det är inte så lätt; så som i många FPS-datorspel så spawn:as dödade Halo-figurer tillbaka på brädet efter en stund - alltså de kommer tillbaka. Dessutom får en figur som dödat en annan s.k. upgrade-poäng. Med tillräckligt mycket upgrade-poäng så får man uppgradera sin figur till en av bättre standard. Ännu till så får figurerna byta vapen under spelets gång.

På sin tur så får kan man aktivera upp till tre figurer. Varje aktiverad figur kan antingen röra sig, röra sig och skjuta eller skjuta och ta skydd. Väljer man att röra på en figur så får man flytta den upp till så många rutor som dess hastighetsvärde är (igen; all information om figuren finns på Clix-basen) och man får även flytta sina figurer diagonalt vilket ger mer fart åt spelet. Väljer man att röra på en figur och skjuta så flyttar man först sin figur upp till så många rutor som dess hastighetsvärde är och sedan skjuta. Anfallsystemet är precis lika som i både Mechwarrior och HorrorClix. Ifall en figur dock flyttas mer än fyra rutor före den skjuter så tar man -3 från anfallsvärde. Ifall man väljer att skjuta och ta skydd så skjuter man först och får sedan flytta sin figur ett steg åt något håll. Sen kan man göra en del små saker som att kasta granater och sånt som bara ökar blodsmaken i mun.

Allt sägs vara otroligt fartfyllt och trots att det är ett mycket simpelt spel så finns det en hel del taktiker som man måste fundera på. Men detta är just det jag sökt efter: fartfylld FPS som brädspel.
Det som fick mig övertygad om detta spel var en recension på BoardGameGeek av Steve Oksienik som innehåller de två följande meningarna:

- "Run.Shoot.Kill.Rinse.Repeat." (fritt översatt: Spring.Skjut,Döda.Skölj.Repetera.)
- "If I would have had a game like this when I was 10, I probably would have grown up less than I have now." (fritt översatt: Om jag skulle ha haft detta spel när jag var 10 så skulle jag högst antagligen ha vuxit upp mycket mindra än vad jag gjort nu)

Speciellt den andra meningen anser jag att vara en av de bästa positiva kommentarerna om nåt spel nånsin. Precis så som ett sådant här spel skall vara...
Och redan nu, före jag ens fått spelet, har jag hittat en massa sätt att slösa pengar på det här på sånt som fungerande kartor och byggnader etc. Hoppas det bara är så bra som det verkar.

Du vet att du är en spelnörd när...

2008-10-26T19:14:00.004+02:00

På BGG finns en sak som kallas Geeklists, som är, jaa, listor gjorda av användarna, om allt mellan himmel och jord ungefär. Jag har en absolut favorit, You know you're a Game Geek when.... . Jag vet inte om jag någonsin har orkat läsa hela listan till slut, men den första sidan är nog den roligaste. Jag skrattar varje gång jag läser den, och värst av allt, där finns så många punkter som ju är helt sant. Så nu ska jag plocka ut några av punkterna och berätta hur det ligger till. Såhär är det att vara en spelnörd.

You read game rules for fun.
Jep. Jag läser spelregler utan att ha för avsikt att spela spelet snart. För det mesta är det regler till spel som vi har men jag inte har spelat. Att läsa reglerna är ett bra sätt att bilda sig en uppfattning om vad spelet är för nåt. Ibland läser jag regler till spel jag har spelat, som repetition. Och ibland till spel som vi inte ens har. Bara för att läsa dom. Helt enkelt, jag läser ibland spelregler sådär som andra sitter och bläddrar i en tidning, ungefär. Böcker och spelregler vill jag ändå inte jämföra.

You have above-average knowledge of German.
Jag kan tyska, ja. Visserligen läste jag tyska i fem år i skolan, men det är nog tack vare alla tyska spelregler och grejs som jag har lyckats uppehålla den kunskapen efter skolan, åtminstone på en mer eller mindre passiv nivå. Dock har ju ordförrådet ändrats en del sen skoltiderna. Spelvokabulär lärs inte riktigt ut i skolorna.

You have considered giving your kids names like Reiner, Teuber, or Aldie.
Nä. Inte för att vi har barn ännu, men dom ska knappast heta sådär. Men en katt sku jag högst antagligen döpa till Meeple eller nåt sånt.

You know the geography of Germany and other parts of Europe at least as well as your own country.
Tack vare vissa spelplaner så har jag nog lärt mig i vilken ända av världen vissa ställen finns. Men när det gäller brädspel så får man ju räkna med att kartorna inte stämmer på millimetern, och dessutom är många kartor inte riktigt up-to-date. Vadå Istanbul, heter det inte Konstantinopel mera?

When traveling alone, you take games along "just in case."
Jag reser inte så mycket ensam, men en modifierad version av det där påståendet stämmer nog på mig och Jens. Far vi nånstans så tar vi ofta med nåt spel, för säkerhet skull. Och dom gånger vi inte gör det så får vi höra att det är vår uppgift att se till att det finns ett spel till hands.

You have more games than you can play.
Hur kan nån påstå nåt sånt? Jag har bara en tredjedel av vår samling ospelad... (En tredjedel av vår samling är över hundra spel.)

You'll do anything to find an opponent.
Vi försöker aktivt hjärntvätta alla vi känner. Dock har jag inte ännu gått så långt att jag spelar mot våra mjukisar (men nog mot mig själv).

You spend half of your disposable income on Ziplock baggies.
Ungefär. Det är katastrof ifall det inte finns Minigrip-påsar och gummiband i lådan. Och helst ska det finnas mycket av dem. Inte kan man ju har kort och bitar att åka omkring löst i lådorna, heller.

You have a trunkload of games so that your wife won't find them and ask the prices.
Detta gäller inte mera, men när vi bodde hos svärmor före vi fick en lägenhet så fick vi nog försöka smuggla in spel och packa upp dem väldigt diskret, för att sedan kunna påstå att "det där har vi haft redan länge".

Sen finns det en hel del punkter om att man tänker på spel när man hör eller ser vissa saker. Vadå, talar du om stället Puerto Rico? Titta, får, got wood for sheep?

Men sådär annars är vi ju helt normala? Eller hur?

JADE Formula Dé Championship 08-09 (del 1)

2008-10-26T07:05:00.009+02:00

Som jag skrev i första inlägget om Eftersvett Oktoberfest 2008 så kördes alltså första tävlingen i JADE Formula Dé Championship 2008-2009 på fredagen den 17.10.2008 och vad mer passande än på den mästerliga Monaco-banan. Efter det har det ännu kört sex tävlingar till, så strävan efter mästerskapen är alltså i full fart. Vi kan gå genom en kort summering av de tävlingar som hittills körts och avsluta med en liten analys över det skedda. Så nu räcker jag över ordet till vår officiella Formula Dé-referator...

MONACO (17.10.2008)
Ingen kunde ha förväntat sig en bättre öppning för JADE Formula Dé Championship 2008-2009 än en hård tävling på Monaco-banan och dessutom med ett nytt stall i strävan efter den högsta prispallen; Choclate Mousse (manager Emma Sjöblom). Det enda som fattades var förra årets vinnarstall Team Breakdown med sina legendariska förare Dreyfuss Drunk och Cecil Crash.
Blodtrycket var högt när Team Fät Fuzzys nigerian M'bou "Big Mama" M'khen'dou satte sig i sin sedvanliga röda racingbil på denna vackra dag, men det trycket skulle snabbt släppa.

Redan i andra kurvan då M'khen'dou skulle köra förbi tävlingen tidiga ledare, Choclate Mousses fransman Benedict "Benrangel" Benranchel, så smällde det till och alla förväntningar som låg på förra mästerskapets vinnare flög ut genom det icke-existerande fönstret på Big Mamas bil. Han var ute ur tävlingen och de återstående fem förarna krigade förbrilt om ledningen.
Efter halva tävlingen så drog dock Benedict Benranchel iväg till en ordentlig ledning framför Team Runaways Huang Ching-Ho och Hajosiko Nakamura. Bakom dessa två låg Fät Fuzzys irländare Junker "Junky James" Jamus och Choclate Mousses Simone Bodaré. Plötslig så hällde någon dock nån supervätska i Fät Fuzzys gröna bils bensintank för den körde som om gaspedalen skulle ha varit fastgjuten i bottenläge. Vid omkörning av Simone Bodarés bil så tappade hon kontrollen och körde ut, resulterande i den andra bilen som avbröt tävlingen.

Vinnaren må ha varit färdigstämplad hos den äldre fransmannen Benranchel, men Huang Ching-Ho och Nakamura kämpade med att hålla Jamus bakom sig. Förgäves dock då Junky James drog genom kurvorna som om han smätat in sig i margarin och klämt sig genom ett ventilationsrör. Jamus som började i pole position men sedan föll ner till sista position lyckades alltså slutligen dra sig upp till en andra plats.

1. Benranchel, Benedict (Choclate Mousse) - 10 poäng
2. Jamus, Junker (Fät Fuzzy) - 6 poäng
3. Ching-Ho, Huang (Runaway) - 4 poäng
4. Nakamura, Hajosiko (Runaway) - 3 poäng
5. Bodaré, Simone (Choclate Mousse) - 2 poäng / avbröt
6. M'khen'dou, M'bou (Fät Fuzzy) - 1 poäng / avbröt

ESTORIL (20.10.2008)
Med ett misslyckat race bakom sig såg M'bou M'khen'dou fram emot den andra tävlingen som kördes i Estoril. Nu var trycket borta och han skulle kunna sattsa på sitt eget körande. Med fyra bilar per stall så slog Team Runaway och Team Fät Fuzzy pannorna emot varann i denna hårda kamp om poängen. Inga överraskningar på Runaways sida med Lillemor Mogenpört, Bertina Blueberg, Huang Ching-Ho samt Waldemar Wahlskoogh bakom rattarna. Fät Fuzzy överraskade däremot genom att inte ta med Marianne Susanne Magdalena Magadam, utan istället välja österrikaren Özzi "Öggi Izeman" Hölzenüberman till fjärde förare. De erfarna M'bou M'khen'dou, Jim Jussarö och Junker Jamus satte sig bakom de andra rattarna.

Jussarö fick pole position, men han var alldeles för försiktig i början och mistade ledning mycket snabbt. Före tävlingens hårda kämpe borde dock ha tagit modell av Jussarös försiktighet då tävlingens första och enda utkörning kom i första kurvan. Junker Jamus a.k.a. Junky Jamus var ute för räkning.
Största delen av tävlingen så var det en väldigt hård kamp mellan Lillemor Mogenpört och M'bou M'khen'dou om första plats, enda in till de sista kurvorna. Vid detta tillfälle hade redan de andra bilarna lagt sig ganska bekvämt på sina egna platser ... förrutom Öggi Izeman som plötsligt sparkade i högsta växel, trampade ner gaspedalen och klämde sig förbi både stallkamraten M'khen'dou och fru Mogenpört.

Fät Fuzzys risk med den orakade österrikaren lönade sig - Özzi Hölzenüberman tog en överraskningvinst, medan M'khen'dou tvingades ge upp den hårda kampen mot Mogenpört och lämnade sig på tredje plats.

1. Hölzenüberman, Özzi (Fät Fuzzy) - 10 poäng
2. Mogenpört, Lillemor (Runaway) - 6 poäng
3. M'khen'dou, M'bou (Fät Fuzzy) - 4 poäng
4. Blueberg, Bertina (Runaway) - 3 poäng
5. Jussarö, Jim (Fät Fuzzy) - 2 poäng
6. Ching-Ho, Huang (Runaway) - 1 poäng
7. Wahlskoogh, Waldemar (Runaway) - 0 poäng
8. Jamus, Junker (Fät Fuzzy) - 0 poäng / avbröt

INTERLAGOS (21.10.2008)
Efter norrmannen Jim Jussarös dåliga körande i Estoril så bestämde sig Fät Fuzzy för att lämna honom som reservförare och tog istället in danskan Marianne Susanne Magdalena Magadam. Team Runaway bestämde sig för att låta sina förare fortsätta som tidigare. Nu skulle det bli dags för mästaren att stiga till sin normala standard.

Magadam fick pole position och startade av häftigt, Hajosiko Nakamura och Lillemor Mogenpört snusande henne i aktern. M'khen'dou och Hölzenüberman höll sig lite på avstånd i början, men även de drog ifrån botten-trean: Junker Jamus, Huang Ching-Ho och Walle Wahlskoogh. Medan Hölzenüberman gjorde sitt bästa att hålla sin femte plats och Nakamura samt Mogenpört försökte med blod, svett och tårar att dra sig förbi danskan Magadam som höll ledningen, så började den levande legenden, nigerianen Big Mama att visa vad han går för. Från förra säsongen så torde alla vara väl medvetna om att M'bou är stor fantast av gurun J.Karells eviga citat "I come from the rear". De flesta tävlingar han vann förra mästerskapen så började han i slutändan och slutade i börjanändan. Nu hade han tydligen hittat sin egna ända igen då han började dra fram som en ångvält. Nakamura och Mogenpört kunde inte tro vad som hände när M'khen'dou susade förbi dem. Magadam försökte förbrilt hänga med honom, men det fanns ingen chans för någon att hålla sig i takt med den magiske nigerianen. M'bou kom i mål som överlägsen etta och trots försök på försök så hamnade både Nakamura och Mogenpört ge upp kampen om andra plats redan några kurvor före slutrakan.

1. M'khen'dou, M'bou (Fät Fuzzy) - 10 poäng
2. Magadam, Marianne Susanne Magdalena (Fät Fuzzy) - 6 poäng
3. Nakamura, Hajosiko (Runaway) - 4 poäng
4. Mogenpört, Lillemor (Runaway) - 3 poäng
5. Hölzenüberman, Özzi (Fät Fuzzy) - 2 poäng
6. Jamus, Junker (Fät Fuzzy) - 1 poäng
7. Ching-Ho, Huang (Runaway) - 0 poäng
8. Wahlskoogh, Waldemar (Runaway) - 0 poäng

Efter Interlagos så bestämde sig Fät Fuzzys ledning för att normannen Jim Jussarö inte presterat tillräckligt bra, varken i tävlingarna eller på övningsbanan. Den åldrande föraren såldes till Team Jimsalabim och Fät Fuzzy anställde kanadensaren Frank Ferdinand "the Fizer" Foe - mannen som körde en stor del av förra säsongen för just Fät Fuzzy men som inte presterade tillräckligt bra och blev i skuggan av Fred "the Flying Fortress/Freddy Flow" Forrester och såklart M'bou "Big Mama" M'khen'dou. Nu gav stallet honom en chans till att visa vad han går för. På så sätt har alltså Fät Fuzzy bara rätt till att skaffa två förare till stallet mer.
Diskussioner om Huang "kinesen" Ching-Hos och Waldemar "Walle" Wahlskooghs framtid i Runaway gick heta i stallets ledning, men de bestämde sig till slut att hålla låta dem försöka ännu lite till.

M'bou M'khen'dou började klättra efter en svag insatts i mästerskapsöppningen. Junker Jamus och Huang Ching-Ho började båda bra men föll hårt på asvaltvägen efter första tävlingen. Den stora överraskaren hade ändå varit österrikaren Özzi "Öggi Izeman" Hölzenüberman som endast körde en tävling under förra mästerskapen. Efter tre tävlingar denna säsong så hade han redan vunnit en. Spänningen stiger ju mer tävlingar körs och man får se vems nerver hålls kalla - den nedfrysta österrikaren torde ju ha en fördel där. Och vad kommer att hända när legenderna från Team Breakdown kommer med?

Korta referat om de fyra följande, redan körda, tävlingarna kommer snart ... och hoppeligen så körs ännu mera tävlingar så småningom. Detta är JADE Formula Dé Championships alltid lika glada referator Hans "Hazzelkrazzel" Haparanda som önskar er en god fortsättning på dagen. Hejsvejs!

Att samla i samlingen - Collectible Miniature Games

2008-10-25T12:27:00.011+03:00

En kategori inom brädspelandet är CMG:n (Collectible Miniature Games). De mest kända spelet för allmänheten inom denna kategori är högst antagligen "monsterspelen" som Warhammer, Warhammer 40K och Lord of the Rings CMG och de två förstnämnda är väl högst antagligen de som är gudfädrarna för allt som följt efter. Några år sedan gick CMG:na igenom en slags renessans och marknaden började fyllas av samlingsbara miniatyrspel i alla dess olika slag.

Själv så började allt då jag, min ex-flickvän och min bror var på fantasy- och brädspelsmässan RoPeCon för x antal år sedan - då mest för att lyssna på ett föredrag av den produktiva och trevliga brädspelsdesignern Bruno Faidutti. Vi hade t.o.m. lyckan att få träffa honom så där på nära håll då han en stund stod brevid och följde med när vi spelade en omgång av Geschenkt. Tyvärr skulle hans föredrag börja strax därpå så vi hann inte få honom meddragen för en omgång, men jag kan i.a.f. säga att jag "växlat några ord med Bruno Faidutti" vilket mina barnbarn säkert kommer att få höra om och om igen utan att förstå ett dyft av vad jag menar. I vilket fall som helst så fanns de två större inhemska brädspelsbutikerna på plats; Lautapelit.fi och Fantasiapelit, och så råkade jag se en starter-låda för Axis & Allies Miniatures i Fantasiapelits hyllor. Så jag plockade upp ett exemplar.

Efter att ha blivit rätt så missnöjd med A&A Miniatures (mer om varför senare) så provade jag på samma förlags (Wizards of the Coast) andra CMG som de hade då; Dungeons & Dragons Miniatures. Tyvärr har jag, av någon oförklarlig orsak, inte ännu lyckats komma åt att spela D&DM, men jag har läst genom reglerna och det verkar helt okej.
Medan jag, och faktiskt även broder Mosse (han börjar ju låta som en munk snart), sökte efter en CMG som skulle lyckas skrapa det där kliande ställe som kategorin lämnat efter sig, så publicerade samma förlag (WotC) den CMG:n som kanske har blivit mest populär av alla de som kom under "kategorins renessans"; Dreamblade. Jag har skrivit en recension om spelet som kan läsas här, så jag skall inte gå destu mer in i detaljer. Vi köpte båda varsin starter-låda och började spela och det visade sig att Dreamblade var ganska långt det vi sökte efter. Vi båda köpte några boosters (små lådor med mera miniatyrer, men som inte kan användas utan grundspelet) och så var vi nöjda. Även några av mina vänner blev så övertygade av spelet att de också skaffade lite gubbar åt sig.

Det finns två stora problem med CMG:n enligt mig (och många andra enligt BoardGameGeek), nämligen:

1) Man måste samla så otroligt mycket miniatyrer innan spelet når den nivå av "spelbarhet" som är utlovad. Starter-lådorna är oftast urlöjliga då man endast får en bråkdel av de miniatyrer som man egentligen behöver för att kunna spela spelet ordentligt. Allt detta trots att det, allt som oftast, står på lådorna att de innehåller allt man behöver för att kunna spela ett två spelars-spel.

2) De flesta CMG:n säljs i starters och boosters, dvs. en större låda som innehåller "allt som du behöver för att spela" och mindre lådor med mer miniatyrer för att utöka ens sortiment. Utöver det problemet som jag redan tog upp på punkt ett så är det inget fel på detta system. Problemet kommer i att de flesta CMG-spel lägger i miniatyrerna i lådorna på måfå, samtidigt som massor spel är indelade i olika factions (grupper) och man måste ha tillräckligt av två olika factions för att kunna spela mot varann.

Axis & Allies Miniatures är praktexemplet på hur man förstör ett spel genom att trampa på båda dessa minor. Starter-lådan innehöll endast en handfull miniatyrer. När man försökte spela så var det som att göra en skådespelad simulation av slaget vid Gettysburg med endast fem skådespelare - alldeles för lite miniatyrer alltså. När man sedan surffade omkring på BGG så var det många som sade att man måste nog köpa åtminstone fyra-fem starter-lådor och ännu lite booster-lådor för att kunna spela spelet ordentligt. Dessutom var ju miniatyrerna lagda i lådorna på måfå, vilket betyder att jag fick massvis med stora, starka tyska pansarvagnar och några maskingevärsenheter, medan det endast fanns en brittisk tank och några allierade infanterister...
Wizards of the Coast-förlaget har dock börjat visa att de emellanåt kan vara lite mera kundvänliga och har meddelat att de i framtiden skall sälja Dungeons & Dragons Miniatures i lådor där man vet och t.o.m. ser vad som kommer med.

Dreamblade hade inte alls detta problem. Visst är det sant att dess starter-låda innehåller färre miniatyrer än vad som är maximum-gräsen för två spelare tillsammans i en omgång, men det fanns ändå tillräckligt för att man skulle få ett intressant spel av det. Även här är miniatyrerna dock satta på måfå i lådorna och det finns olika factions, men en spelare kan ha miniatyrer från olika factions i samma grupp - det är t.o.m. vettigt att ha det. Jag skulle nog ha varit mer nöjd med Dreamblade ifall man skulle ha fått ha någon kontroll över vilka miniatyrer man köpte, men det var som sagt inget större problem. Jag har nu bestämt mig, då jag har mer miniatyrer än vad två spelare maximalt kan spela med på samma gång att jag inte skall skaffa mer av dem. Vilket kanske är ett bra val då Wizards of the Coast har bestämt sig för att sluta producera spelet.
En tid tillbaka så köpte jag även en starter-låda av Fantasy Flight Games nya CMG; Mutant Chronicles, men det har jag inte ännu hunnit prova mig på.

Orsaken varför jag nu tar upp allt detta är att efter våra Space Hulk-sessioner under Eftersvett Oktoberfest så började det nu igen klia i fingrarna efter en god CMG, men nu en lite annorlunda än de som jag skaffat hittills. De gamla klassiska CMG:na, så som Warhammer, fungerar med linjaler och schabloner, dvs. att det inte finns rut- eller hexagonkartor att spela på. Alla de nya CMG:na, så som Dreamblade och Axis & Allies Miniatures, fungerar dock på denna princip - de är mera som samlingsbara brädspel. Jag har dock alltid varit intresserad av Warhammer och liknande spel, men har inte velat lägga ut stora pengar på att samla tillräckligt med gubbar. Så jag började söka efter nåt liknande, men ändå annorlunda. Och den som söker han finner... Mechwarrior.

Mechwarrior baserat sig på den populära serien av datorspel med samma namn. Trots att spelet första gången publicerades redan 2002 så har det gått förbi ganska tyst här i Finland - dock finns det i Fantasiapelits utbud. Mechwarrior skall (talar nu med antaganden, eftersom jag inte spelat det ... eller ens äger det ännu) vara i stil med de flesta andra av dessa nyare CMG:n men med några ändringar som gör att just jag är intresserad av det:

- För det första så är detta Sci-Fi-tema och som vi har redan så mycket spel med fantasytema att detta skulle vara en omväxling. Samma gäller andra världskriget som tema.

- Det använder sig av linjaler och schabloner för rörelse och annat, istället för rutor och hexer. Systemet med linjaler etc. har alltid fascinerat mig, men jag har aldrig stött på andra spel än Warhammer-serien som använder sig av det. Om man då inte räknar med Wings of War som är någonstans åt det hållet.

- Enligt många som spelat Mechwarrior så räcker det riktigt ypperligt med Age of Destruction-starterpaketet om man inte vill samla. Detta passar mig utmärkt. Då kan jag köpa någon booster till om jag verkligen fastnar för det, men kan låta bli och ändå ha ett fullt fungerande spel.

- Spelet är för 2-10, något som är väldigt sällsynt när det handlar om denna sortens spel, de brukar nämligen oftast vara för endast två.

Nu kliar det så mycket i fingertopparna att jag har svårt att hålla mig från att beställa Mechwarrior, men dumma jag har ju lämnat nätbankskortet hemma så jag får väl vänta i.a.f. tills jag kommer hem och sen måste man ju se vad sambon säger.

Den stora frågan för mig är varför alla denna sortens spel måste vara just CMG, då med tyngdpunkten på C.et. Jag har inte hittat hemskt många spel i samma stil som inte vore samlingbara. Grejen är den att oftast går "samlingsbar" hand i hand med "måste samlas" och det är inte alltid som man vill göra det, speciellt som man samlar på brädspel så där överlag. Det blir lite väl mycket.
Båda Warhammer och Warhammer 40K hade/har nybörjarpaket; Battle for Skull Pass respektive Battle for Macragge. BfSP skippade jag ganska snabbt från min mentala önskelista, men BfM fastnade kvar. Nu när det började klia i fingrarna så kollade jag upp spelet igen, men nu är det slutsålt och Games Workshop (förlaget) har gett ut en ny nybörjarlåda för Warhammer 40K som heter Assault on Black Reach. Problemet med AoBR är att den inte alls är lika intressant och dessutom en hel del dyrare än den tidigare BfM. Och som jag nämnde så har jag varken pengarna eller tiden att börja samla på Warhammer 40K-miniatyrer så där annars bara... så därför är Mechwarrior och intresserar.

Men tillbaka till frågan. Varför kunde inte, för att ta ett exempel, Wizards of the Coast ha tagit Dungeons & Dragons Miniatures och gett ut det som ett enskilt spel med kanske 40-50 miniatyrer och ett snyggt bräde och sedan tagit 50-60€ för det, istället för att göra massor starter- och booster-lådor för 10-30€ styck? Speciellt som det börjar vara ganska tydligt på BoardGameGeek att massor spelare börjar tröttna och bli irriterade på alla dessa samlingsbara spel. Kunde inte WizKids (förlaget) ta en stor hop Mechwarrior miniatyrer och lite annat smått och gott och lägga allt i en stor låda och sälja den för 50-60€? Detta trots att det går bra att spela med endast AoD-starterlådan. Jag tror många konsumenter skulle vara mer nöjda med servicen och kanske spelen kanske t.o.m. skulle få en hel del kunder som de inte har nu.

I väntan på Non-Collectible MG-spel...

Eftersvett Oktoberfest 2008 (del 3)

2008-10-23T14:42:00.011+03:00

(fortsättning på föregående inlägg)

När mordmysteriet i klostret var klappat och klart så drog vi ner på spelvikten en del och sökte frenetiskt efter ett spel med båtar i.o.m. att Jan, som skrämmande ofta vinner spel, har någonslags undermedveten fobi för dem och därefter förlorar de flesta spel där man handskas med såna. Så vi drog fram familjespelet Niagara och använde några delar ur expansionen the Spirits of Niagara.

Niagara är ett intressant spel där spelarna skall samla på juveler medan de paddlar fram och tillbaka på Niagarafloden med två kanoter och försöker att inte falla över det kända Niagarafallet. Det fina med spelet är sättet som själva Niagarafloden rinner. Spelplanen består mest av en fåra i brädet som i slutändan delar sig i tu. I den fåran lägger man plexiglasdiskar efter varann. Floden rinner alltid i slutet av varje tur och hastigheten är samma som det lägsta paddelkortet som spelats. Då lägger man nya plexiskivor längt bak och trycker resten frammåt. Med varje "tryckning" så faller en plexiglasskiva ner för floden i andra ändan. Plexiglasskivorna fungerar också som "rutorna" som kanoterna rör sig på.

Från the Spirits of Niagara använde vi kanoterna för att kunna spela med sex spelare, dubbelkanoterna dvs. att varje spelares ena kanot har plats för två juveler istället för den vanliga ena samt vattenvirveln vilken finns på en av plexiskivorna och bråkar med paddlandet en aning. Det finns ännu några extra delar i the Spirits of Niagara, men vi valde att spela det så "normalt" som möjligt.

Niagara är helt tydligt ett spel som, även det, är bäst på tre-fyra. När det är tolv kanoter i vattnet så blir det helt för kaotiskt och det är alldeles för lätt att stjäla av varann. Dessutom blir chansen att floden rusar ner med hård fart väldigt liten, eftersom det är så mycket paddelkort som används samtidigt. Trots att det blev väldigt kaotiskt så var det ändå roligt. Det absolut bästa i Niagara är nog floden som rusar, i.o.m. att det är en så unik mekanik och den fungerar så väl. Men som tidigare nämnt så är detta definitivt ett familjespel och fungerar som lätt och skojigt mellanspel när man talar om en brädspelsklubb... och dessutom då helst med endast tre-fyra spelare då det är som mest taktiskt.

Efter lite paddelrace:ande så gick vi över till ett spel som jag tyvärr spelat alldeles för lite av och då med så få spelare att det inte riktigt fungerat (2-3 spelare); Dragon Delta. Jag minns att jag köpte detta spel just efter att förlaget Eurogames hade gått i konkurs och sedan hamnat i händerna av franska Descartes Editeur. Min hovleverantör av brädspel, Lautapelit.fi, fick in en liten upplaga av de sista kopiorna av spelet som fanns och sålde dem ganska billigt. Jag kunde ju inte motstå frestelsen då jag hade funderat på att köpa det tidigare, men valt att vänta och nu visste att det var nu eller aldrig.

Nåja, slut med anekdoterna och till spelet. I Dragon Delta skall man programmera fem kort på en gång och sedan spelas de en för en, alla spelare på en gång (men nog ändå i medsols ordning). Med korten så kan man antingen lägga ut stenar, broar eller så kan man gå med sin pjäs eller blocka någon annans kort.
Idén är att springa från sin hemö till ön på motsatts sida och vara den första som klarar av det. Problemet är att det brukar finnas vatten runtomkring när det talas om öar. Mitt i vattnet finns sedan en hel massa grund på vilka man kan placera ut stenar. Sedan bygger man ut broar mellan två stenar, eller en hemö och en sten.
Varje spelare har från börjarn sex olika broar i olika längd. Problemet är att när man skall bygga en bro så får man inte mäta vilken brolängd man behöver utan detta skall göras med ögonmått. Tar man sedan en bro som är för kort och alltså inte räcker ända fram mellan två stenar så måste man placera dem någon annanstans.

Själv anser jag att detta är ett spel som jag spelat alldeles för lite. Det är lätt, snabbt och roligt, men hur skall jag säga det här ... utan att låta som en trasig grammofonskiva ... detta spel är absolut bäst på fyra spelare. Med sex spelare så fanns det på tok för mycket broar ute på en gång och det blev ... ursäkta den trasiga grammofonskivan ... väldigt kaotiskt.
Spelet är snyggt och jag anser att det kombinerar några eleganta mekaniker på ett bra sätt.

Vid det här tillfället började klockan närma sig mycket och Mosse och Jan åkte iväg till The Mosse's Place för att sova. Medan flickorna gick genom sina kvällsritualer så slog Tom och jag samman på stridsfältet av Agincourt i spelet BattleLore. Nja, det var inte så mycket av en strid, det var mera en slakt av min britter då Toms fransmän red över mig utan att lämna någon levande. Jag tror jag aldrig spelat ett så kort scenario i BattleLore och jag har aldrig kännt mig så förnedrad. Tom var helt tydligt överlägsen.

Efter en god natts sömn (inte lång - men god) så vaknade vi och åkte iväg till The Mosse´s Place för att fortsätta spela. Efter lite morgontrötta diskusioner och lite kaffe så satt vi oss ner med War on Terror.

War on Terror är ett Risk-typsspel men med mycket tema och mera kött på benen. Enda tills nu har det varit mitt absoluta favorit "Risk-spel", men nu började det visa sitt fula ansikte, bakom all make-up. Spelet är satiriskt och en icke politiskt korrekt bitchslap i ansiktet på U.S.A.s utrikespolitik. Spelarna är imperier som försöker få mer mark, större städer och de bästa oljeresurserna - det är så fyrket rasslar in på bankkonto. Oftast så vill man inte anfalla varandra så där rakt ut, utan bekostar terrorister att göra det för en. Problemet med terrorister är att de är "neutrala" vilket betyder att när de kommit på brädet så kan vem som helst använda dem.

En spelare kan när som helst, och måste ifall denne blir bankrupt, bli terrorist på full tid. Detta stoppar inte de imperierna från att träna upp, bekosta och använda terroristerna i världen, men nu finns det någon som styr dem lite mer. Ifall flere spelare blir terroristspelare så spelar dessa ihop som en. För att vinna så måste ett imperium ta över världsdelar som är värda olika mycket, så att de når målet som varierar beroende på hur många imperium det finns kvar. Terroristerna kan också vinna ifall de tömmer tillräckligt många världsdelar från imperiumen.

Under spelet gång kan nåt imperium även bli det onda imperiumet (evil empire) ifall deras färg kommer upp på "the axis of evil". Ett ont imperium får lite mera fräcka vapen för en stund, medan alla "goda" imperium får pengar ifall de direkt anfaller det onda imperiumet.

Det som jag tycker om i War on Terror är att det känns så äkta. Jag brukar säga att man förstår varför George W. Bush:s utrikespolitik är som den är när man spelar WoT eftersom det är så förbaskat roligt och lätt att ha terrorister att strida ens strider och bara bada i oljepengar. Jag tycker om att smälla ett kärnvapen i mitten av en växande metropol och se den förintas på en sekund. Fan, jag tycker t.o.m. det är skoj när nån gör det åt mig. Detta spel var värt en 9:a på en 1-10:ans skala enda tills nu.

Så vad hände? Det fanns vissa problem som man märkte redan första gången man spelade spelet, men då tyckte man inte det var så farligt. Men ju mer man spelar det destu större växer dessa problem och de har alla att göra med terroristerna, eller närmare sagt; att bli terrorist.
Trots att det är ett satiriskt spel så är det uppbyggt så att det borde vara en bestraffning att vara terrorist, men terroristerna har nästan lättare att vinna än imperiumen. Jag har spelat detta en handfull gånger nu och aldrig (förrän nu, och nu sådär halvt) har imperiumen vunnit. Det att man frivilligt kan bli terrorist är ett stort fel i spelet eftersom det lönar sig att bli terrorist om man är den starkaste och rikaste i spelet - det är lättare att vinna så.

Dessutom finns det några kort som är alldeles för starka - alla av vilka är till terroristernas fördel. Ett av dom så uppgraderar alla terroristenheter på brädet ett steg. Detta betyder att en lite rikare spelare kan fylla brädet med små terroristenheter, spela kortet och sedan frivilligt bli terrorist och då har denna ganska säkert redan vunnit spelet. Det andra kortet, som det finns många kopior på, är ett kort som gör att man får ändra om en bebyggelse till en motsvarande terroristenhet. Med två likadana kort får man omvandla tre stycken bebyggelser och med tre kort får man omvandla fem. Problemet är att imperiumens största bebyggelse, städer, är väldigt dyra och kraftiga, men så spelar en spelare två kort och plötsligt har allt försvunnit och dessutom så har du tre stycken väldigt starka terroristenheter mitt i ditt rike.
Som jag skrev tidigare - jag har inget emot att någon tappar en atombomb i huvudet på mig, men när det här hände åt mig så tappade jag smaken för hela spelet på en sekund.

Jag tänker inte gå mer in på dessa problem för tillfället för det får mig att bli så frustrerad. På BoardGameGeek-forumet har många tagit upp just dessa problem och då har designerna svarat med att man spelar med fel personer om detta händer. Jag håller med om att det finns spel som fungerar bättre eller sämre beroende på vem man spelar med, men jag kan inte tolerera att det finns en regel som säger att man får frivilligt bli terrorist när den enda gången man vill göra det frivilligt är då man är som starkast och då endast för att vinna spelet tvärt. Jag spelar mycket som jag inte tycker om för att få spela med människor jag trivs med, men detta är ett spel som jag hellre sitter och stirrar i taket än spelar ifall inte följande ändringar görs:
1) man kan inte frivilligt bli terrorist
2) kortet som uppgraderar alla terrorister på brädet tas bort
3) korten som konverterar bebyggelser till terrorister tas bort

Med dessa ändringar kan det hända att spelet skulle fungera som ett vettigt och urskojigt "ta över världen"-spel, men utan ändringarna så finns det få spel som är lika frustrerande.

Hur gick det för oss då? Jo, ett imperium som var på gränsen till bankrupt vände sig till terroristernas sida pga. mina dåliga kommunikationsegenskaper och faktumet att han, ja, var på gränsen till bankrupt. Senare så hoppade, en för en, de två starkaste imperiumena till terroristernas sida. Då hade vi tre imperium kvar med endast en chans till vinst: att tömma hela brädet på terrorister och skaka hand över världsfred. På sista kortet och sista tärningskastet så lyckades den sista terroristen fås av daga och imperiumen skakade tass. Skulle det inte ha lyckats så skulle terroristerna ha vunnit på sin nästa tur.

Vi avslutade Oktoberfest 2008 med Bruno Faiduttis Citadels. Och vet ni vad; sex spelare var aningen för mycket. Citadels är ett roligt spel där det finns åtta karaktärer med olika förmågor. Varje tur så får varje spelare välja en, börjandes från den spelare som tillfälligt är kung, men så att ingen annan vet vem man är. Så ropas alla karaktärer genom och när den karaktär som man valt blir utropad så visar man sig själv och gör sin tur och använder sin karaktärs specialförmåga. Idén är att bygga ett rike med sju delar och vara den som gör det först, störst och vackrast.

Citadels är fullt av bluffning, långsiktig taktikering och, ja, dumma accenter när man rollspelar sig in i sina roller så klart. Citadels är ett väldigt fyllande litet spel, men som sagt - fyra spelare torde vara den rätta mängder kockar, även till denna soppa.

Så vad lämnade Eftersvett Oktoberfest 2008 efter sig? Två nya medlemmar som passade perfekt in i gruppens mentalitet och anda. Jag hoppas verkligen att Emma och Tom, så som det verkade på det de sagt efteråt, trivdes och fortsätter som aktiva Eftersvettare. Och så som min bror Mosse brukar säga; hellre spelar jag dåliga spel med goda människor än bra spel med dåliga människor.
Jag hade väldigt roligt hela veckoslutet och fick minnen för livet. Vem kan nu glömma twonkiecake.com och andra uttryck som föddes under Oktoberfesten..? Ha det...

Eftersvett Oktoberfest 2008 (del 2)

2008-10-23T09:29:00.014+03:00

(fortsättning på det förra inlägget)

Medan vi avslutade vår session av Taluva så kom Mosse med Jan. Då blev det dags att plocka fram Toms medhämtade klassiker Space Hulk. Eftersom spelet är för 2-4 spelare och temat var ganska "killigt" så tog flickorna och förflyttade sig till andra bordet för att spela några matcher Fightball. Vi fyra män satte oss när för att skjuta ihjäl varann (i lag) på ett rymdskepp.

Jag förstår varför Space Hulk är en klassiker. Speciellt om man tänker på sin ålder (första upplagan utkom 1989) så är detta ett fantastiskt spel. Människorna, the Marines, har oftast ett uppdrag som skall utföras medan utomjordingarna, the Genestealers, skall hindra dem och helst ta livet av hela hopen på samma gång. Vi spelade två uppdrag i rad; i det första uppdraget skulle Jans och Toms Marines spränga upp ett rum på rymdskeppet, och de lyckades med det. I andra uppdraget så skulle Mosse och Tom som Marines spränga upp två rum på ett aningen större rymdskepp, men denna gång lyckades Jans och mina Genestealers stoppa dem i något som slutade som ett massaker-inferno.

Reglerna är enkla, men fungerande. Det finns några väldigt innovativa och intressanta mekaniker i Space Hulk ännu med dagens standard, som t.ex. att Genestealers först kommer på brädet som "blips", alltså små radarsymboler. På undre sidan av dessa markörer står hur många Genestealers som rör sig, men det vet bara den/de spelarna om. Marinerna vet alltså bara att där rör sig nåt, men inte vad och hur många.
Det att Marines har lite variation på vapnen och alla kan skjuta långt, medan Genestealers är lite som Alien-monstren och måste anfalla i närstrid löser elegant problemen med att spelet stannar upp medan motståndarna står på avstånd och skjuter på varann, i väntan på att någondera dör. Det finns dock några problem med spelet.

Det stör inte mig att alla gångar är bara en ruta bred och att det är trångt - mera utrymme skulle, i mitt tycke, bara göra känslan mindre klaustrofobiskt. Dock så känns det emellan som om det går på "do and repeat"-mentaliteten, speciellt för Genestealers som hela tiden drar in nya monster vars uppgift bara är att springa på Marinerna och hoppas på att de hinner fram före de blir uppsprängda i tusen, väldigt slämmiga, bitar.
Space Hulk är dessutom nog ett spel för två spelare. I vissa uppdrag har Marines två grupper av trupper, men de command points som de får är ändå delade blande spelarna. På Genestealers sidan så är det rent sammarbete som gäller och så väljer man vemdera som kastar tärningarna. Inget fel på det, så till vida, det var riktigt kul att sammarbeta och jag hade inte alls mindre roligt trots att vi var fyra spelare.

Space Hulk är väl värd sin kultspels-märkning och jag spelar det gärna om flera gånger. Dock har det ju kommit en hel del nyare och mer finslipade spel ut på marknaden sedan 1989. Doom: the Boardgame verkar vara en, men jag har bara spelat fantasy-systerna Descent: Journeys in the Dark.

Medan vi karlar höll på med andra uppdraget så valde kvinnfolket börjat kocka mat och efter en deliciös fajitas-middag så blev det dags för kakans hjälte att träda fram och få stryk; RoboRally lades fram på bordet och jag fick, den sedvanliga, äran att vara Twonkie.
RoboRally är ett fantastiskt spel så länge som man tål lite kaos (stryk över "lite" och anteckna "förbaskat mycket" i marginalen). Programmerande av de fem korten som flyttar sin robot är väldigt mycket svårare i praktiken än vad de låter, speciellt om man som Tom och Emma vägrar göra "the RoboRally dance". Detta är ännu också en av mina absoluta favoriter och som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag beställt det, via Fantasiapelit, direkt från förlaget och det torde anlända i slutet av november.

RoboRally med sex robotar då? Nja, jag hade sett fram emot att få spela detta kaotiskt roliga spel på så många, men nu när jag gjort det så anser jag att fyra, max. fem, är tillräckligt. Det är hemskt få spel som sist och slutligen är bäst på mer än fem och detta hör inte till den kategorin. Tydligen så finns det nåt, även för mig, som heter "för mycket kaos". Det var inte mycket man hade kontroll över - med sex robotar så var risken att man fick fyra-fem skador av andra robotars lasrar under en tur alldeles för överhängande och det var ovanligt att man inte blev tillknuffad så att ens programmering for åt fanders.

Vi provade först med en två kartors bana och den visade sig vara alldeles för stor, så efter Twonkiecake så tog vi oss en till omgång med bara en kartas bana och då blev det redan bättre. Visst är detta ett bra spel även på sex, men om vi talar om hur många spelare som krävs för att det skall vara alldeles bäst så skulle jag säga fyra-fem.

Efter RoboRally så satte sig Mosse ner och försökte läsa reglerna till kortspelet Fa mily Business medan jag sprang till butiken för att inhandla lite mer cancerstickor. De andra fyra satte sig ner mer Tumblin' Monkeys och lätt aporna falla ner i palmen en stund. Efteråt så bestämde vi att vi inte skulle ta itu med Family Business eftersom det verkade som ett spel som inte skulle fungera för oss.
Istället drog vi fram zombie-spelet Mall of Horror.

Jag hade spelat MoH ett par gånger före detta; en gång på tre och en gång på fyra, och bägge gångerna hade det lämnat en dålig smak i mun. Vi hade diskutterat saken med broder Mosse och kommit fram till att det högst antagligen berodde på det låga spelarantalet, eftersom detta är ett spel som bygger sig på att rösta ut varann. Det skulle visa sig att inte ens max.spelargränsen på sex var tillräckligt.

Idén i spelet är att alla spelare har en grupp människor som är inlåste i ett shoppingcenter där zombierna har brutit sig in. Karaktärerna skall försöka gömma sig i olika avdelningar och hindra zombierna från att komma in, alternativt springa till parkeringshallen och söka efter vapen eller annat nyttigt från en lastbil. Om och när zombierna tränger sig in i någon avdelning skall de karaktärer, som är inne i den avdelningen, rösta om vem som skall kastas ut som offer till zombierna så att de blir glada, mätta och nöjda och trallar iväg.
Allt låter roligt och lovar en utmärkt upplevelse, men för min del så fallar spelet platt på mage väldigt snabbt. Problemen är att det inte finns tillräckligt att göra och röstningarna (även på sex spelare) är väldigt förutsägbara.
Att springa omkring mellan avdelningar är roligt i fem minuter var efter det börjar kännas poänglöst. En spelare; den utvalde sheriffen för turen, får förhandsinformation om vart nya zombier kommer att komma, men annars är det väldigt torrt på idéer om vart man egentligen vill. Röstningarna som borde vara hela spelets ryggmärg är väldigt tråkiga. Oftast så kan man antingen räkna ut vem som vinner redan på förhand eller sen så blir det så att en spelare sitter på den avgörande rösten. Detta skulle ju göra spelet intressant, men tyvärr har denne spelare absolut ingen orsak att välja den ena över den andra och därför ges den rösten på måfå.

All näringsrik luft som finns i detta spel sipprar sakteligen ut medan man spelar och när räddningshelikoptern kommer och räddar de stackars få sista karaktärerna i shoppingcentret så finns det ingen orsak varför en spelare klarat sig bättre än nån annan.
Idén i spelet och det fantastiska temat gör att jag så vill älska det, men ingenting av det som borde göra detta spel bra fungerar ens något så när. Såna här röstningspel tror jag dessutom behöver minst åtta (minimum spelarantal till t.ex. Werewolf) för att det skall finnas tillräckligt röster för att det skall bli intressant.

Och sedan blev vi heliga. Det blev dags för Mystery of the Abbey.
Cluedo var en storfavorit när jag var barn och det enda problemet med det spelet är att på äldre dagar så klarar man av att lösa mordet så snabbt att om inte alla runt bordet har spelat det tusen gånger om och om, så har de just börja komma in i spelet när jag, eller någon av mina Cluedo-frälsta vänner, har löst mysteriet. Mystery of the Abbey tar Cluedo och smäller till det rejält, tar ut det goda ur spelet och förbättrar det samt kastar in en stor balja med tema, i detta fall Umberto Ecos bok "Rosens namn" som även filmatiserats.
En munk är död och en annan munk är skyldig. Spelarna är även munkar i detta vackra kloster och de skall reda ut vilken munk (inte en av spelarna) som är skyldig. Detta görs genom att ställa frågor av de andra munkarna, söka genom biblioteket, smyglyssna i biktstolen, snusa fram de nyaste rykterna i matsalen, snoka i de andra munkarnas socklådor etc.

Det finns några saker som gör detta till ett otroligt spel som är ett av de bästa härledningsspelen på marknaden. Först och främst så finns det regeln om penitens (straff, botgöring). Gör en spelare nåt mot reglerna, svär, spiller nåt på bordet - speciellt spelbrädet eller nåt annat djävulskt så utropar de andra spelarna "penance!" och skickar denne spelare till kapellet där denna måste vara ödmjuk och mista sin nästa tur. Tom tog initiativet, när han blev skickad till kapellet, att ta en bibel från bokhyllan och börja läsa. I ett senare skede när Jan hamnade till kapellet för diverse fula ord så försökte han trolla fram demoner för att förinta oss andra genom att läsa bibeln baklänges ... tyvärr hände inget.
När två munkar möts i ett rum så skall den som just kommit dit ställa en fråga av den andra, den andra kan då antingen välja att svära en ed till tystnaden och inte svara, eller sedan svara på frågan och sedan få rätten att ställa en svarsfråga vilken den andra spelaren måste svara på. Sedan finns det ett speciellt händelsekort som dras vid varje mässa (var fjärde tur - tredje på sex spelare) och som dikterar specialregler för den mässan. Det finns t.ex. ett händelsekort som gör att spelarna måste tillsammans sjunga "Broder Jakob, sover du?" under hela mässan, non-stop. Under vår första mässa fick vi endast ställa frågor som kunde besvaras med "ja" eller "nej". Vi drog det så långt att ingen fick tala med varann om det inte ställdes som en fråga som kunde besvaras med "ja" eller "nej", vilket ledde till att vi diskutterade som vanligt men avslutade varje mening med frågor som "...eller hur?" och "...är det inte så?". Urskoj.

Jag tror att, vad gäller mekanikerna, det intressantaste med spelet är poängräkningen. När mördaren är korrekt utpekad eller när spelet av annan orsak slutar, så är det den spelare med mest poäng som vinner, inte den spelaren som kommit på vem mördaren är. Man får poäng genom att gå till abboten och göra en "uppenbarelse", dvs. gissa på ett personsdrag som mördaren har (i detta spel; skägg/rakad, fet/smal, med huva/utan huva, Fransiskan/Benediktin/Tempelriddare, fädrar/bröder/noviser). I slutet av spelet så får man fyra poäng om man anklagat rätt mördare, -2 poäng ifall man anklagat fel munk, +2 poäng ifall man gjort en korrekt uppenbarelse och -1 poäng ifall man gjort en fel uppenbarelse.

Mystery of the Abbey är väldigt bra ihopsmällt av massor små intressanta mekaniker, men det som är spelet ryggmärg är nog temat och de tematiska reglerna, speciellt penitens, som lagts på för att göra det mera kryddigt. Mystery of the Abbey, med rättsinnade spelare, är en otroligt upplevelse som bör upplevas.

Jag hade tänkte dra genom restan av spelen som spelades under Oktoberfest 2008 här i ett inlägg, men nu verkar det bli så långt och det finns ännu fyra spel kvar, att jag tror jag lämnar resten till lite senare. To be continued...

Eftersvett Oktoberfest 2008 (del 1)

2008-10-21T16:27:00.014+03:00

Nåja, Eftersvetts Oktoberfest 2008 hölls alltså under veckoslutet och en hel del spelades. Lindas syster Emma kom redan på fredagen till oss, så vi tjuvstartade med några spel efter att systrarna bakat början till den omtalade Twonkie-kakan.

Vi började med några nyinköpta spel från Tyskland;

Jungle Jam var först på bordet. Detta är ett spel som jag länge kännt till men det har verkat som ett spel som inte skulle tilltala mig. Förra december så köpte vi dock Jungle Speed (samma spel - annat namn) till min goda vän som födelsedagspresent. Vi provspelade det då och det var roligt som bara vad. Tyvärr var tydligen det exemplar av Jungle Speed som vi köpte åt min vän det sista exemplaret i Finland och därför hamnade vi beställa det utomlandsifrån.
Jungle Jam är ett reaktionsspel; en totempåle läggs mitt på bordet och kortleken delas jämnt bland alla spelare. På korten finns simpla bilder av vissa liknar varann och av varje bild finns fyra kopior i olika färger. På sin tur så lyfter man det översta kortet i sin packe och lägger det ner i en talong framför sig. Är det samma symbol på det kortet som någon annan har så skall dessa två spelare försöka ta totempålen åt sig så snabbt som möjligt. Den spelare som får totempålen får ge sina kort från egna talongen till den andra spelaren som tar dem och sin egna talong och lägger de korten längt ner i sin dragtalong. Den spelare som först blir utan kort vinner.

Jag förstår om detta spel inte smakar åt alla. Det har klagats på att vissa symboler liknar varann för mycket, men det är just det som är meningen. Skulle alla symboler vara lätta att skiljas åt så skulle det bli väldigt tråkigt väldigt snabbt - det skall finnas en överhängande chans att man reagerar på ett kort och tar totempålen, då det faktiskt inte är samma symboler. Det ger mera spänning till spelet.
Jag och många av mina vänner tycker om detta spel, bara man inte spelar det allt för ofta, men jag förstår att andra inte tycker om det. Speciellt om man inte riktigt hänger med och ens reaktionsförmåga inte är tillräckligt bra för det, så är det säkert ganska tråkigt att sitta med.

Efter Jungle Jam så tog vi fram en till nykomling från Tyskland; Confusion. Confusion är också ett reaktionsspel. Det finns tre tärningar; en färgtärning som antingen visar rött, blått eller gult, en ordtärning där det antingen står rött, blått eller gult, men där bakgrunden på texten är någon av de andra färgerna. Sist så finns det en handlingstärning med symboler för olika handlingar. Varje spelare får tre kort varav ett är gult, ett är blått och ett är rött.
På sin tur kastar en spelare tärningarna. Ifall färger på färgtärningar och färgen som står på ordtärningen inte är samma så skall alla spelare så snabbt som möjligt kasta fram kortet av den färg som inte är representerad och säga den färgen högt.
Ifall färgtärningen visar samma färg som det som står på ordtärningen så skall man göra det som visas på handlingstärningen vilket kan vara allt från att applådera till att lägga upp ena handen i luften.
De spelare som gör fel, eller om alla gör rätt så är det den långsammaste som betalar ett poäng, medan alla andra får ett poäng.

Confusion är ett partyspel som skall spelas på två-tre spelare som mest - och då utan att ta det på allvar överhuvudtaget. Det är roligt i små mängder och då man vill ha nåt att göra istället för att sitta och dregla på soffan. Inget övertygande, men jag kan bra ta fram det då omständigheterna är de rätta.

När Confusion och Jungle Jam hade gåtts genom ett par gånger så smällde vi igång JADE Formula Dé Championshop 2008-2009 med Emma stall Team Choclate Mousse som nykomlingar. Mera om den otroliga starten av en ny säsong kommer i ett separat inlägg.

Och ännu efter Formula Dé så hann vi klämma in en omgång av Villa Paletti (recension här).

Lördagen började med morgonkaffe klockan nio då Mosse ringde på dörren. Cirka en timme senare kom våran nyaste medlem; Lojobon Tom. Efter att ha "spräckt isen" med lite diskussioner så började vi spela - i väntan på den sjätte runt bordet på denna Oktoberfest; Jan. Jungle Jam och Confusion slog på bordet först, efterföljt av Friedemann Friese:s Fearsome Floors (F:en slutar inte där).

Det finns en sak som förenar Fearsome Floors med en av mina favoritspel och det bästa pusselspelet nånsin; Corné van Moorsels Factory Fun (förrutom att de båda är F-spel) och det är att känslan i spelet och utseendet påminner om de gamla klassiska Commodore 64-datorspelen som var goda vänner till min i min barndom.
I vilket fall som helst; i Fearsome Floors skall spelarna springa med sina tre-fyra karaktärer tvärs över en stor sal och lämna rummet för gott. Den spelare som först klarar detta vinner spelet.
Det är såklart inte så lätt. Utöver stora stenblock och blodpölar som man glider över så finns det hemska monstret Furunkulus som hjärndött, men logiskt, promenerar omkring och äter upp alla karaktärer som han stöter på.

Fearsome Floors är kaotiskt roligt - mer kaotiskt på så här många (fem) spelare, men mer taktiskt på två-tre spelare. Det fungerar lika bra på alla spelarmängder, men ändrar alltså karaktär där någonstans emellan. Kusligt roligt och slappt.
Get Furunky!

Sedan drog vi fram Reiner Knizia's Modern Art (recension här) som alltid är lika överraskande roligt. För oss är detta inte ett matematiskt och hjärncellsbrännande auktionspel; utan halvt ett rollspel där Eftersvett-andan står för 75% av upplevelsen. Om man då räknar med att själva spelet är urkul så är det ju en bra blanding.
Det märks att man blir bättre på det ju mer man spelar, för nu lyckades jag (som högst antagligen spelat det absolut mest av alla som satt runt bordet) vinna med en ganska stor marginal. Detta är ett spel som syns alldeles för sällan på spelbordet.

Tiden började närma sig för Jans kommande och Mosse åkte iväg för att hämta honom från tågstationen. Nu när vi bara var fyra så drog vi fram Taluva.
Taluva är ett spel som vi tidigare spelade mycket på två och det var riktigt roligt. Sedan spelade vi det några gånger på tre med Linda och vår vän Johan och då visade det sig att det var mycket bättre på fler än två spelare. Nu fick vi det spelat på fyra och jag tror att det säkerligen kommer att vara en besvikelse på färre.

I Taluva så skall spelarna försöka få sin indianstam att bäst bygga upp sin civilisation på en nyfödd ö som ännu är vulkansikt aktiv och blir större och högre hela tiden. Problemet med detta är att indianernas hyddor lätt försvinner med vulkanutbrotten då ön stiger upp ur havet. På sin tur lägger spelarna ut en landbricka och måste sedan bygga en byggnad någonstans. Det finns tre sorters byggnader; hyddor, tempel och torn. För att vinna så måste en spelare antingen ha mest tempel (tornens mängd bestämmer i fall det är jämnt och hyddorna ifall det är jämnt på tornen också) när den sista landbrickan är utlagd. Om en spelare dock lyckas bli av med två sorters byggnader så vinner denna genast (det finns 20 hyddor, 3 tempel och 2 torn per spelare). Råkar det sig så att när en spelare har lagt ut en landbricka så kan denna inte alls bygga nåt enligt byggnadsreglerna så har denne spelare automatiskt förlorat och får inte spela mer.

Taluva är fantastiskt! Det är snabbt, roligt och ett av de absolut vackraste spelen jag sett, speciellt med så simpla komponenter. Detta är ett spel som absolut måste fås mera på bordet.

(mer kommer snart...)

For those who know Twonkiecake

2008-10-19T22:51:00.008+03:00

Jag ber om ursäkt för detta längre och råddiga inlägg - efter ett hårt veckoslut av Eftersvettande så är inte min hjärna på full kapacitet. Men ta detta som nåt som kommer direkt från hjärtat och inte via hjärnan.

Så har det Eftersvettats igen; detta veckoslut hölls Eftersvett Oktoberfest 2008 och denna gång med rekordstor bemanning (och -kvinning för den delen också). Med sex Eftersvettare; veteranerna Jan, Linda, Mosse och jag, samt två nykomlingar; Emma och Tom, så var vi mer än nånsin tidigare. Och det kunde inte ha varit vid ett bättre tillfälle. Efter förra Eftersvett-sammankomst, Eftersvett Live Marathon, så märkte jag att våran brädspelsklubbs ett års dag just hade krypit förbi, så nu var det dags att fira den trots att klubben redan fyllt hela 411 dagar vid det tillfället.

Mer om själva Oktoberfesten senare, nu tänkte jag mera skriva om brädspelsklubben Eftersvett.

Tidigare var det oftast (då vi inte spelade på bara två) broder Mosse, Linda och jag som samlades och spelade då vi fann tid för det. Då och då, några gånger i året, så hälsade mina vänner på och du kunde vi vara mera, men dessa vänner bor långt borta så det blev väldigt sällan. Dessutom så behövde vi ett sätt att kunna planera tidpunkter för spelandet istället för att ringa av och an till varandra och försöka pussla ihop tidtabeller, så Mosse och jag satt en dag (över ICQ om jag minns rätt) och planerade ihop ett hemligt brädspelsklubbforum att ha här i cyberrymden. Namnet kom från luften och så gjorde loggan och allt annat också och snabbt var klubbens hemliga mötesplats i bruk.

Samtidigt så lade vi upp lite annonser här och där, mest på radiokanalen X3M:s online community. Vi var pessimistiskt inställda till att få mera medlemmar från ingenstans, men plötsligt så önskade en halvbekant, Jan (bilden till vänster), att få hänga med på en sammankomst.
(låt oss spola bakåt lite mera i tiden)
Mosse hade ett nätforum, BiM, som fungerande som ett svenskspråkigt BoardGameGeek och Jan var medlem på det forumet - så han var en halv-cyber-bekant på nåt sätt. Hur han dock fick för sig att det var, under några som helst omständigheter, ens en halvsmart idé att ta sig ut i den mörkaste skogen, utan bil, med tre helt främmande människor är nåt jag ännu inte förstår, men vi är nöjda att han gjorde det.
Och nu hängde Lindas syster Emma med samt en ny bekantskap, även han från X3M:s online community; Tom.

Allt är på god väg alltså. Och vad är det som är bäst; alla (aktiva) medlemmar tycks komma bra överens och ha samma galna och sjuka humor. Först var vi lite oroliga över antalet spelare - sex spelare än nämligen ganska svårt att få att rymmas i ett spel. Många av de spel som "klarar av" ända upp till sex spelare är ändå inte vid sitt bästa med så många. Nu under första spelträffen med så här många så försökta vi att ändå hela tiden spela spel där alla kunde vara med, men i framtiden kan man bra dela upp sig i grupper på 2+4 eller 3+3, vilket underlättar tillfällen där några vill spela ett visst spel, medan några andra inte vill det.

Nåja; tillbaka till ett års dagen (som då var 46 dagar för sen). Linda och Emma bakade en Twonkie-kaka som blev väldigt lyckad och god och den avnjöts efter att vi bröder fått äran att blåsa ut det ena ljuset. Varför Twonkie? Som jag nämnde så designades allt snabbt och alla idéer togs från luften - så vår logga är roboten Twonkie från spelet RoboRally.
Dessutom så smeds det nu planer på en Twonkiecake-website... (fråga inte, ni vill inte veta)

Så jag vill tacka broder Mosse (med Jan på bilden till höger) för allt arbete. Jag vill, utöver det, tacka alla Eftersvett-medlemmar, men speciellt ni som kan räknas som "aktiva" medlemmar, dvs. Jan, Tom, Emma och Linda. Vi hoppas på att vi träffas om och om igen så snabbt som möjligt och kan spela mycket och ha stunder som ekar genom evigheter.
En sista gång; ett tack från djupet av... (fill in the blanks you pervs)

the Twonkielogo and the Twonkiecake

JADE Formula Dé Championship '07-'08

2008-10-16T22:55:00.009+03:00

Så är resultaten klara för förra säsongens Formula Dé-mästerskap och nu skall vinnarna prisas. Hoppeligen sätter detta igång nästa säsong med ett stort bang och om vi har tur så blir det ett minst lika spännande mästerskap som det förra. Om ni funderar över vad allt detta är frågan om så kan ni läsa det här.
Det som blev ganska intressant med denna säsong är att alla priser, förrutom priset för det bästa teamet, gick till samma tre chaufförer - de tre chaufförer som står på de tre stegen på mästerskapstitelns prispall.
Vinnaren av mästerskapet räknades enligt rankingpoäng, dvs. poäng i medeltal per tävling, bland alla chaufförer som kört fem tävlingar eller mer.

Så då sätter vi igång:

Winner of the JADE Championship 2007-2008
1. M'bou M'khen'dou
Denna nigerianska nykomling överraskade alla när han draftades av Fät Fuzzy i mitten av säsongen då allt såg som blekast ut för teamet. Med en ranking på 4,929 så tog han självsäkert hem mästerskapen till slut.

2. Dreyfuss Drunk
Den annorlunda chauffören från Wales som kör bäst efter en grogg eller två. Det blev tyvärr tydligen en grogg för lite för Dreyfuss då hans ranking på 4,875 inte riktigt räckte till att klå M'khen'dou. Team Breakdown fick dock ett litet tröstpris då trejde platsen går till...

3. Cecil Crash
Engelsmannen som med en ranking på 4,500 klättrade till tredje plats och säkrade den andra pallplatsen för sitt stall i mästerskapen. Kanske om bilen skulle ha hållits hel oftare så skulle det gått bättre.

Champion Team Winner 2007-2008
Tre stycken team deltog i mästerskapen; Fät Fuzzy, Team Runaway och Team Breakdown. Runaway tog minst poäng i medeltal per tävling, 2,96, men var också med i minst antal tävlingar. Men det var inte så jämnt mellan de två andra stallen; Team Breakdown vann med en ranking på 4,48 mot Fät Fuzzy:s 3,50.
Alla gratulationer till Daniel Albrecht och hans Team Breakdown.

Forrester award 07-08
Forrester award har fått sin namn efter veteranchauffören Fred "Freddy the Flow" Forrester, som dessutom avslutade sin 62 åriga karriär med detta mästerskap, och utdelas åt den chaufför som tagit totalt mest poäng över hela säsongen. Han tog dock inte själv hem sitt pris, utan det går till:

1. Dreyfuss Drunk (Team Breakdown) 78 poäng
2. Cecil Crash (Team Breakdown) 72 poäng
3. M'bou M'khen'dou (Fät Fuzzy) 69 poäng

"Det börjar bli aktuellt att runka" award 2007-2008
Detta pris, titulerat efter ett citat av halvlegendariske Team Breakdowns manager Daniel Albrecht, utgives åt den chaufför som avbrutit mest tävlingar. Ifall fallet skulle vara så att fler chaufförer skulle ha avbrutit lika många tävlingar så skulle den sämre rankingen avgöra. Detta behövdes inte detta år, utan det hittades en överlägsen vinnare.
Det som är förvånande är att denna chaufför för övrigt har klarat sig väldigt bra under säsongen. Vinnaren är alltså:

1. Cecil Crash (Team Breakdown) 4 avbrutna tävlingar / ranking 4,500
2. Fritz Frikadellen (Team Runaway) 2 avbrutna tävlingar / ranking 1,571
3. Baldwin Brun (Team Breakdown) 2 avbrutna tävlingar / ranking 3,200

Virgin of the Year '07-'08
Priset för årets bästa rookie-chaufför var inte svårt att dela ut i.o.m. att en av de få rookie-chaufförerna som deltog i mästerskapen vann den. Priset går alltså till:

M'bou M'khen'dou

Och med det här så hoppas vi på att den andra säsongen kan börja och att kampen om mästerskapen blir ännu hårdare.

Turneringar och ligor till spel

2008-10-16T11:37:00.009+03:00

Ett spel kan vara bra i sig och ha ett riktigt bra återspelningsvärde, men finns det nåt sätt att få mer kött på benen? Sen finns det också de spel som kan vara helt roliga att spela, men som inte har så lång livstid. Hur kan man lätt få ett sådant spel att få längre livstid..?

Det finns i alla fall ett sätt som man kan få många spel mer intressenta, mer innehållsrika och helt enkelt mer spännande; turneringar och ligor. Det är klart att detta inte går att anpassa till alla spel och att det inte alltid är det bästa för alla spel, men i många fall så gör det att spelarna är mer intresserade av spelet och att det finns nåt mer att bita i än bara spelet. Spelarna har även nåt mer att sträva till än bara att vinna spelet och de som ligger långt efter får en större kick att försöka klara sig så bra som möjligt.

Sport- och racingspel är såklart det som naturligt lättast kan anpassas till detta system, men även en hel del kortspel av den mer traditionella typen. Här är några turnerings- och ligaidéer som vi redan påbörjat eller som är i planeringsskede:

JADE Formula Dé Championship (Formula Dé)
Detta var det första spelet som vi satte igång ett liga-system åt. Formula Dé är ett riktigt bra spel i sig självt, men vill man spela det mera (så som vi) så är ett liga-system nästan oundvikligt. Det löser nämligen en hel del problem som spelet har. För att ta några exempel:

1) De chaufförer som känner att de inte har nån chans att vinna mera känner vanligtvis att det är ganska poänglöst att hänga med, men i och med att man ger poäng för hur månte man är i mål så kan det även bli ordentliga strider om t.o.m. de sista positionerna.

2) Ett race kan ta 1-2 timmar, men ändå lämnas många med en känsla att man vill spela om det. Det andra racet känns dock lite bedövat då man gör allt om igen, medan den känslan försvinner ifall man räknar poäng etc.

När jag och min goda vän Daniel utvecklade JADE Formula Dé Championship så byggde vi upp ett system där varje spelare har ett stall med flera chaufförer, eftersom detta spel oftast spelas med två-tre spelare per race och då vill man har mer än bara 2-3 bilar som deltar. Ett stall får, på en gång, ha maximalt fem chaufförer (detta drogs ner från sex efter den första säsongen) och snabbt utvecklades ett system där stallen kan byta chaufförer med varann och det finns t.o.m. en lista över chaufförer som inte hör till nåt stall alls, men som är på fria marknaden. Chaufförerna är påhittade av spelarna och egentligen bara ett namn som sedan med tiden och körda tävlingar får poäng och annan statistik.
Vårt poängsystem baserade sig på att den chaufför som vinner får 10 poäng, andra får 6 poäng, tredje får 4 poäng, fjärde får 3 poäng, femte får 2 poäng, sjätte får 1 poäng och alla därefter blir utan. Poängen som chaufförerna tar åt sig ges också till stallet.

Eftersom det är, så gott som, omöjligt att se till att alla chaufförer får köra lika många tävlingar (speciellt i vår spelgrupp) så tvingades vi komma på ett ranking-system som skulle avgöra säsongens vinnare. Ranking-systemet är väldigt simpelt, men hittills har det fungerat ypperligt.
För att en chaufför skall få en ranking så måste han/hon (ja, vi står för jämnstäldhet) ha startat i minst fem tävlingar. Efter detta delas chaufförens totala poäng med antalet tävlingar denna har startat i. För att sedan hindra ett stall att vara med i massor tävlingar bara för att se till att en chaufför skulle få bra ranking, så satte vi ett övre tak - en chaufför får inte delta i mer än 20 tävlingar under en säsong.

Det finns en hel del andra småregler för att balansera tävlingen och för att få en bra och rolig stämning, men jag skall inte börja rada upp allt här. Detta är i alla fall grundreglerna.
JADE Formula Dé Championship 07-08 avslutades sista augusti och prisutdelningen skall ske ännu under denna månad. Den nya säsongen har i princip redan påbörjats men inga tävlingar har körts ännu. För tillfället delas följande pris ut i slutet av varje säsong:
- Säsongens vinnare: Rankingchauffören med säsongens bästa ranking.
- Stallvinnare: Det stall som i medeltal fått mest poäng under säsongen.
- Poängvinnare: Vi delar nog även ut ett pris åt den chaufför som tagit hem mest poäng under säsongen.
- Klåperipriset: Detta skampris delas ut åt den chaufför som avbrutit mest tävlingar under säsongen. Ifall det är jämnt så ges det åt den chaufför av dem som har sämsta rankingen.

Eftersvett Fightball League (Fightball)
EFL har inte slagit igång ännu, men förutsättningarna finns. En halvfärdig föreningsregelbok finns redan som bestämmer hur ligan skall se ut och hur den går till i praktiken. Fightball är definitivt, lika som Formula Dé, ett spel som lämpar sig till ett liga-system och som får nåt mer ut av ett sådant arrangemang. Det som t.ex. inte är bestämt ännu är om man här skall försöka få alla att spela mot alla under säsongens lopp, eller om man tar i bruk någotslags ranking system här också. Målskillnad och annan statistik kommer givetvis till, eftersom det är passande till ett sportspel.

Samma som i Formula Dé så tror jag starkt på att själva spelandet av Fightball kommer att bli ännu mer spännande och roligare att spela i.o.m. att resultaten skrivs upp och det förs statistik och tabeller över hur matcherna hänger ihop. Och här är det väl bara att ordna guld till brons priser för varje säsong.

Andra spel där vi tillämpar eller skall börja tillämpa olika turnerings- eller ligasystem är: Wizard, Corsari, RoboRally (i planeringsskede) och Runebound (lite annorlunda med priser åt hjältar som dräper vissa huvudmonster).

I väntan på morgondagen

2008-10-15T11:00:00.013+03:00

Lite uppdaterande av spel som är på beställning och sånt som jag ser fram emot nu när Spiel 08-mässan snart slår igång i Essen, Tyskland.

Som jag skrev i förra inlägget så har vi satt in en beställning från PlayMe i Tyskland för nån vecka sedan och väntar ivrigt på att få hem de nya spelen, speciellt som det blir Eftersvett Oktoberfest '08 nu på veckoslutet. Detta paket innehåller, förrutom en Fightball-packe åt en klubbmedlem och en re-print på Gloom åt en gammal vän som tappat sitt förra exemplar, en Fightball-packe åt oss samt spelen Jungle Jam och Confusion.

Varför så mycket Fightball..? Visst, vi äger redan två kopior av spelet men spelet är uppbyggd så att det finns sex lag i Fightball, alla olika på sina vis, och de säljs i paket med två lag var. Vi har fyra av lagen, men de två sista har varit slut i de inhemska butikerna en längre tid och spelet är out-of-print (dvs. det trycks inte mera av spelet). Därför beställde vi nu paketet med lagen Aztecs och The Dark. Snart är alltså alla sex lag i våra händer, vilket kan vara bra att ha ifall planerna på EFL (Eftersvett Fightball League) går i uppfyllelse.

Jungle Jam är ett av de spelen som jag faktiskt borde hata (likaså Fightball faktiskt - hur kan det bli såhär?). Vi köpte originalversionen, Jungle Speed, åt en vän till födelsedagspresant förra året och spelade de med ett gäng samtidigt. Då märkte vi hur galet roligt det var och visste att vi också skulle behöva en kopia av det. Ödet är dock så som ödet brukar och det verkar som om vi köpte den sista kopian av spelet som fanns i Finland till min vän ... och även detta spel är out-of-print.
Jungle Jam är så till vida kontroverisellt att det är en obehörig kopia av Jungle Speed och har fått mycket kritik för att spelet är precis samma som originalet, men det är publicerat utan lov. Tyvärr så hade vi inte så mycket att välja på, utan tvingades ta Jungle Jam. Och för att vara helt ärlig, så ser det aningen bättre ut än sin förfader.

Så vad är Jungle Jam/Jungle Speed? Det är ett stresspel - ett mycket aggresivt och fysiskt stresspel. Komponenterna består av en kortlek och en totempåle i trä som är ca. 15 cm hög. På korten finns symboler och det finns en del likadana av varje. Problemet (och en av grundidéerna i spelet) är att de flesta symbolerna även liknar varann på olika sätt. Kortleken delas ut jämnt åt alla spelare och dessa hålls som en gömd talong på bordet framför en. Totempålen läggs mitt på bordet så att alla räcks till den. Varje rond går till på samma sätt; samtidigt så lyfter alla spelare upp det översta kortet i sin talong och lägger ner det synligt för alla. Ifall två eller flera spelare har lyft ett kort med samma symbol så skall samtliga spelare försöka vara den första att ta pålen åt sig. Den spelare som hinner först överräcker sina synliga kort åt den/de spelare som hade samma symbol, men inte hann ta totempålen.
Såklart finns det en hel del fällor att falla i. Efterssom symbolerna på korten kan likna varandra så finns alltid risken att någon tar totempålen trots att det inte finns orsak till det och då måste denne betala en straffbot.
Den första spelaren utan kort vinner spelet.

Spelet är otroligt simpelt och väldigt stressande, men ack så roligt. Jag tror att det är få spel som jag har haft så roligt med som den kvällen då vi spelade Jungle Speed om och om och om igen, tills alla spelares händer var så sjuka att vi inte kunde fortsätta. Ja, inte trodde ni väl att man klarar sig utan vissa krockar när flera spelare blixtsnabbt hoppar upp på bordet för att vara först att kunna ta totempålen?

Nu börjar jag lära mig; det finns en hel del spel som jag borde hata, men faktiskt älskar. Därför tog vi Confusion (Holger Martin/Ravensburger) på samma gång när vi nu en gång beställde från Tyskland. Confusion är i samma stil som Jungle Jam, men på ett helt annat sätt. I detta spel finns tre tärningar; en färgtärning, en ordtärning och en handlingstärning. Beroende på vad dessa tre tärningar visar efter att de kastats så skall spelarna vara de första att göra det som tärningarna bestämmer.
Utan att gå in destu mer på hur spelet fungerar, speciellt som jag ännu inte spelat det, så kan jag säga att t.ex. om färgtärningen är blå (det finns tre färger i spelet: blå, röd och gul) och ordtärningen säger gul, så skall man så snabbt som möjligt kasta ut ett gult kort för att visa att man färgen är fel på färgtärningen. Problemet är att det finns bakgrundsfärg på ordtärningen och den färgen är inte samma som ordet på tärningen - allt bara för att jävlas med spelarna.

Detta alltså påväg från Tyskland. Dessutom har vi två beställningar hos Fantasiapelit.
Någon vecka sedan köpte Linda spelet Dungeoneer: Realm of the Ice Witch när vi var i Fantasiapelit i Helsingfors. När vi väl kommit hem så märkte hon att det var fel kort i packen. Jag e-postade Fantasiapelits kundservice som gick genom alla kopior av spelet som de hade och märkte att de alla hade samma fel - så nu väntar vi på att de skall få korrigerade packor från Atlas Games i USA.

Den andra beställningen är Avalon Hills otroliga RoboRally - ett av mina favoritspel genom tiderna. Broder Mosse har en kopia, men både jag och Linda tycker om det så mycket att vi bestämde oss för att skaffa det själv, speciellt som spelet är out-of-print. Problemet var dock att Fantasiapelit inte hade en enda kopia kvar i sitt lager och de var inte säkra på när de får nästa försändelse från Avalon Hill på andra sidan Atlanten. Så nu väntar jag, och väntar jag, och väntar jag på att få en egen kopia av RoboRally.

Vad annat väntar vi på? Jo. De flesta förlagen publicerar väldigt mycket spel till Spiel-mässan i Essen, Tyskland, som är världen största brädspelsmässa och en hel del av det som kommer (slutet av Oktober) finns på antingen min eller Lindas önskelista. Här är några smakprov av det jag dräglar efter:

Tide of Iron: Normandy
Den andra stora expansionen till min favoritkrigspel (första var Days of the Fox) som skall täcka den allierade invasionen av Normandie 1944. Kanske inte vad jag önskat av den andra expansionen - östfronten eller invasionen av Japan skulle kanske varit mera i min smak, men om jag är helt ärlig så måste det nog vara nåt jädrans dåligt som ges ut till ToI-serien för att inte jag skall nappa på det.

Powerboats
Holländaren Corné van Moorsel och hans en-mans-förlag Cwali har publicerat många av mina favoritspel. Han har en online-sajt, Mastermoves, där man får spela hans prototyper och några av hans redan publicerade spel, så som StreetSoccer. Powerboats var ett spel som jag fastnade för genast och har drömt om när det skall publiceras på riktigt. Nu är det snart påväg...

MotoGradPrix
Motorcyckelracing på ett modulärt bräde... och otroligt snyggt. Racing- och sportspel är nåt som fascinerar mig, speciellt då de lyckas fånga känslan av racing, så där som Formula Dé. Jag bara hoppas att spelbarheten når upp till standarden av utseendet på detta spel.

Battles of Napoleon: the Eagle and the Lion
Ett lättare krigspel med otroligt vackra miniatyrer och från min favorit historiska era när det gäller krigsföring. Kortdrivet, så där som Commands & Colors-serien och så har det ryktats om expansioner med kartor och mer trupper för att till slut kunna spela simulerade krigsscenarion av alla Napoleons strider. Verkar vara precis det jag väntat på.

Formula D
Ny version av ett av våra favoritspel Formula Dé... hur kan vi inte hoppa på detta tåg ... eller racerbil? Nytt är en nytt sätt att spela spelet: bilracing genom städer. Dessutom har de skippat blocken som man skriver upp sin bilars välmående på och istället gjort det som de borde gjort från början: bräden med knappar.

Snow Tails
Det blir mycket racing på olika plan. Fragor Games har dessutom en bra resumé efter Shear Panic. Här så är det racing med släden, dragna av hundar. Vad jag förståt så handlar det mera om att kontrollera sleden i kurvorna, för hundarna har bara en fartinställning: full fart fram.

+ en del nya expansioner till Memoir '44...

Plånboken gråter.

Att shoppa brädspel

2008-10-15T08:20:00.006+03:00

Vi har det tydligen ganska bra här i Finland då det gäller brädspelsbutiker och brädspelssortimentet i de större varuhusen. Efter att ha diskutterat med några från det västra grannlandet har detta blivit rätt så klart. Detta var också nåt som överraskade mig stort när jag, tillsammans med broder Mosse, besökte Stockholm för nåt år sedan - då hittade vi nämligen bara en butik i staden som sålde brädspel och dess sortiment var, dock inte dåligt, sämre än i de två större brädspelsbutikerna i Finland. Själv använder jag mig mest av de två större finländska butikerna, några varuhuskedjor samt ett par butiker i Tyskland, då jag inhandlar mer till vår spelhylla, och efter all denna erfarenhet så tänkte jag skriva lite om de butiker som jag användt.

Lautapelit.fi (Finland)
Lautapelit var (och är till stor grad ännu idag) brädspelarens lovade land i Finland - vårat Mekka. Där flöder spelen som honung längs korridorerna och ett heligt ljus lyser in genom fönstret. Då när jag började med denna hobby så fanns butiken lite avsides, nog inne i Helsingfors centrum, men i ett litet kioskliknande utrymme mitt emot en biograf. Jag minns faktiskt butiken sen den tid jag inte var högre än en skummsläckare då jag såg den när man gick till biografen för att se på de gamla storfilmerna som Independence Day osv., men då trodde jag det var en vanlig kiosk eftersom skyltfönstret mest fylldes av läsk och godis.
Nu finns butiken ännu mer centralt, vid Kampens shoppingcentrum, och i ett mycket större utrymme. För oss som dock var stamkunder redan då när de kämpade med hyllutrymme i sin lilla kioskbutik vid Bristol så tänker man nostalgiskt på den tid då man fick tränga sig vid hyllorna då det fanns tre människor i butiken, eller mer.

Nåh, nog med utrymmena och nostalgin. Lautapelits butik har en bra och kundvänlig personal som alla kan en hel del om brädspel ... och det behövs. De har gjort mycket för att hålla brädspelsboomen i liv och för att hämta dessa designerbrädspel till "det vanliga folket". Detta har de inte bara gjort genom att flytta till ett mer synligt ställe, byggt upp butiken på ett kundvänligt sätt och via reklam, utan även genom att publicera en hel del moderna klassiker på de nordiska språken - för hela norden. Träffar man en vanlig dödlig här i Finland så har den personen högst antagligen hört om och/eller spelat bl.a. Menolippu (internationellt bättre kännt som Ticket to Ride), men denna person har inte hört om Days of Wonder eller den internationella titeln, utan för dem är det en produkt av det finländska företaget Lautapelit. Det var inte länge sedan jag diskutterade med en sådan här vanlig dödlig som var säker på att det nypublicerade Carcassonne Uusi Maailma (New World: A Carcassonne Game) var en finlänsk produkt.

Lautapelit har ett väldigt brett sortiment av spel och rätt så förmånliga priser. Handlar man tillräckligt så kanske man t.o.m. har turen att bli stamkund och få -10% på alla inköp från dem. Dessutom behöver man inte betala postavgiften ifall man handlar för över 50€ och efter 100€ så börjar de dra 10% bort från priset som mängdrabatt. Deras hemsida har nu också fått en översättning till engelska, så man kan nu bra beställa utomlands ifrån utan att behöva kämpa med finskan.
För vem som helst som inhandlar brädspel så rekommenderar jag butiken väldigt varmt - de har ännu aldrig gjort mig missnöjd och då är över tre fjärdedelar av våra spel från deras hyllor.

Fantasiapelit (Finland)
Fantasiapelit är en lite äldre butikskedja i Finland som egentligen från början satsade (och gör det huvudsakligen ännu) på miniatyrer (Warhammer etc.) och fantasy, men som alltid haft ett litet utbud av brädspel. Detta utbud av brädspel utökades dock explosionsartat då brädspelsboomen slog Finland i.o.m. Ticket to Ride, Carcassonne och Alhambra. Idag börjar deras sortiment närma sig Lautapelit:s. De har butiker i åtta städer i Finland, men vad jag förstått så är deras brädspelssortiment ganska skrattretande i alla andra butiker förrutom den i Helsingfors. Deras butik i Åbo har jag besökt och där fanns nog väldigt, väldigt lite. Man kan dock beställa allt som de har i sortimentet via deras hemsida.

Fantasiapelit är, för det mesta, aningen dyrare än Lautapelit men drar igen på att ta in spel från en hel del mindre förlag som Lautapelit inte har kontrakt med, så som t.ex. Cheapass Games och Atlas Games. Dessutom rekommenderar jag att de som är intresserade av krigspel tar sig till Fantasiapelit först, för deras utbud på den varan är faktiskt väldigt mycket bättre än LP:s. Deras personal är huvudsakligen experter på miniatyrer, CCG och fantasyavdelningen så deras möjlighet att hjälpa och rådgiva i butiken är ganska begränsat. Själv har jag stått brevid när de gett riktigt vidriga spelråd åt människor som kommit för att julhandla åt sina små barn. Men med ett så brett sortiment av allt som finns i den butiken så är det väl förlåtligt. Deras kundservice via e-post har dock varit exceptionellt bra och jag har varit väldigt nöjd med deras service, speciellt efter att de började sattsa på brädspelen lite mer.

Deras priser är, som sagt, ibland lite högre än Lautapelits och deras post- och paketeringsavgift är aningen högre, dessutom har de inte ett lika attraktivt rabattsystem som konkurrenten, men det som faktiskt lyfter upp Fantasiapelit är att de har produkter från lite mindre förlag.

PlayMe (Tyskland)
Detta var den första tyska butiken som jag beställde från, mest för det att de har det förmåligaste postavgifterna. Detta är nåt som kanske är bra att nämna när det gäller att beställa spel från Tyskland är att de tyska postavgifterna är fenomenalt dyra - de kan gå upp över 20€ för ett paket.
Den första frågan att ställa sig själv är väl att varför man skall beställa från Tyskland, speciellt när postavgifterna är så höga? Jo, det finns en hel del spel som du inte får tag på någonstans närmare än Tyskland och dessutom finns det en väldigt stor del spel vars grundpris redan är en bråkdel av grundpriset här i Finland ... och sen kan de ju ännu vara på erbjudande. Som ett exempel kan vi ta Alhambra-expansionerna som här i Finland kostar 25€ styck. Vi köpte dem dock från Tyskland och fick dem för 8€ styck. Man måste bara se till att man köpet tillräckligt så att postavgiften blir försvarlig.

Men tillbaka till självaste butiken; PlayMe har ett väldigt stort utbud med spel och deras sektion av erbjudanden brukar innehålla väldigt mycket spel. De har dessutom en hel del engelska titlar som annanstans kan vara slutsålda eller annars bara svåra att få tag på. Det som, utöver postavgifterna, lyfte fram PlayMe över Milan-Spiele var att deras hemsida finns både på tyska och engelska. Dock är deras hemsida inte riktigt "perfekt" och jag rekommenderar att man söker genom spelen på tyska för av nån orsak så hittar den inte alla spel, trots att de finns, då man söker på den engelska sidan.
En tid tillbaka bytte jag dock till från PlayMe till Milan-Spiele efterssom PlayMe:s kundservice visade sig vara ganska rutten. Det tog flera veckor för dem att svara på e-post och vid ett tillfälle så glömde de dessutom att skicka iväg några spel. Detta korrigeras dock senare.
Nåt år senare fick jag dock ett meddelande av deras VD där han bad om ursäkt för alla problem jag haft med deras kundservice och meddelade att en stor del av deras personal blivit utbytt och deras kundservice och hela butiken fått en face-lift. Förra veckan bestämde vi oss då för att pröva den gamla bekanting på nytt och nu har deras kundservice varit fenomenal. Allt har gått snabbt och smärtfritt, man får t.o.m. en DPD tracking-kod för sitt paket så att man kan följa med var på världen den yrar.

Så alltså, efter lite strul med deras kundservice förr, så har de själv nu tagit sig i kragen och det verkar fungera riktigt bra. Nu kan jag t.o.m. rekommendera butiken.
Det som jag vill varna om är att det lönar sig att kolla på vilket språk reglerna är på de spel man köper. Många av dem är, naturligt, på tyska, vilket inte är ett problemt IFALL det finns regelöversättningar på BoardGameGeek. Så det lönar sig att surfa omkring lite och kolla 1) ifall reglerna finns på engelska i spelet, och om inte så 2) finns det en regelöversättning på BGG ... allt detta förutsagt att man inte kan tyska - isf. är det väl inget man behöver ta i beaktande.
Notera också att det finns spel där det kan finnas rejält med text på bl.a. korten och är spelet då på tyska och man inte förstår språket, så kan det uppstå vissa komplikationer.

Milan-Spiele (Tyskland)
I.o.m. PlayMe:s tidigare urusla kundservice så bytte i vi tillfälligt till Milan-Spiele och nu använder vi väl båda ganska parallellt. Milan-Spiele har, lika som PM, ett väldigt stort och brett utbud på spel till ett förmånligt pris. Milan-Spiele har dessutom, utöver erbjudandena, en hel del spel second-hand, dvs. spel som människor köpt och lämnat tillbaka. Prismässigt så är Milan-Spiele och PlayMe ganska lika, förrutom på en punkt och det är dessa omtalade postavgifter. Milan-Spieles postavgifter är nämligen en hel del högre än PlayMe:s. Men igen; köper man tillräckligt med billiga spel så väl dessa även försvarliga.

Milan-Spiele:s hemsida finns tyvärr endast på tyska, men ifall man får större problem så kan man ju använda en Babelfish. Deras kundservice däremot kan engelska och e-post korrespondensen har alltid fungerat problemtfritt.

Utöver detta finns det inte så stora skillnader på dessa två tyska butiker. Det är bara att surffa genom deras utbud och se om man hittar det man vill ha...

Eftersvett Marathon (del 5)

2008-10-14T23:56:00.006+03:00

EFTERSVETT MARATHON LIVE TOUR 2008 DAG 3 - del 1/1

Eftersvetts Maraton 2008 började dra mot sitt slut när vi vaknade till den tredje dagen. Tröttheten syntes i de flesta av oss; jag tror jag var den enda som hoppade av iver och full av energi att fortsätta spela.
Efter en kort tid av vaknande så hängde dock de tre andra med och vi lade fram Reiner Knizias klassiker Samurai på bordet.

Det intressanta med Samurai är att människor tydligen tar det på väldigt olika sätt; broder Mosse ansåg att detta är lätt spel som kan tas slappt med en kopp kaffe, medan min hjärna alltid går på övervarv och närmar sig gränser till överhettning.

Nåja, i vilket fall som helst, i Samurai kämpar spelarna om majoriteten i tre olika stånd; religion, agrikultur och krigare. Dessa tre olika stånd representeras av en handfull små, otroligt snygga statyetter som läggs ut på flera ställen, byar och städer, i Japan. Spelarna spelar sedan i tur och ordning ut brickor runt dessa byar och städer för att öka sin influens i dem. När en by/stad är helt omringad av brickor så ser man vem som har mest influens i de stånden som finns i byn/staden och den/de spelarna får de statyetterna.
När alla statyetter av ett stånd har försvunnit från spelplanen så är spelet slut.

Eftersom detta är ett Knizia-spel så finns det en liten twist på poängräkningen. Statyetterna som man vinner åt sig under spelets gång hålls, för det första, undangömda från de andra spelarna till slutet. Detta betyder att om man inte har ett otroligt bra minne så kan man bara ana till vad de andra spelarna har samlat på sig under spelet.
Efter spelet så räknar man hur många statyetter varje spelare har av varje stånd. Ifall en spelare har klar majoritet i något stånd så är detta värt ett vinstpoäng. Ifall ens två spelare delar majoriteten i nåt stånd så delas inga vinstpoäng ut för det. Den spelare med mest vinstpoäng i slutet har vunnit.

Det första som man kan säga om Samurai är att det är ett otroligt vackert spel och det hör, helt förklarligt, till Knizias mest omtyckta spel - detta är en klassiker redan.
Jag kan inte säga varför det är en så stor skillnad på hur t.ex. jag och min bror ser på spelet, trots att vi båda tycker om det, men det kanske är en av brädspelens fina sidor.

Innan det var dags att avsluta årets (och Eftersvetts första) maraton så tog vi fram ännu ett spel till bordet; Ticket to Ride the Card Game.
Det må debatteras ifall Ticket to Ride-serien har gått över gränsen till att suga ur pengarna ur konsumenternas plånböckerna snabbare än en vampyr som inte druckit blod på ett år och just hittat ett nytt offer, men det tänker jag inte ta upp här.
Visst var det dock just dessa tankar som dansade i huvudet då Days of Wonder meddelade att de tänkte publicera denna kortspelsvariant av Ticket to Ride, men spelet är faktiskt ett kortspel som står på egna fötter. För dem som spelat kortspelet Mamma Mia! så är detta väldigt liknande. Man spelar kort som man lägger i en gömd talong framför sig samtidigt som man samlar på resebiljetter. I slutet av spelet skall man med korten som man samlat i talongen kunna redovisa för sina resebiljetter.

T2R the Card Game kräver ett bra minne ifall man vill spela det bra, men i vårt sällskap har ingen riktigt nåt superbra minne, så det blev ganska balanserat till slut. Detta är ett riktigt roligt och snabbt kortspel som faktiskt är en fräsch vindpust till den ganska repetitiva Ticket to Ride-serien.
Skall man då rusa ut och köpa detta spel ifall man älskade de tidigare Ticket to Ride-spelen och vill ha mer? Inte nödvändigtvis. Förrutom grafiken på korten och namnet på lådan så har detta väldigt lite att göra med de tidigare spelen. Men förövrigt så kan jag inte annat än rekommendera spelet, hur mycket jag än hade fördomar för det tidigare.

Sådärja, sedan tog tyvärr Eftersvett maraton slut för denna gång. Det blev mycket spelet och det var lika roligt som alltid. I vänta på nästa Eftersvettmöte. Ha det...

Eftersvett Marathon (del 4)

2008-10-14T22:49:00.009+03:00

EFTERSVETT MARATHON LIVE TOUR 2008 DAG 2 - del 2/2

Väl tillbaka i Mosses spelhåla så tog vi an den andra dagens stora spel; Arkham Horror. Mosse hade valt ut dig medan vi var hos Linda och mig och önskade att vi skulle spela det.
Arkham Horror har jag haft i min spelsamling i flera år, men det har tyvärr fått väldigt lite uppmärksamhet av oss. Har, förrutom denna gång, endast spela ett par två-spelars sessioner med Mosse och Linda. Arkham Horror har alltid visat sitt potential, men det har varit tydligt att det inte är ett två-spelars spel, inte med endast en detektiv per spelare i alla fall.
Nu var vi fyra och var färdiga att ta oss an det stora och onda monstret Jig. Speciellt jag och Jan stortrivdes, vänner av Cthulhu-mytosen som vi är. Vi skrattade och lät adrenalinet stiga i blodådrorna medan vi sprang omkring och skjöt alla möjliga kräk som sprang fria på Arkhams gator.

Arkham Horror är alltså ett spel där spelarna sammarbetar för att förhindra ett stort och grymt monster från att komma till Arkham från "den andra världen". Det görs genom att stänga de portar som öppnas mellan Arkham och den andra världen. Samtidigt så får inte de kräk som slängs genom portarna till staden, då de öppnas, bli allt för många för då tar de över.

Vi lyckades vinna Yig - för första gången. Det var dock inte lika soligt för oss alla. Jag tror Jan och jag var de som tyckte mest om spelet och speciellt sessionen. Det var inte bara tack vare det passliga temat utan även faktumet att vi hade mest att göra. Vi lyckades få vapnen och vara på rätt ställen, så det var mest vi som sprang omkring och desekrerade kultister och odödliga monster på Arkhams gator, med ett galet flin på läpparna och en rykande Tommy gun i händerna. Linda hade också en del att göra - hon sprang omkring och försökte hitta mera vapen och artifakter för att hjälpa i kampen, samtidigt som hon tillfälligt också fick slakta ett och annat mystifikt odjur. Mosse, å andra sidan, var oftast på andra sidan stan än där allting hände och största delen av hans spel gick ut på att stänga portarna till den andra världen - vilket faktiskt är mindre spännande än det låter.

Visst kan man argumentera att slumpfaktorn av alla kort och monsterkoppen, därifrån man på måfå drar monster, gör att spelet blir allt för obalanserat, men samtidigt så är det (personlig åsikt) just det som gör spelet så tematiskt starkt och lätt att leva sig in i. Arkham Horror blev faktiskt bättre och roligare, i mina ögon, efter denna session och jag tror att nästa gång jag och Linda spelar det på tumanhand så spelar vi med två detektiver per spelare.
Arkham Horror är ett spel som nästan måste spelas flera gånger, för det finns alltid en risk att en spelsession kan vara av sämre laget, men enligt mig så är detta ett otroligt bra spel då man drar sig genom ett spännt och roligt äventyr.

Efter tungviktaren Arkham Horror så blev det dags för nåt av det lite lättare laget; Trump, Tricks, Game - ett kortspel som jag fick av Linda till födelsedagen på sommaren, men som ännu inte var provat. Trump, Tricks, Game är ett till ytan ett väldigt vanligt stick-kortspel, men som har en liten twist på ändan. Kortpacken är en rätt så vanligt kortpacke men korten har både valör (i fyra färger) samt "fotspår" som fungerar som poäng.

Spelet går i fyra ronder och alla fyra ronders trumffärg är förbestämt på måfå i början av spelet. Under det tre första ronderna så skall sticken delas jämnt ut bland spelarna. På fyra spelarna spelas det om tolv stick per rond, vilket alltså betyder att var och en spelare skall ta tre stick. Har en spelare tagit tre stick så kan denne inte ta mera och deras kort blir värdelösa när det gäller vem som får sticket. Fotspåren på korten är det som ger poäng efter varje av de tre första ronderna, och det finns mest fotspår på mellankorten, medan det finns minst på de höga och låga korten. Den andra lilla twisten är att de tre stick man tar under den förra ronden är de kort man spelar med i nästa rond, så det är alltså ett otroligt balanserande under de tre första ronderna i att ta så mycket fotspår som möjligt, men samtidigt ta så bra kort som möjligt till nästa rond, helst då i nästa ronds trumf.

Den fjärde (sista) ronden fungerar dock lite annorlunda, då räknas inte fotspåren alls och det finns ingen restriktion på hur många stick spelarna får ta. Då är det färgen på korten som gäller; varje björn/rött-kort är värt fyra poäng, varje vildsvin/grönt-kort är värt tre, varje hjort/gult-kort är värt två och varje varg/blått-kort är värt ett. Spelarna försöker alltså då bara få så mycket kort som möjligt och helst av de bättre färgerna.

De tre andra runt bordet verkade vara rätt så missnöjda med Trump, Tricks, Game, men jag var såld så som jag brukar vara när det gäller stick-kortspel - detta är en kategori som hör till mina absoluta favoriter. För att vara ett stick-kortspel så är inte TTG ens i min top10, men jag tyckte ändå väldigt mycket om det. Jag förstår om man tycker att det är lite påtvingat med restriktionerna på antal stick man får ta och jag förstod på de andra att den sista ronden och speciellt sättet som man fick poäng i den inte vara nåt som sjönk in på den positiva sidan. Kanske det skulle vara bättre att man efter fjärde ronden skulle få poäng för fotspåren, men ändå hålla stickrestriktionen borta. Inte vet jag, men det verkade lite som om jag kommer att ha svårt att få prova detta spel flera gången, efterssom det, som sagt, inte riktigt sjönk in med mina medspelare.

Efter detta tog vi oss an det prisbelönta familjespelet Alhambra.
Alhambra är en lätt, snabb och rolig blanding av pussel och kortspel där man försöker köpa de husen man vill ha från den allmänna marknaden och sedan få in dem i sin Alhambra på ett regelrätt och vettigt sätt. En av de markanta grundidéerna i spelet är själva handlandet; det finns fyra olika valörer och när man man handlar nåt från marknaden så får man inte tillbaka skillnaden om man betalar för mycket (vilket man kan hamna göra ifall man inte har jämna pengar på handen), men däremot får man ta en tur till ifall man betalar jämnt.

Alhambra kombinerar en hel del små fina idéer in till ett roligt och fungerande familjespel som är väl värt att lägga till sin samling ifall man inte ännu har det.

Efter Alhambra så blev det dags för en av mina storfavoriter; Fightball.
Fightball är ett som jag absolut inte borde tycka om; det är ett s.k. stresspel, dvs. ett kortspel som spelas i realtid - inga turer, inget väntande på den andra spelaren, bara frenetiskt kastande av kort på rätt ställe.
Utan att gå in destu mer på reglerna så kan man säga att varje spelare har varsin kortpacke som inkluderar spelare, bollar, skott och några få specialkort. Ett spelplan av kort byggs upp mellan spelarna. För att göra ett mål så måste man spela en spelare, en boll och ett skott (i den ordningen) som har ett totalt värde på tio eller mer, på någon del av spelplanet. Men det är ju inte så lätt, utan den andra spelaren kan kasta sina spelare (försvare) emellan spelaren och skottet vilket försvårar målgörandet. Dessutom så händer ju allt detta i realtid.
När den första spelaren har dragit sig genom sin kortpacke så är ronden över och man går genom spelplanet för att se om det gjorts, och isf. hur många, mål. Efter det så tas detta om. En match består av fyra kvarter - alltså ronder.

Som sagt; jag borde hata detta spel, jag borde vara urkass på det, men av någon orsak så finns det någon väl undangömd del av mitt undermedvetna som förstår den inre logiken. Innan jag lärde Linda spelet så hade jag spelat ett tiotal matcher och endast förlorat en kvart allt som allt (egot i skyarna, jag vet). Linda lyckades dock vinna en match mot mig och jag tror att jag allt som allt förlorat två matcher ... enda tills nu. Linda tog sin andra vinst över mig, medan jag fick glädjen att klå Jan.
Jan blev dock så inspirerad av spelet att han bestämde sig för att skaffa en egen packe (de säljs i paket med två lag var) av Fightball.

Efter Fightball så gick Linda och lade sig, medan Jan, Mosse och jag fortsatte med en sen natts domino.

Eftersvett Marathon (del 3)

2008-10-01T22:30:00.011+03:00

EFTERSVETT MARATHON LIVE TOUR 2008 DAG 2 - del 1/2

Efter en god natts sömn så vaknade jag som tredje av sällskapet. Jan och Mosse hade redan hunnit spela en omgång Mr.Jack och jag steg upp mitt under deras duell i det magnifika spelet Polarity. Efter deras sammandrabbning så tog jag och Jan an varandra, man mot man.

Polarity är ett fantastiskt spel som är som inget annat som jag nånsin spelat. Känslan är så otrolig att det inte finns nåt annat som ger samma "vibe" som Polarity. Jag brukar själv beskriva spelets känsla som en blandning av Crokinole, Curling och Snooker - med magneter.

Magneter, ja, det är drivkraften i spelet. Jag har tidigare skrivit en recension om spelet så jag skall inte gå in mera på reglerna. Det som är mera otroligt än spelet i sig självt var Jans spelande under sin match mot mig. Ja, Jan hade aldrig spelat Polarity förr och lyckades ändå med två rariteter under spelets gång.

Först lyckades han med en Gordon - alltså att luta en lutare mot en annan lutare, vilket är nåt väldigt sällsynt och svårt i Polarity. Det är helt enkelt så nogrant hur man lägger den andra lutaren så att den inte faller pladask på spelplanen, eller drar åt sig den första lutaren.

Det andra han lyckades med var faktiskt ett misstag som slutade som nåt otroligt. Han var utan basstenar och tvingades försöka sig på ännu en Gordon. Den misslyckades dock och lutaren som han just lagt ut började rulla sidlänges. Jag log för mig själv då jag trodde att detta skulle sluta i ett torn åt mig som skulle vända balansen i poängen till min fördel. Den rullande lutaren slog sig dock fast i, inte bara en, utan två av mina basstenar, och inte så att det skulle ha blivit ett torn, utan en kyss... nej, inte en kyss - en dubbelkyss ... med två lutare. Detta betydde att när jag skulle konvertera dubbelkyssen till ett torn så föll båda lutarna och jag hamnade räcka över tornet till honom. Hans poängledning blev bara större och till slut vann han.
För alla er som inte förstod ett dyft av alla dessa termer som jag just användt så kan gärna läsa min tidigare publicerade recension där jag går genom reglerna och terminologin närmare.

Efter Polarity så vaknade Linda upp och då var hela gänget färdiga för att ta spela igen. Med morgonkaffet så spelade vi bekantskapen från förra kvällen, dvs. Catego och Decathlon, varefter vi tillfälligt bytte spellokal och spelade det nyinköpta Carcassonne: Uusi Maailma (New World: A Carcassonne Game) som är den senaste installationen i den massiva Carcassonne-serien. Denna variant är den som kanske känns mest annorlunda och har de mest unika mekanikerna. I det nya Carcassonne så bygger man allt från öst till väst. Vädersträcken i sig har ingen skillnad, men man bygger upp världen i samma riktning hela tiden. Varför? Jo, för det finns två upptäcktsresanden som promenerar frammåt (västerut) varje gång som nåt blir färdigt och poäng delas ut. Alla pjäser (förrutom jordbrukarna som nu är jägare) som blir efter upptäcktsresandena ges tillbaka till spelarna.
Det finns alltså en "timer" inbyggd i spelet, en "timer" som är väldigt finurlig. Nya Carcassonne är fräsch; helt ny konstdesign som faktiskt är snygg, men som bibehåller funktionaliteten. Nya mekaniker så att spelet inte känns som en kopia med ett nytt tema. Det enda problemet vi hittade var att denna underbara "timer"-mekanik inte riktigt var gjord för fyra spelare; upptäcktsresandena sprang nämligen lite för fort iväg. Några dagar senare spelade vi det på två och då fungerade den mycket bättre.

Efter Carcassonne så spelade vi ett spel som jag och Linda köpte som en ploj-grej sommaren 2007 under vår semester; Huojuva Merirosvolaiva ("Det svajiga piratskeppet" skulle vara en ganska direkt översättning). Vi köpte ett par-tre stycken såna här ploj-spel under den sommaren, men Huojuva Merirosvolaiva överraskade oss faktiskt med att vara ett bättre fingerfärdighetsspel än väntat. Spelet är ett rätt så stort 3D-piratskepp, med ett högt segel, som står på en fjäder vilket gör det väldigt vingligt. Alla spelare får sedan fem pirater och en romtunna. På sin tur så snurrar man på en snurra som visar vad man skall göra på sin tur. Antingen lägger man ut en pirat på en av fem ställen (bestämda av snurran); en av de fyra seglen, i aktern eller längst fram på främsta masten, eller så lägger man ut sin tunna på däck där den rätt så fritt kommer att rulla omkring och göra alla skeppets gungningar värre, eller så tar man bort en pirat eller en tunna. Om man, under sin tur, gör så att pirater eller tunnor faller av skeppet så tar man åt sig allt som faller av. Den spelare som först gör sig av med alla sina pirater och sin tunna vinner.

Ett väldigt simpelt spel där det vingliga skeppet är en tillräckligt bra komponent för att göra helheten till ett bra spel. Det är barnsligt roligt att sitta och försöka lägga pirater på översta seglet när skeppet redan lutar ordentligt åt nåt håll. Ett otroligt fynd med andra ord.

Efter Huojuva Merirosvolaiva blev det ett annat ploj-grej-spel som är lite mera kännt och t.o.m. ett spel som många hardcore-brädspelare på boardgamegeek medger att de älskar och skäms för det. Nu talar vi om Looping Louie.
Egentligen vet jag inte om Looping Louie är ett spel eller mer en leksak. Louie är nämligen en pilot med ett litet, Kalle Anka-aktigt enmans-flygplan som är fast på en axel som leder till en motor som är mitten av spelplan. När man lägger på motorn så flyger Louie i en cirkel. Varje spelare har sin egen station med tre brickor (som föreställer hönor) och en paddel. Varje gång Louie flyger förbi ens station så skall man försöka slå till paddeln så att Louies flygplan hoppar över ens egna hönor. Flyger nämligen Louie på en höna så faller den av stationen och den spelare som sist har hönor kvar har vunnit.

Looping Louie är kanske mer en leksak än ett spel men detta är, lika som Huojuva Merirosvolaiva, barnsligt roligt - speciellt efter en öl eller fem. Lätt skulle Milton Bradley fått detta spel till nåt mycket mera genom att t.ex. ha Louie att sakteligt ha Louie att öka farten hela tiden, eller nåt dylikt.

Efter att Louie drabbats av flygsjuka så förflyttade vi oss tillbaka till Mosses för att fortsätta kvällen där. Mera om den andra dagens kväll kommer snart.

Eftersvett Marathon (del 2)

2008-09-28T10:47:00.009+03:00

EFTERSVETT MARATHON LIVE TOUR 2008 DAG 1 - del 2/2

Efter Warcraft the Boardgame så var det dags för dagens nästa större spel. Vi valde att fortsätta med fantasy-temat och plockade fram Runebound. Runebound hör till Lindas och mina storfavoriter och vi har redan största delen av de tiotals expansioner i alla storlekar som finns till spelet. Vid nåt tillfälle skall det skrivas ett långt och mer ingående inlägg om Runebound-världen, men det blir en senare tidpunkt. Nu valde vi att spela ett tidigare oprövat äventyr; Cult of the Rune.

Vi hade bägge (Linda och jag) läst reglerna till äventyret tidigare och det verkade vara ett av de bättre. En kult av religiösa fanatiker lösa i landet av Terrinoth som måste stoppas. Vi valde våra hjältar och satte igång med att slakta kultister. Efter två timmar så började broder Mosse och jag fundera över längden på detta äventyr. Det var nämligen så att man behövde döda kultister av ett värde på 38 för att vinna spelet, och efter dessa två timmar så var jag och Jan i delad ledning med fyra var. Nåt var horribelt fel, men vi hittade ingen lösning, så vi bestämde oss för att dra ner vinstkravet till tio och efter en timme till, då jag hade tagit ledningen i kultistslaktande, så var alla så urtrötta på äventyret att de ganska långt hjälpte mig att jaga ner dessa jädrans kultister.

Runebound är, i mitt tycke, ännu också ett otroligt spel så länge man tycker om temat. Temat är nämligen det som hela spelet stöder sin vikt på. Hur länge som helst orkar dock temat inte hålla ut - inte ens för mig. Tre timmar är övre gränsen och våra spelsessioner brukar vara runt två timmar, vilket är riktigt passligt. Det var tydligt nåt fel i äventyret.
Dock så blir det mer och mer tydligt att fyra spelare är en för mycket för att spelet skall vara optimerat - det är absolut bäst på 2-3 spelare. Helt tydligt. Dessutom är jag av den åsikten att spelet fungerar bättre med den inofficiella "threat track":en, vilken gör spelet till ett sammarbetsspel (dvs. co-operative) då interaktionen, och intresset för vad de andra spelarna håller på med, ökar väldigt mycket.

Det var alltså en misslyckad session med ett dåligt äventyr, men min förkärlek för Runebound blev inte mindre - dess gränser blev bara mycket tydligare.

Efter Runebound var Linda så trött att hon drog sig tillbaka och sorterade Runebound-lådan (berättade jag redan att vi har mycket expansioner till spelet..?) och sedan var det sängdags för henne. Jan, Mosse och jag fortsatte kvällen/natten med nästa spel. Det blev Lamont-brödernas urgulliga och galna strategispel Shear Panic.

Det är väldigt svårt att förklara Shear Panic och det är faktiskt spelets svaghet. På ett sätt är det ett djupt, hjärnfrysande, abstrakt strategispel. På ett annat sätt är det ett kaotiskt och roligt medelviktsspel och sedan har det några av de bästa komponenterna i nåt spel nånsin. Problemet blir att allt detta ihopblandat blir nåt väldigt svårbeskrivet och svårtolkat. Mig skadar det inte, för jag antar att jag själv fungerar på liknande sätt som person, men jag förstår om vissa blir förundrade över spelet egentliga natur. Konfunderande, med andra ord.

Idén är, i vilket fall som helst, att det finns en flock på nio stycken "bää:n" (alltså får); två blåa, två röda, två gula, två gröna och ett svart minoritetsfår. Alla spelare har en egen färg. Under olika faser av spelet så får man poäng för olika saker. Under den första fasen så skall få sina egna får så nära varann som möjligt, under den andra skall man vara så långt fram som möjligt för då kommer bocker Roger och friar, under den tredje skall man vara så nära det svarta fåret som möjligt och under den sista fasen skall man vara så långt bak som möjligt för då kommer "the Shearer" för att raka fåren. Fåren flyttar sig i en grupp genom olika manövrar som spelarna kan göra.

I mitt tycke är Shear Panic värt två tummar upp och en guldstjärna i kanten. När man hittar den där gyllene medelvägen mellan hjärnfrysande abstrakthet och kaotiskt skoj så finns det få lika roliga och spännande spel. Och utan tvekan har spelet, kanske t.o.m., de absolut bästa komponenterna nånsin.
Jag skall försöka hinna skriva en recension om detta spel, för det är definitivt värt det.

Vid detta tillfälle började vi vara vid ett sånt tillfälle att vi hade för lite blod i vårt alkoholomlopp att vi var tvingade ta till lite lättare spel. Det blev ett spel som vi inte spelat på några år (varför har jag ingen aning om): Reiner Knizias Decathlon (tiokamp på svenska).

Liten sidnot: Detta spel är helt gratis och kan laddas ner från nätet här. Det enda man behöver är en handfull tärningar - åtta för att vara exakt.

Reiner Knizias Decathlon är ett tärningspel som torkar rumpan med Yatzy vilken dag som helst. Man tävlar i tio friidrottsgrenar som alla är väldigt simpla men otroligt spännande och medryckande. I sig borde inte spelet vara så spännande, men det påklistrade temat är så väldigt bra påklistrat att man faktiskt finner sig skrikande efter den där ena sexan för att hoppa en centimeter längre än ledaren. Otroligt tufft.

För alla som har åtta stycken sex-sidiga tärningar hemma och en printer: surfa över till Knizias sida och printa ut reglerna. För er som inte har: köp åtta stycken sex-sidiga tärningar och printa ut reglerna på ett bibliotek eller nånstans. Jag lovar: det är värt det!

Första dagen avslutade med två omgångar av ett annat av Knizias gratis tärningspel (finns på samma sida som Decathlon), nämligen Catego. Catego är egentligen ett spel som jag inte skulle kalla för ett tärningspel utan mer ett logistikspel. Visst är huvudmekaniken tärningskastning, men för att spela det bra så skall man veta vart på tabellen man skall skriva in sitt resultat - lite så där som Yatzy. Catego är väldigt simpelt och lätt och lika gratis som Decathlon. För vänner av Yatzy så lönar det sig definitivt att prova det nån dag.

Dag två på kommande...

Carcassonne bara växer

2008-09-27T23:39:00.007+03:00

För en tid sen skrev jag om Carcassonne, det ursprungliga första spelet i Carcassonne-serien. Så nu tyckte jag det var dags att ta upp expansionerna till grundspelet. Carcassonne hör till ett av de spel som går att bygga vidare på, och därför finns det mängder av expansioner till det, och flere blir de hela tiden.

En expansion är alltså en tilläggsdel till ett spel som lägger till något till grundspelet eller ändrar på reglerna på något sätt.

Jag tänkte bara kort ta upp alla expansioner till Carcassonne i den ordning de har getts ut. Inofficiella expansioner som har gjorts av fans men aldrig getts ut officiellt går jag inte in på. Jag säger bara att det finns massvis av dem också. Jag tänker inte heller gå in på förlag och priser, om nån blir nyfiken får ni gärna fråga så försöker jag ta reda på det. Jag använder för enkelhetens skull de engelska namnen, trots att de flesta expansioner har översatts till flera språk. Vissa detaljer i reglerna kan variera mellan olika upplagor, men då är det bara att följa de regler man har.

Here we go.

The River
Floden var den första expansionen till Carcassonne. Den består av 12 bitar med en flod varav två såklart är ändor. Floden ersätter startbrickan i grundspelet. Så istället för att lägga ut startbrickan lägger man istället ut ena ändan av floden och börjar spelet med att bygga upp floden. Det görs precis som med grundspelet, spelarna drar i tur och ordning en bricka som de lägger ut, och om de vill får de också placera ut följeslagare. Till sist läggs den andra ändan av floden ut och sedan fortsätter man spela med floden som grund för spelplanen.

The River ingår i de nyaste upplagorna av Carcassonne som en del av grundspelet.

Inns & Cathedrals
Den första större expansionen för Carcassonne innehåller 18 nya landbrickor och lite annat smått och gott. Landbrickorna ska i spelets början blandas med landbrickorna från grundspelet. De flesta landbrickorna i Inns & Cathedrals är vanliga landbrickor som i vissa fall ser lite speciella ut, men fungerar som vanliga landbrickor. Dessutom finns det sex brickor som har en pub vid vägen som går på brickan, och två brickor som har en katedral i staden på brickan. Dessa brickor placeras ut som vanligt, men vägar med pubar är värda två poäng per segment istället för en och städer med katedraler är värda är tre poäng per segment och sköld istället för två. I slutet av spelet blir dock okompletterade vägar med pubar och städer med katedraler helt utan poäng, så man ska satsa på att få dem färdiga före spelet tar slut.

Inns & Cathedrals innehåller dessutom 8 nya följeslagare för en sjätte spelare, och sex stora följeslagare, en per spelare. De stora följeslagarna fungerar som de vanliga, men ifall flera följeslagare finns i ett område när det poängges, är den stora följeslagaren värd två följeslagare. Dessutom får man sex poängbrickor som underlättar att hålla reda på hur många varv spelarna har gått runt på poängtabellen.

Traders & Builders
Den andra större expansionen innehåller 24 nya landbrickor, 20 små varubrickor, 12 nya följeslagare och en tygpåse.
Precis som i Inns & Cathedrals så ska landbrickorna blandas med brickorna från grundspelet. I den här expansionen finns det 20 brickor som alla har en av tre olika varusymboler i ett stadssegment. De övriga brickorna är vanliga brickor som ser lite kluriga ut. Brickorna med varusymboler placeras ut som vanligt, och när en stad med en eller flera varusymboler blir klar får den spelare som slutförde staden motsvarande små varubrickor. I slutet av spelet får den spelare som har majoritet av en viss sorts vara 10 poäng extra.

De nya följeslagarna får alla spelare två av, en gris och en byggmästare. Dessa får placeras ut istället för vanliga följeslagare. Grisen placeras på fält där spelaren redan har en vanlig följeslagare, och i slutet av spelet får den spelaren 4 poäng per stad vid fältet istället för 3. Byggmästaren placeras på en väg eller i en stad där spelaren har en vanlig följeslagare, och i kommande turer får spelaren lägga ut en extra bricka om han/hon utvidgar staden/vägen där byggmästaren finns.

Tygpåsen är till för att lägga brickorna i, ifall man hellre drar dem från en påse än från staplar på bordet. Det är nämligen så att eftersom expansionerna och grundspelet för det första har getts ut av så många olika förlag och dessutom tryckts i flera omgångar, så finns det nyansskillnader på brickorna som ibland är så tydliga att man klart kan säga från vilken låda en viss bit kommer. För att undvika att spelare känner igen bitarna på hur stark färgen på baksidan är, kan man alltså välja att dra bitarna från en påse istället.

King & Scout
Den här expansionen innehåller egentligen två expansioner, King för Carcassonne-grundspelet och Scout för systerspelet Carcassonne: Hunters & Gatherers. King-delen består av fem nya landbrickor som blandas med de övriga. Dessutom finns det en kungsbricka och en rövarbricka. Genast när en stad blir klar får spelaren som slutförde staden kungsbrickan. Blir senare en större stad klar så får spelaren som slutförde den kungsbrickan. Rövarbrickan fungerar på samma sätt men med vägarna. I slutet ger de här två brickorna extra poäng åt spelarna som har dem.

The Count of Carcassonne
Den här lilla expansionen består av 12 landbrickor som tillsammans bildar en stad som ersätter startbrickan. Under spelets gång får spelarna möjlighet att sätta följeslagare i staden och senare ta bort dem därifrån för att lösa majoritetstvister i poänggivningar. Dessutom innehåller expansionen en grevefigur.

The Cathars
Den här expansionen har getts ut med en tysk brädspelstidning och den är helt slutsåld. Den består av fyra landbrickor som blandas med de övriga och placeras ut som de vanliga. På alla fyra bitar finns ett stadssegment med en cathar-symbol. Städer med cathar-symbolen är belägrade och värda en poäng mindre per segment när de poängges. När fälten poängges är en belägrad stad värd dubbla poäng.

The River II
En till flod på 12 landbrickor, som fungerar på samma sätt som den första. Den enda skillnaden är att den nya floden har en förgrening och därmed också tre ändor.

The Princess & the Dragon
Den tredje stora expansionen innehåller 30 nya landbrickor samt en drake och en fe av trä. Landbrickorna blandas med brickorna från grundspelet. Annars är de nya brickorna vanliga landbrickor, men de har alla någon av följande fyra symboler: en vulkan, en magisk port, en prinsessa eller en drake. När den första vulkanbrickan dras placeras den ut som vanligt, men sedan ställs draken på vulkanen och spelaren får inte sätta ut någon följeslagare. När nästa vulkanbricka dras flyttas draken till den. Magiska portar tillåter spelaren som har dragit brickan att placera sin följeslagare på en annan bricka än den som nyss drogs, så länge de övriga placeringsreglerna följs. Prinsessan låter spelaren ta bort en annan spelares följeslagare från staden där prinsessan finns, ifall det redan finns följeslagare i staden när brickan placeras. Den sista symbolen, draken, sätter draken i rörelse. När en drakbricka har dragits placeras den som vanligt och spelaren får sätta ut en följeslagare. Men sedan går draken: spelarna flyttar i tur och ordning draken ett steg tills den har gått sex steg, och draken äter upp alla följeslagare som kommer i dess väg, dvs följeslagarna returneras till sin ägare. Fen skyddar följeslagarna från draken och ger dessutom lite extra poäng. En spelare kan istället för att sätta ut en följeslagare välja att flytta på fen.

The Tower
Den fjärde stora expansionen innehåller 18 nya landbrickor som alla har en bild av en torngrund. Dessa brickor blandas med brickorna från grundspelet och placeras ut som vanligt. Dessutom innehåller expansionen 30 tornklossar som alla spelare får ett visst antal av, beroende på hur många spelare man är. Under spelets gång får spelarna välja att placera en tornkloss på en torngrund istället för att sätta ut en följeslagare. När man bygger på ett torn får man ta till fånga följeslagare som finns nära tornet. Dessutom innehåller The Tower ett torn som man kan sätta landbrickorna i och dra dem från istället för att ha dem i staplar på bordet.

The Mini Expansion
Den här lilla expansionen som består av 12 nya landbrickor gavs också ut i en brädspelstidning. Om jag har rätt kan man ännu få tag på det numret av tidningen i vissa spelbutiker. Expansionen innehåller bara nya landbrickor, men inga regelförändringar.

Abbey & Mayor
Den femte stora expansionen innehåller 12 nya landbrickor och 6 storkloster samt en herrgård, en kärra och en borgmästare åt alla spelare. Landbrickorna är bara nya brickor som blandas med brickorna från grundspelet. Storklostren låter spelarna fylla luckor som uppstår i spelplanen. Alla spelare får använda ett storkloster. Borgmästarna fungerar i princip som vanliga följeslagare men får bara placeras i städer. De är värde lika många följeslagare som det finns sköldar i staden, vilket har betydelse ifall det blir en majoritetstvist i staden. Herrgården placeras på fält och ger mera poäng för städerna på fälten än en följeslagare. Kärran fungerar som en följeslagare men vid poänggivning kan spelaren flytta den till ett nytt område på spelplanen direkt istället för att ta den till sitt förråd.

Count, King and Consort/Cult, Siege and Creativity
Dessa två har inte kommit ut ännu, åtminstone inte i Finland. Count, King and Consort består The River II, The King och The Count, samt en ny liten expansion, Die Kultstätten.
Cult, Siege and Creativity är ett annat förlags version av den nya expansionen. Den borde innehålla Die Kultstätten samt några andra nya brickor. Det ryktas att dessa nya brickor ska motsvara The Cathars, eftersom The Cathars är slutsåld och inte kan tryckas upp på nytt på grund av upphovsrättsliga skäl.
Dessutom verkar det som om en brädspelstidning ska ge ut/har gett ut Die Kultstätten. Exakt vad som finns i vilken expansion är dock svårt att säga före alla versioner har publicerats.

Kreivi ja Kuningas
Det här är egentligen ingen enskild expansion. Lautapelit.fi bestämde sig för att samla ihop flera små expansioner i en låda. Kreivi ja Kuningas innehåller alltså The River II, King & Scout och The Count.

Jaha, det blev långt. För dem som har orkat sig igenom allt ska jag ännu ge några rekommendationer. För det första, i Finland borde man få tag på alla expansioner utom The Cathars som är helt slutsåld, och de nyaste som ännu inte har getts ut.

Alla vill inte ha alla expansioner, och det är inte värt att skaffa alla om man inte är samlingstokig. En eller några räcker alldeles bra.

Av de större expansionerna är det nästan de två första (Inns & Cathedrals och Traders & Builders) som jag tycker är bäst. De ger mest nytt till spelet. The Tower och The Princess & the Dragon är båda sådana som av många anses störande, speciellt av personer som spelar snällt, dvs bygger sina egna områden utan att bråka med andra. Om man spelar mera fräckt kan man dock fundera på att skaffa någon av dem. Abbey & Mayor kan jag inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om. Den känns lite som om den ger en massa nya grejer utan att egentligen ge nåt nytt åt spelet.

Av de mindre expansionerna är det nästan floderna man ska satsa på. Den första ingår ju för det mesta i grundspelet men den andra säljs väl i Finland bara som en del av Kreivi ja Kuningas. The Mini Expansion är också helt trevlig i och med att den inte förändrar reglerna, men ger några spännande brickor. The King och the Count är båda lite onödiga, och ifall jag har rätt så säljs de inte ens enskilt i Finland, utan bara i Kreivi ja Kuningas.

Man kan spela med flera olika expansioner på en gång, man kan rentav ha med alla i samma spel om man vill. Bäst blir spelet ändå med högst ett par expansioner åt gången, eftersom det kan bli svårt att hålla reda på alla regler med flera expansioner. Jag rekommenderar också att man inte spelar med expansioner om inte alla spelare har spelat grundspelet utan expansioner förr. När det gäller spel med expansioner lönar det sig alltid att lära sig grundspelet ordentligt först.

Nåjo, nu får det vara slut, jag tror ni har fått läsa tillräckligt för den här gången. Jag svarar gärna på frågor ifall nån undrar nåt.

Eftersvett Marathon (del 1)

2008-09-27T15:51:00.006+03:00

Våran brädspelsklubb Eftersvett (det lönar sig inte att fråga varifrån namnet kommer, för det är nämligen ett resultat efter en väldigt absurd och flummig diskussion) har genomgått nåt unikt under den gångna veckan. I och med att tre av oss (Linda, broder Mosse och jag) alla jobbar skiftesarbete så är det redan svårt att hitta en dag gemensam ledighet, men nu hade vi hela fyra. Så det var dags för en fyra dagars Eftersvett Marathon Live Tour 2008. Tyvärr så hamnade Mosses äldre katt på operationsbordet på måndagen så den planerade starten på tisdag blev uppskjuten en dag. Men på onsdagen 24.9. så drogs det igång med den kvartetten Linda, Jan, Mosse och jag.

EFTERSVETT MARATHON LIVE TOUR 2008
DAG 1 - del 1/2

Vi började med ett litet kortspel som jag och Linda införskaffat från den tyska brädspelsbutiken Milan Spiele en tid tillbaka, men som vi inte kommit för oss att spela förr - tyvärr.

Null & Nichtig (som betyder ungefär "Noll och inget") är ett litet men elakt stickkortspel som spelas med en kortlek som innehåller kort i fem färger i siffrorna 0-12 (det finns två nollor). Det som är annorlunda med detta spel är att det inte finns nån trumf och att man inte måste bekänna färg, utan den som spelar det högsta kortet först får ta sticket. Man tar dock stickets kort medsols, börjandes från det man själv lade ut och lägger dem i högar av färg framför sig, med det sist tagna kortet överst. Det översta kortet i varje färghög är det enda man får poäng för. Detta betyder att om jag vill ta ett stick med en blå 12:a, för att ta ett exempel, så kan spelaren efter mig lägga ut en blå 0:a. Då kommer 0:an att bli det översta kortet i min blåa poänghög.
Efter att alla kort är spelade (12 stick per hand) så räknar man poäng - man summerar helt enkelt ihop värdet av de översta kortet i alla fem högar (om man samlat på sig av alla färger, annars färre) som man har framför sig och det är ens poäng. Så spelar man enligt reglerna till hundra poäng, men många spelare rekommenderar att man fastslår en viss mängd omgångar.

Null & Nichtig är elakt - väldigt elakt, men otroligt roligt. Ett litet spel som spelas med, så gott som, en vanlig kortlek och där reglerna är ursimpla, men som ändå har förvånandsvärt mycket kött på benen. Tyvärr har jag inte hittat detta spel i nån av Finlands eller Sveriges brädspelsbutiker, men däremot kostar det inte många slantar att beställa från Tyskland. Jag rekommenderar väldigt varmt för såna som tycker om kortspel och speciellt stickkortspelsälskare.

Till näst så blev det tågrälsbyggande i Europa med Franz-Benno Delonges TransEuropa. I TransEuropa så skall varje spelare bygga räls mellan fem städer. Städerna är indelade i fem grupper och det finns ett kort för varje. I början av varje rond så tar spelarna på måfo en kort av varje grupp och dessa är de städer som spelarna skall koppla ihop - de hålls i hemlighet från de andra spelarna. I och med att städerna är indelade i fem grupper så kommer ingen spelare att få fem städer som är riktigt fast i varandra och en annan får städer långt från varann, utan alla är rätt så balanserade.

På sin tur lägger man ut 1-2 rälsar (beroende på terräng) och försöker förena städerna på sina kort. Rälsarna är dock inte personliga utan alla får använda allas rälsar, efter att två eller flera nätverk har sammankopplats. Detta är vad som gör spelet speciellt, men samtidigt det spelets achilleshäl. Efter att alla spelarnas nätverk har sammankopplats så kan alla bygga på allas nätverk och då blir det ganska turbaserat när det gäller vem som först förenar alla sina städer. Expansionen Vexation torde lösa detta problem, men jag har inte spelat med den, så jag kan inte säga nåt säkert.

TransEuropa är ett roligt, litet mellanspel, men som kanske tar lite väl länge för vad det är. Ett spel kan ta upp till och lite över 30 minuter och vid det tillfället börjar tur-faktorn bli aningen irriterande. Man kan inte riktigt jämföra det med Ticket to Ride: Europe i och med att det enda som förenar dem är att man förenar städer medan tågbanor, men ifall man just söker efter det så föredrar jag Ticket to Ride vilken dag som helst.

Efter två lite lättare spel så blev det dags för det första "större spelet" - Warcraft the Boardgame. Brädspelet baserar sig på det väldigt populära datorspelet Warcraft och på denna punkt har brädspelets designer Kevin Wilson gjort ett väldigt bra jobb. Brädspelet känns som datorspelet och, i mitt fall, fungerar det bättre då jag inte är en stor vän av real-time strategy-datorspel. Idén är alltså simpel; man skall skaffa resurser (trä och guld), genom att hugga ner skog och gräva i guldgruvor, för att bygga nya byggnader och för att bygga en så stor armé som möjligt som man sedan uppgraderar i styrka för att sedan mosa motståndaren på stridsfältet.

Det konstiga med det här spelet är att komponenterna är abstrakta träpjäser. Ett spel som det här kräver nästan plastminiatyrer och vad som är ännu konstigare är att förlaget Fantasy Flight Games brukar i regel proppa sin spel fulla med så mycket plast de bara hinner - förrutom i Warcraft. Inte för att själva spelet blir sämre utav träpjäserna, men känslan skulle vara så mycket bättre om pjäserna var snygga plastminiatyrer. Detta är dock min personliga åsikt och ifall nån från brödraskapet av "vi hatar plastminiatyrer" vill hoppa på mig så är det fritt fram.

Vi valde att spela en fyra spelares "slugfest" alltså alla mot alla och den som först skulle få tio vinstpoäng skulle vinna spelet. Det som är så bra med Warcraft är att det är praktiskt omöjligt att stå på ställe och uppgradera och bygga mer och mer tills sömmen spricker. Skogarna och guldgruvorna blir nämligen tömda på resurser när man utnyttjar dem och det finns inte så mycket naturresurser på spelplan att det räcker värst länge för alla. Det betyder alltså att alla spelare tvingas ta rollen av parasiter - man utplånar skogar och guldgruvor och så går man vidare och tar livet av allt och alla i sin väg. Man lämnar inget grönt och glimmande bakom sig och man låter inte motspelarna hålla gruvor och skogar i fred.

Allt detta gör Warcraft till ett välbalanserat spel där det alltid finns en press att marschera frammåt. Stridssystemet är lätt och snabbt, men rättvist. Lite specialkort ger lite extrakrydda och temat är starkt - om det bara fanns plastminiatyrer. Det enda dåliga jag hittar i spelet är att det kanske är lite för kompakt och välbalanserat; det börjar repetera sig själv efter en stund. Dock är den stunden långt i framtiden, så för vänner av Warcraft (Obs! inte World of Warcraft) så är detta två tummar upp och ett stort leende.

Carcassonne

2008-09-21T20:00:00.007+03:00

Jaha, nu kanske det börjar vara dags att börja publicera lite av dessa utlovade texter. Jag tänkte börja med Carcassonne, eftersom det var ett av dom spel som fick mig att börja intressera mig för brädspel.

Carcassonne har blivit rätt så känt, både bland spelentusiaster och "normalt folk". Så först lite obligatoriska fakta. Carcassonne är designat av Klaus-Jürgen Wrede och det gavs ut år 2000. Det gavs först ut på tyska av förlaget Hans im Glück, och har senare översatts till olika språk och getts ut av bland annat Rio Grande Games och Lautapelit.fi. Det har också vunnit flera priser för bästa spel, bland annat tyska Spiel des Jahres 2001 och finska Vuoden Perhepeli 2004. Men det säger ju inte så mycket om varför spelet är så känt.

Den viktigaste orsaken till att Carcassonne har blivit så framgångsrikt är att det är ett familjespel som också icke-spelare kan förstå och tycka om utan problem. Reglerna är enkla och bitarna ser trevliga ut. En viktig sak tror jag också är att Carcassonne är väldigt annorlunda jämfört med vad folk är vana vid att brädspel är. Inga tärningar, inget gå och se vad som händer.

Nå, det intressanta är väl då hur man spelar spelet. Här ska jag också nämna att spelet är menat för 2-5 spelare.

Först kan vi börja med vad som finns i lådan. Det finns en hög kvadratiska brickor, 72 st. för att vara exakt. Det här är landbrickor med bilder av vägar, slott, fält och kloster. Det finns också 40 små trägubbar i fem olika färger, åtta av varje färg. Dessutom finns ett bräde som hjälper spelarna att hålla reda på sina poänger.

Alla spelare väljer en färg och tar de åtta gubbarna i den färgen. Gubbarna kallas följeslagare. Poängtabellen läggs på kanten av bordet så att den inte blir i vägen under spelets gång. En följeslagare av varje färg sätts på poängtabellen, alla startar såklart i nollfältet nere till vänster. Resten av följeslagarna håller spelarna framför sig på bordet. Startbrickan (med mörkare bakgrund) placeras mitt på bordet med framsidan uppåt. Alla andra brickor blandas och sätts i staplar med bildsidan neråt. Spelarna väljer vem som börjar. Spelet går sedan medurs från den här spelaren.

På sin tur ska spelaren göra tre saker i en viss ordning.
1. Först måste man dra en landbricka och placera ut den.
2. Sedan får spelaren placera ut en följeslagare om han/hon kan och vill.
3. Om kloster, väger eller städer blir kompletta ska man ge poäng för dem.

När en spelare har gjort allt som han/hon kan och måste göra på sin tur, går turen vidare till följande spelare. Så här håller man på tills brickorna tar slut.

Brickan som spelaren drar måste placeras ut med åtminstone en kant angränsande till en bricka som redan finns på bordet. Dessutom måste man se till att landskapen på brickorna passar ihop. Brickor får alltså inte läggas ut så att de rör de tidigare brickorna bara hörn mot hörn. Man måste också se till att vägar fortsätter obrutna, och att man placerar fält mot fält och stad mot stad. Kloster är alltid mitt på brickorna så de kan alltså inte fortsätta på följande bricka.

När brickan är utplacerad får spelaren sätta ut en följeslagare på den enligt vissa regler. För det första får man bara placera ut en följeslagare per tur, och den får endast placeras på brickan som nyss sattes ut. För det andra kan spelaren såklart endast placera ut en följeslagare om han/hon har sådana i sitt förråd. Följeslagarna kan placeras på vägar, i städer, på fält och i kloster. Det får bara finns en följeslagare per väg, stad, fält och kloster. Om man alltså bygger vidare på en väg där en annan spelare har sin följeslagare, får man inte sätta ut en av sina egna följeslagare på den vägen. Följeslagare stannar på spelplanen tills det område de står på poängges. Det kan alltså hända att en spelare inte har flera följeslagare framför sig, och då får han/hon bara lägga ut landbrickor på sin tur tills han/hon får tillbaka någon av sina följeslagare.

Under spelets gång kommer vägar, städer och kloster att kompletteras. När en bricka placeras ut så att något kompletteras, får spelaren lägga ut en följeslagare som vanligt, och sedan poängges det som har kompletterats. Det är alltså möjligt för spelaren att lägga ut en följeslagare i det som kompletteras, förutsatt att ingen annan följeslagare finns där.
En väg är kompletterad när båda ändorna slutar i en korsning, ett kloster eller en stad. En stad är komplett när man inte längre kan bygga vidare på den, dvs den omges av fält på alla håll. Ett kloster är komplett när brickan som klostret finns på omges av brickor. När något blir komplett ser man om någon spelare har sin följeslagare där. Då får han/hon poäng för området. En komplett väg ger 1 poäng per segment på vägen. En komplett stad ger två poäng per segment i staden samt två poäng per sköld som finns i staden. Ett komplett kloster ger alltid 9 poäng. Spelaren som får poäng flyttar sin följeslagare på poängtabellen så många steg som han/hon får poäng.
Ibland kan det hända att två eller flera olika vägar eller städer som båda har en följeslagare kombineras av en nyss utlagd bricka. Det här är det enda tillfället då två eller flera följeslagare får finnas på samma väg eller i samma stad. När vägen eller staden ska poängges, kollar man vilken spelare som har flest följeslagare där, och han/hon får poängen. Är det jämnt mellan flera spelare får alla dessa spelare poäng. När poängen har delats ut får spelarna tillbaka följeslagarna som har funnits på det kompletterade området.

Så här håller man alltså på tills brickorna tar slut. Man placerar ut brickor och lägger ut följeslagare och försöker få så många poäng som möjligt. När brickorna tar slut är spelet slut och man utför den slutliga poängberäkningen. För det första får man poäng för okompletta vägar (1 poäng per segment), okompletta städer (1 poäng per segment och sköld) och okompletta kloster (1 poäng för klosterbrickan plus 1 poäng per omgivande bricka). Sedan ger man poäng för fälten. Följeslagare som placerats på fälten stannar alltså på spelplanen under hela spelet. Följeslagare på fält får 3 poäng per komplett stad som finns på det fältet. När alla poäng är räknade ser man vem som har fått mest poäng. Den spelaren vinner.

Det var alltså reglerna. I regelboken finns en hel del illustrerade exempel som visar hur vissa saker fungerar i praktiken.

Så ännu lite till om spelet.

För dem som gillar Carcassonne finns en massa expansioner (tilläggsdelar) att köpa, men jag rekommenderar nog att man spelar utan expansioner i början så att man lär sig spelet först. Senare kan någon expansion vara kul för att ge lite variation åt spelet. Det finns också ett antal systerspel till Carcassonne. Dessa är spel som i grund och botten fungerar som Carcassonne men har vissa ändringar och tillägg. Det har också getts ut en reseversion av spelet. Travel Edition är precis som grundspelet, men mindre. Det innebär att expansionerna inte passar till det, vilket man ska tänka på ifall man funderar på att skaffa den version. Det samma gäller förresten också systerspelen; expansionerna är alla (med ett litet undantag) menade för det ursprungliga Carcassonne.

Det kan också vara värt att nämna att det i olika upplagor av spelet har det förekommit lite olika versioner på poänggivningen. Speciellt fältpoänggivningen är något som har varierat en hel del. Den version av poänggivningen jag har beskrivit är den som finns i den upplaga som jag har. Jag tycker också att det är den bästa versionen, och expansionerna utgår dessutom för det mesta från just den versionen av poänggivning. Köper man bara grundspelet lönar det sig att följa den upplagans regler, men köper man expansioner också och märker att reglerna inte verkar passa ihop så är det bara att välja vilken version av reglerna man följer.

Om du blev intresserad är det bara att rusa iväg till butiken. I Finland säljs Carcassonne i spelbutiker och i de flesta större varuhus. Priset rör sig kring 25 euro.

Sommaren kom och gick

2008-08-17T19:39:00.004+03:00

Sommaren börjar oundvikligt lida mot sitt slut, semestrarna är hållna och vädret är inte det trevligaste tänkbara. I år har många klagat på den dåliga sommaren (fast det tycker jag att folk gör alla år) och många har beklagat sig över att den tog slut så snabbt. Personligen stör det mig inte så mycket, jag tycker hösten kan vara ganska mysig. Det är skönt att sitta inne med en kopp varmt te och en god bok medan stormen rasar utanför. Dessutom behöver man inte känna sig dålig över att man sitter inne och spelar när det är fint väder ute.

Spel ja. Det är ju det som den här bloggen ska handla om, och inte mina tankar om vädret. Nu när det blir höst igen ska vi försöka uppdatera den här bloggen lite oftare. Vårt projekt att skriva om spel med fotbollstema blev inte riktigt till något, men jag antar att resten av recensionerna nog kommer att dyka upp förr eller senare.

Ja, vad har då hänt på brädspelsfronten under sommaren? Brädspelssamlingen har vuxit en del och i och med det har vi fått en hel del trevliga nya spelupplevelser. Jens skrev i det förra inlägget lite om hur vi upptäckte Runebound, och efter det har vi köpt en hel hög expansioner till det. Några saknas ännu men dem kommer vi nog att skaffa snart. Högst antagligen kommer någondera av oss att skriva en ordentlig recension av spelet så småningom.

Jens nämnde också en del andra spel som vi skaffat. Descent: Journeys in the Dark väntar ännu på att få bli spelat, hittills har vi bara haft tillfälle att spela det en gång. Det verkar dock väldigt lovande, lite i stil med Runebound eftersom det utspelar sig i samma värld, men ändå annorlunda.
I och med att både Runebound och Descent använder sig av miniatyrer, plockade jag fram våra hobbyfärger och penslar. Längs med sommaren har jag målat miniatyrer så ofta jag har hunnit och orkat. Jag har redan kommit rätt så långt med målandet, alla hjältar från Runebounds och Descents grundspel är målade, men för tillfället är mitt bord fyllt av Descents 60 monster. Det lär ska ta en stund innan jag har målat dem... Jag tycker om att måla spelminiatyrer, dels för att det är kul att måla, och dels för att målade miniatyrer ger mera liv åt spelen. Men visst vill man ge upp ibland när det verkar helt hopplöst att få en pytteliten figur prydligt målad. Färgen bara kladdar och händerna skakar och man vill bara skrika av frustration. Vid det skedet brukar det vara bäst att sätta undan penseln och gå ut och andas lite frisk luft. Bilder av de målade miniatyrerna finns också på listan över sånt som jag hade tänkt sätta upp här.

Vår serie av Ticket to Ride-spel är också så gott som fullbordad nu. Expansionen USA 1910 har funnit sin väg till vår hylla. Nu saknas bara Mystery Train, men vad jag vet så säljs den inte mera, så den tror jag det är bäst att glömma. Det tycks vara vanligt bland både spelnördar och och andra samlare av olika slag att vilja ha något som man inte kan få. Vet man att det är slutsålt och inte kommer ges ut mera så vill man desto mera ha det. Men det hjälper ju inte, så det är som sagt bäst att anse Ticket to Ride-serien fullbordad (tills det eventuellt ges ut ännu flera spel).

Jag hade tänkt mig att under hösten skriva en recension om hela "tågspelsserien", så därför går jag inte in på den mera nu. Förutom Ticket to Ride, hade jag tänkt skriva recensionner om några andra spelserier som räknas som bra inkörsportar till brädspelvärlden. Carcassonne, Bohnanza och Alhambra står på den listan.

Övriga spel som har hittat vår hylla är bland annat Talisman 4th Edition, en ny version av ett fantasy-/äventyrsspel som första gången gavs ut på 1980-talet. Dock var regelboken ett fall för sig, så vi har inte spelat det ännu. Två av de under sommaren inskaffade spelen som vi däremot har spelat är DVONN och YINSH, båda abstrakta spel för två spelare. Även dessa två spel hör till en serie, Project GIPF, som består av sex (eller sju, beror på hur man räknar) abstrakta spel för två spelare. Genom det som kallas Project GIPF ska man kunna kombinera dessa spel, men hur det fungerar har jag inte riktigt förstått.

Här var väl lite av det viktigaste som hänt på spelfronten för vår del under sommaren. Som det säkert märks har vi en lång lista på saker vi kunde skriva om här, och vi ska försöka aktivera oss på den fronten. Vi kan inte direkt skylla på att vi har semester mera...

Mera nytt från spelfronten

2008-06-26T00:34:00.006+03:00

Igen har det droppat lite in i spelsamlingen (ärligt; de har fallit från de öppna skyarna - vi har inget val):

Någon vecka sedan så märkte jag att jag börjat få stamkundsbonus hos våran hovleverantör av brädspel: Lautapelit.fi, nämligen 10% bort från alla priser. Galen som jag är så måste jag ju "provköra" denna fördel, så jag beställde ett spel som jag länge funderat på, men som jag aldrig tagit; Fantasy Flight Games Runebound.

Vi spelade det ett par gånger med Lindas lillebror Fred och båda var helt sålda. Jag trodde inte att det skulle vara ett spel som Linda skulle tycka om - det är trots allt ett fantasy-äventyrsspel där man huvudsakligen springer omkring och slåss med monster ... för att vara rakt på sak så försöker man slakta så mycket otäcka grejs som man bara kan.
Under någon av mina arbetsskift så hade Linda dock suttit hemma och läst genom regelboken och sedan när jag kom hem så var hon så entusiastisk att vi spelade genom det en gång; och så var hon också såld.

Vi spelade det om och om igen, flera dagar i sträck och sedan kunde vi inte hjälpa oss, utan började införskaffa lite expansioner ... och Runebound har många. Nio stycken av de arton små expansionerna kom först och sedan efteråt två av de tre stora. Nu är det alltså mindre än hälften kvar...

Så hade Linda dessutom födelsedag förra måndagen och vad är mer passande åt en geek som Linda än mera brädspel (och en väldigt stor och farlig kniv). Förrutom Fantasy Flight Games överväldigande stora Descent: Journeys in the Dark (som ironiskt nog är ett spel som byggts in i Runebounds fantasyvärld) så fick hon en av de där stora Runebound expansionerna; Sands of Al-Kalim och dessutom den första installationen till Days of Wonders Ticket to Ride-serien. Med det spelet blev vår Ticket to Ride-serie så gott som fullbordad - nu fattas nämligen endast två små expansioner; Mystery Train och USA 1910, men så långt som det gäller de stora installationerna så har vi allihop (jo, även Ticket to Ride the Card Game trots att den inte syns på bilden).

Att sådant...

Soccero (avancerade regler)

2008-06-11T07:31:00.007+03:00

detta är en fortsättning på recensionen om Soccero.

Som nämnt i det tidigare inlägget så får man ladda ner de avancerade reglerna till Soccero från förlagets hemsida. Efter några matcher så börjar det faktiskt kännas som om man vill ha lite mer kött på benen och då kommer dessa till hjälp. Dock så anser jag själv att bägge spelare skall kunna grundreglerna flytande (inte värst svårt) före man går in för detta, speciellt p.g.a. frisparksreglerna. Dessutom så måste man nästan spela med timglasen för att det skall vara någon idé.

Först en liten sidnotering; om det känns som om spelet kan fastna i ett evigt passningsspel hos ena laget, så blir detta lätt åtgärdat med timglasen - laget kan endast hålla på passa i den halv minut det tar för sanden att rinna genom glaset, så man kan inte hålla på som en evighetsmaskin. Timglasen tar också bort problemet med att det ledande laget kan spela tid med att lägga ner allt för mycket "onödig tankeverksamhet" i andra halvlek. Dock så brukar väl brädspelare vara såna 'gentlemen' att man inte gör sånt mot varann.

Det första och viktigaste som kommer med de avancerade reglerna är att målvakten får försöka rädda bollen. Efterssom målet är tre rutor bred och bollen får kurva 45 grader så är det annars ganska lätt att få den förbi målvakten ifall man får skottchans (så länge tärningarna räcker till). Nu blir det ändring på det; om bollen rör sig genom en av de målvaktens närliggande rutor (rutan på dennes vänsta och högra sida) så får han försöka rädda den. Det gör han genom att kasta en sex-sidig tärning. Resultatet av tärningskastet använder man i följade tabell:

1 - 3: Bollen seglar förbi målvakten och in i mål.
4 - 5: Målvakten räddar men kan inte hålla bollen och det blir en hörnspark.
6: Målvakten räddar

Visst betyder detta att räddningarna är en ren slump, men den som påstår att fotboll inte innehåller någon tur överhuvudtaget har troligen inte sett en enda hel match i sitt liv. I spelet betyder detta mer spänning. När motståndaren släpper loss ett vrålskott mot mål i sista minuterna och det är jämnt, så är den där sex-sidiga tärningen det enda som står mellan jämnt spel och förnedrande förlust - då ber man först en lång bön till fröken Fortuna och rullar sedan tärningen länge och väl i handen. Man försöker känna efter var den där sexan är på tärningen medan den dalar i den kupade handen. Man fäller tärningen till bordet och stänger ögonen - föreställer sig den där sexan i huvudet. Sedan öppnar man ögonen och jublar, eller så faller man platt ner tillbaka i stolen och suckar djupt.

Annat som kommer med; målvakten får ta bollen i handen ifall den kommer innanför målområdet och sedan sparka ut bollen. Sedan kommer hörnsparkar, inkast, frisparkar och straffsparkar. Före dessa specialsituationer får bägge tränare flytta fritt på sina spelare. Bägge tränare plockar bort de spelare han ämnar flytta och sedan läggs de ut, regelrätt, på spelplanet, börjandes från det anfallande laget. Bägge tränare har 30 sekunder på sig.

Alla av dessa fungerar i praktiken sedan också på samma sätt. Man kaster en till två tärningar (dock alltid endast en vid inkast) och använder denna som att sparka bollen eller skjuta mot mål. Dock finns det vissa situationer då man inte får göra direkt mål - inkast och indirekt frispark.
Försvarsmuren vid en direkt frispark får, som reglerna tidigare nämnt, inte vara mer än fyra rutor bred, efterssom det aldrig får finnas mer än fyra spelare av samma lag i en ortogonal linje, samt så måste det finnas minst en ruta mellan försvarande spelare och bollen.

Hur uppkommer dessa specialsituationer då? Jo, hörnsparkar kan som sagt komma från målvaktens räddningar, men de kan även uppkomma, tillsammans med inkast, då det anfallande laget gör en taktiskt utspark, d.v.s. en anfallande spelare sparkar bollen över sido- eller baklinjen via en försvarare. Det får man göra då både försvararen och bollinnehavaren är vid linjen och anfallaren sparkar bollen minst ett steg mera än vad distansen är till försvararen. Fräckt, men så är fotboll också ibland.

Fri- och straffsparkar händer när det andra laget gör ett fel. Offsideregeln är redan med i grundreglerna, men nu kommer det med lite extraregler för fel. Den generella grundprincipen är att ifall det ena laget bryter mot reglerna; flyttar en spelare fel, sparkar bollen fel, dribblar för länge med samma spelare etc. så blir det en frispark åt det andra laget.
Nu kan man ju fråga sig vem skulle nu vara så oförsiktig att den t.ex. flyttade en spelare fel? Som ett exempel kan vi ta att en tränare börjar flytta en spelare som måste gå fyra steg, men märker sedan att han endast kan gå tre rutor i den riktningen för denne springer in i en annan spelare.
Jo, som jag nämnde i början så är det nästan ett krav att använda timglasen med de avancerade reglerna och är här ligger största orsaken - när man är pressad på tid, speciellt om man har bråttom i.o.m. att halvleken kan börja ta slut eller så kanske man ligger under, så är den där halvminuten väldigt hektiskt och stressig och det är då dessa små misstag händer.

Det sista som läggs till med dessa avancerade regler är luftspel, betydande att man spelar med bollen i luften - puckande. När en spelare sparkar bollen (inte skjuter mot mål) och denne kastar två tärningar som blir en dubbel (två ettor, två tvåor etc.) så får spelaren sparka en hög boll - skjuta över andra spelare. Bollen rör sig den totala summan av tärningarna. Kommer denna boll jämnt till en annan spelare från samma lag (dvs. en passning som man får fortsätta på) så räknas det som om bollen är i luften och puckas vidare. Då kan den spelare som just fått bollen kasta en tärning, men ändå hålla bollen i luften i sin passning. Man kan även pucka bollen i mål - men målvakten får alltid sin räddningchans.

Sådärja - där var en kort genomgång av avancerade reglerna och då alltså det sista om detta spel. Så hur fungerar de där avancerade reglerna i praktiken? Som sagt så är timglasen ett måste för att dessa regler skulle kunna bli implementerade, men själv anser jag att timglasen är, så gott som, ett måste i grundspelet också (efter några matcher utan för att lära sig spelet). Målvaktens räddningschans är definitivt ett stort plus, trots att det lägger lite slump med i målgörandet - men det skadar inget enligt mig. Även "felen", alltså sättet hur det blir frisparkar, är bra. Det kan låta som det inte fungerar - jag trodde inte själv på dem efter att ha läst genom regelboken - men de är faktiskt väldigt bra. Det händer sällan, men speciellt just då när det faktiskt kniper och man är extra stressad, så gör man dessa små fel som kan ha ödesdigra konsekvenser.
Luftspelet kan jag inte säga nåt om - det har aldrig förekommit. Det är så väldigt sällsynt att man vågar sparka bollen (inte skjuta) med två tärningar. Inget fel på reglerna säkert dock - de kan vara riktigt bra om den situationen någonsin förekommer.

Soccero

2008-05-26T15:12:00.011+03:00

Normalt brukar jag inte fynda nåt i de större matbutikerna/varuhusen här i Finland. Under en tid för ungefär ett år sedan så tog några butikskedjor in lite nyheter och då kunde man hitta fina erbjudanden, men normalt så håller de sig till Monopol/Trivial Pursuit-linjen. Ändå så går jag alltid genom spelhyllan i de flesta butiker, bara för säkerhets skull, ifall man skulle hitta nåt.
För ungefär ett halvt år sedan så dök ett spel upp på hyllorna i de flesta större butiken; Soccero. Ett spel som jag varken hittade i spelbutikerna Lautapelit.fi eller Fantasiapelit. Dessutom hittade jag ingen information om det på nätforumet och allmänna bibeln om brädspel för mig; BoardGameGeek. Spelet intresserade; ett fotbollsspel designat av finländare och med fina komponenter enligt bilderna på lådan. Dessutom med ett rätt så förmånligt pris som 25 €. Men spelet hamnade aldrig i köpkorgen. När man har så mycket spel på sin önskelista som vi har, så vill man veta lite om spelen före man tar dem, så i.o.m. att det inte fanns någon information om spelet så var det lite osäkert. Visst hittade jag deras hemsida, men där fanns hemskt lite information om spelet i sig.

Igår (15.5.2008) bestämde jag mig för att ta mig i kragen (med hjälp av Linda) och köpa spelet i en av traktens Prisma:n. Med EM i fotboll på kommande och en spelsamling som i den kategorin endast innehåller Hasbros våldtäckt av otroliga Subbuteo, så var det nog lite måste. Högst antagligen så kommer EM att väcka så mycket entusiasm att man vill sitta och spela fotboll dagarna i ända.
Det fanns dock ett problem redan från början. Nämligen de två fotbollsbrädspel jag spelat före Soccero; StreetSoccer och Subbuteo. Nu skäms jag lite över att jag inte än recenserat någondera, men det skall jag försöka ändra på så snabbt som möjligt. Bägge spelen hör nämligen till mina absolut favoritspel och speciellt StreetSoccer är ett spel som, med internetspelande på Little Golem medräknat, jag spelat över 500 matcher i. Soccero skulle ha svårt att lysa bland dessa två solar.
Dock så äger jag varken StreetSoccer (har ämnat bygga ett eget) eller ett fungerande Subbuteo värt nåt (liten sidnot: köp under inga omständigheter Hasbro:s Subbuteo som kan hittas i varuhus - det är ett skämt av djävulsk humor) så jag hade ett behov av ett fotbollsspel.

Okej, slutsnackat om förspel. Nu skall vi gå rakt till akten. Hur bra är Soccero?

Lite grundinformation först. Soccero är en finlänsk produkt; designat av Jarmo Kuitunen och Martti Ojalainen och utgivet av deras företag Soccero Ltd. Finland tillsammans med förlaget Peliko. Detta är Kuitunens och Ojalainens andra spel, med deras första spel som Das Dampfhammerharte Fussball-Spiel som publicerades av Kosmos. Spelet är utgivet 2007, normallängden på en match är 2 x 20 minuter (dock är tiden valfri och enligt regelboken så skall officiella matcher spelas som 2 x 45 minuter) och för två spelare.
Med den informationen undan så tar vi och går genom komponenterna:

Spelplanet är ett fyra-bitars pussel, vilket är nåt som brädspelsvärlden har börjat gå över till, istället för vikbara spelplan där det blir små fåror vid vikningarna. I min kopia var "pusselbitarna" tyvärr lite böjda, med det efter nån dag under en hög tyngre böcker så anar jag att de blir platta igen. Spelplanen är ett rutfält med 13 x 18 rutor och har alla de markeringar som ett officiellt fotbollsplan bör. Grafiken är enkel men fungerande, med bl.a. varannan ruta mörk grön och varannan ljusgrön.
Spelarna är stiliga små plastminiatyrer som står på en runt bas med en liten grop i, där bollen kan stå. Spelet innehåller två lag; Finland mot Sverige så klart, med 10 utespelare och 1 målvakt per lag. Bollen är en liten (under en centimeter i diameter) plastboll med en liten tillplattning så att den inte rullar iväg när den står på spelplanen. Bollen är annars fin och den passar spelet, men är i vissa fall aningen för liten, speciellt som brädena är böjda för tillfället. Man har emellanåt svårt att få tag i den och så kan den börja rulla omkring då och då. Två timglas och två normala sex-sidiga tärningar medföljer också.

Det enda minuset (bollen är faktiskt helt ok trots sin minimala storlek) vad som gäller spelkomponentarna är målen. Målen är gjorda av ganska mjukt och tunnt papp och skall vikas ihop när man ställer upp spelet. Pappen är tyvärr av så dålig kvalitet att jag är rädd att den skall brista i fogarna efter bara några spelomgångar. När de sattsat på att ha så fina spelarminiatyrer i plast etc. så skulle det kanske inte varit för mycket begärt att ha lite stiligare mål - eller i.a.f. nåt som håller ihop.

Regelboken (en A4 med text på bägge sidorna) kommer i tre exemplar; en på finska, en på svenska och en på engelska. Trots att spelet är ganska simpelt och detta inte är den värsta regelboken, på nåt sätt, som jag läst, så skulle de kunnat gjort ett lite bättre arbete med den. Vissa punkter fick jag läsa genom på alla tre språk för att vara säker på detaljerna och finesserna. Engelska regelboken verka dock vara den mest klara av dem alla. Med i spelet följer alltså grundreglerna - de avancerade reglerna kan laddas ner gratis från deras hemsida och efter en-två matcher så rekommenderar jag faktiskt att man gör det.

För att skilja på en spelarminiatyr på spelplanen och spelaren som faktiskt är en livslevande människa som styr ena laget så kallar jag den förstnämnda "spelare" och den senare "tränare".

Själv spelet då? Väldigt simpelt. I början så ställer bägge tränarna upp sina spelare så som de bör ställas upp i en fotbollsmatch, med anfallande tränaren som har två spelare i mittcirkeln var av ena har bollen. Matchen börjar med att bollen passas till den andra spelaren i mittcirkeln. Detta är en formalitet, för det tar inte en tur att göra det, och nåt som jag tror jag kommer att skippa i framtiden - endast lägga bollen vid den andra spelaren helt från början.

På sin tur har den anfallande tränaren (det lag som har bollen) tre alternativ: flytta sina spelare, sparka bollen eller skjuta mot mål. Den försvarande tränaren har naturligt bara ett alternativ: flytta på sina spelare. Den anfallande tränaren måste berätta vad han/hon tänker före nåt annat görs. Så här utför man alternativen:

Flytta på sina spelare. Tränaren kastar en tärning och får sedan flytta alla spelare (men kan välja att flytta valfritt antal eller t.o.m. ingen) exakt det antal rutor som tärningen visar i rak ortogonal (lodrät/vågrät) eller diagonal riktning. Spelarna måste dock kunna gå hela distansen, utan att stöta på eller gå över någon annan spelare. Detta betyder man oftast vill kasta rätt så låga tal på tärningen för att det blir ganska svårt att kunna röra på någon spelare ifall man kastar t.ex. en sexa.
Ifall spelaren som rör sig har bollen så får denne spelare springa med bollen hela vägen, eller lämna det på vägen i någon ruta. En annan spelare kan då plocka upp bollen ifall hans rörelse går genom den rutan.
En spelare som avslutar sin rörelse med bollen måste lägga bollen från sig i samma ruta. Denne spelare får inte fortsätta dribbla med bollen nästa tur. Detta för att undgå från att en spelare skulle dribbla genom hela spelplan varje gång.

Sparka bollen. Tränaren väljer ifall en eller två tärningar kastas. Ifall tränaren har meddelat att han/hon tänker sparka bollen så får bollen inte skjutas i mål. Tärningen/-arna visar hur många steg bollen rör sig. Bollen rör sig precis som spelarna, men med ett undantag: de får en gång under sin färd ändra riktning 45 grader (dvs. från ortogonal till diagonal eller vice versa). Rör bollen en spelare under sin färd så stannar bollen vid den spelaren. Ifall det är en egen spelare så är det en passning, ifall det går åt motståndaren så ger man bort bollen.
Ifall bollen når/passas åt en medspelare så att den kommer fram till mottagaren med samma antal som tärningen/-arna visar så får den spelaren i sin tur sparka bollen vidare ifall man vill. Då kastas tärningen/-arna pånytt. På så sätt kan den anfallande tränaren få igång ett ordentligt passningsspel.
Ifall bollen inte når fram någonstans så blir den på den sista ruta den når och kommer att bli upplockad senare av någon spelare i förbifarten.

Skjuta mot mål. Detta fungerar som en vanlig spark men tränaren måste meddela i förväg att skottet går mot mål och är inte en passning. I princip har man ett alternativ av att kasta endast en tärning, men det stör inte nåt ifall man kastar för höga tal, så det lönar sig alltid att kasta med två tärningar. Når bollen målet så är den inne - så lätt är det.
Råkar tärningskastet inte räcka till så måste bollen ändå röras så långt mot mål som det går och får inte ändras om till en passning.
I.o.m. att en spelplanshalva är endast 9 rutor lång och det maximala man kan kasta på två tärningar är 12 så kan det ju verka som om det vore hur lätt som helst att göra mål, men det är det faktiskt inte. Det står en hel del försvarare samt egna spelare ivägen, för att inte tala om målvakten, förrän man har bollen i mål.

Tränarna gör hela tiden en sak varje tur; flyttar spelare, sparkar bollen eller skjuter mot mål. Blir det mål så blir det grunduppställning igen. Men hur fungerar försvarande i praktiken?
Jo, det finns två saker försvaret försöker göra. Första är naturligtvis att placera spelare i vägen för anfallarna så att de inte kan skjuta och det andra är att de försöker ta bort bollen från den spelare som har den. För att ta bort bollen så måste en spelare kunna röra sig till den samma rutan med exakt steg på tärningen. Då tar denne spelare bollen av den anfallande spelaren och rollerna byts.

Det som ännu kommer till i grundreglerna är den offside-regeln vilken är samma som i riktig fotboll. Dessutom så får ingen annan än målvakten vara inom målvaktszonen och endast tre spelare av bägge lagen får vara inom straffområdet på samma gång.
Timglasen kan man börja använda när man spelat ett par varv genom. Spelet kommer alltså med två 30-sekunders timglas (ett åt vardera tränare) som tränarna får sätta igång på den andra tränarens tur för att stressa denne. Den andra tränaren har då 30-sekunder på sig att göra sitt drag. Det är dock väldigt viktigt att bägge tränarna kan reglerna flytande och så rekommenderar jag att man använder de avancerade reglerna när man tar timglasen i bruk.

(De avancerade reglerna recenseras lite senare i ett annat inlägg.)

Nåja, hur klarar sig då Soccero i kategorin med StreetSoccer och Subbuteo?
Till först, efter att ha läst reglerna, så tänkte jag att detta var StreetSoccer, men på större spelplan. När man väl hade spelat ett par omgångar (matcher) så märktes det att detta är nåt helt annat. Spelet handlar mest om att positionera sina spelare rätt och kunna använda dem vid rätt tillfällen. Om du får bollen till en spelare som inte har en enda motståndare i direkt ortogonal eller diagonal linje så kan inte motståndaren ta bollen av dig, före han har ompositionerat sina backar. Har du dessutom många spelare inom passningsdistans, men på olika distanser, så kan du hålla på med ett ordentligt passningspel efterssom du får fortsätta passa hela tiden, så länge passningarna går fram med exakt tärningskast.
Det viktigaste, vad jag nu märkt, är försvaret. Man måste se till att alla motståndarens spelare hela tiden är bevakade, dvs. att man har en spelare som hela tiden når dem - helst skall man såklart ha fler. I min första match så gjorde jag misstaget av att ha alla mina backar i ett rutfält för sig och det betydde att de alla var låsta både ortogonalt och diagonalt. Motståndarlaget behövde endast tre turer på sig att göra mål.

Men trots att det egentligen blir så här abstrakt och matematiskt så finns det en väldigt stark känsla av fotboll i det här spelet. Man känner spänningen och det är mycket tack till tärningarna som sätter lite tur in i ett så här pass tungt abstrakt spel. Sen om man ännu kastar in de avancerade reglerna och timglasen så börjar nerverna spänna riktigt ordentligt. På samma sätt som StreetSoccer så är det kombinationen av tur med tärningarna och ett smart strategiskt abstrakt spel i bakgrunden som gör detta till ett väldigt bra spel.

Är Soccero en kopia av StreetSoccer? Absolut inte, under inga omständigheter.
Är det någon idé att äga båda dera? Ifall man tycker mycket om fotboll så kan man bra äga båda, men annars skulle jag endast ha endera.
Är Soccero lika bra som StreetSoccer? Nej. Men det är inte långt ifrån. StreetSoccer vinner på en liten punkt - det är simplare och snabbare.

Soccero är roligt - spelet har fångat känslan av fotboll och skulle det inte vara för de där fördärvliga målen så skulle jag säga att det är en av de snyggaste sportspelen jag sett i mitt liv. Nu vinner Subbuteo på den punkten. 25 € är ett pris som känns som ett erbjudande när man tänker på kvaliteten på spelet. Detta är en solid, huggen i sten, ristad i guld, 9:a på betygsskalan. Varför har inget större förlag snappat upp på det här?

Nu i efterskott så hittade jag även grundreglerna på nätet. De kan laddas ner här.

Tärningar i mängder

2008-05-14T22:16:00.005+03:00

Som brädspelsentusiast skaffar man gärna sig allt möjligt som har med spel att göra, förutom spelen i sig. I Jens och min samling ingår också en hel del speltillbehör som kan vara bra att ha, och som i största allmänhet är roliga att samla på.

Det första jag kommer på är tärningar.
De flesta människor som inte har spelat mycket tänker antagligen på en vanlig sexsidig tärning. Men det finns en hel del olika sorts tärningar.

Som sagt, den sexsidig tärningen är den vanligaste och mest använda. En traditionell sexsidig tärning har prickar med värdena 1-6. Nu för tiden finns det också tärningar med siffror istället för prickar. Om man gillar att spela kan det löna sig att skaffa några vanliga tärningar. De flesta spel innehåller allt man behöver, men vi har åtminstone ett spel i vår samling, Chez Goth, där tärningen som man behöver inte ingår. Dessutom finns det ju massvis med tärningspel, till exempel Yatzy, som man kan spela med bara några tärningar.

Men vad finns det annat än de så att säga vanliga tärningarna? Jo, tärningar med flera eller färre sidor än sex. Det finns tärningar med upp till hundra sidor. Ett standardset med tärningar som säljs i spelbutiker innehåller sju tärningar. De har värden från ett till tre, till sex, till åtta, till tio, till tolv och till tjugo. Den sista tärningen i setet är en tiosidig tärning med tiotal istället för ental. Dessa tärningar har nästan alltid siffror, eftersom det är svårt att få tjugo prickar att rymmas på en sida.

Förutom tärningar med siffror (eller prickar) från ett uppåt, finns också oändligt med variationer på tärningar. Många spel använder den helt vanliga sexsidiga tärningen, men med andra symboler, siffror eller färger. Möjligheterna är oändliga.
Jag har också hittat runda tärningar i spelbutiker. Det är helt enkelt en liten boll med prickarna så som på en sexsidig tärning. Inuti har den en kula, och gropar i ytan som kulan blir i, så att man klart ska se vilken sida som blir uppåt.

Jag har för mig att man förr gjorde tärnigar av trä, men nu görs de ofta av plast. Plast håller slitage bättre och prickarna blir inte otydliga med tiden. Dessutom får man i dagens läge tag på tärningar i en hel massa olika storlekar och färger. Det finns också tärningar gjorda av metall. Det senaste tillägget i vår tärningslåda är en guldfärgad sexsidig metalltärning. Väldigt fin är den, men köper du såna ska du akta dig för att spela på mormors salongsbord, för metalltärningar är så tunga att ömtåliga bord nog får gropar.

Spelbutiker brukar sälja tärningar, både i förpackningar med si och så många, eller i lösvikt. Jag har köpt en hel del tärningar bara för att det är kul att samla. Det finns spelsystem som jag inte vet så mycket om, som kräver tärningar i mängder, till exempel Warhammer. Men sysslar man inte med sådana spel så behöver man egentligen bara ett par extra sexsidiga tärningar. Men som sagt, samlande är kul.
Den finländska spelbutiken Fantasiapelit har ett ganska bra urval av tärningar i olika former och färger.

Eftersvett 9. maj 2008: El Capitan och Crokinole

2008-05-12T11:34:00.007+03:00

På fredagen var det då Eftersvett-kalas hos broder Mosse ute i de djupaste av Sjundeåskogarnas skogar. Denna gång var vi utan förstärkning, dvs. det var Linda, Mosse, jag, två katter och några flaskor rödvin. Hoppeligen skulle nu allt detta börja få vind i seglen, speciellt som högtiderna kommer på - studeranden som har sommarledigt, eller annars bara kommer närmare hufvudstadsregionen, semesterar etc.
Inte för att det är nåt fel att spela på tre, speciellt inte denna trio, men ibland är det kul att få de där spelen som kräver fyra spelare (för att vara bra) på bordet. Hur som haver; det blev inte värst mycket spelat, för det var lite arbetströtthet, sen start och lite mycket vin som blandades med i sörjan och drog ner på speltiden. Här är en liten rapport om två av spelen vi spelade:

Crokinole
Fingerfärdighetsspel är nåt som faktiskt är på tapeten för mig för tillfället. Utöver Polarity så är Crokinole grädden i det extrafina kaffet av den här genren. Spelet lyckas inte bara fungera utmärkt som ett spel i sig, utan känslan finns där. Det är samma känsla som när man spelar biljard och allt går ens väg. Spänningen - kunskapen att allt är i ens händer och att om man förlorat eller vunnit så är det nåt bra man gjort.
Crokinole är som en blandning av Couronne, Curling och Snooker, men som spelas på ett runt bord som är ca. en meter i diameter. Vad jag vet om så får man inte Crokinolebord i Finland utan de måste beställas från Tyskland och då kommer de billigaste borden med en prislapp på lite under 200€.

Idén i spelet är ganska bekant för dem som sett på Curling. Man skall knäppa (vilket dock inte är alls som Curling) sina små "discs" mot mitten av spelplanen och få den så nära mittpunkten som möjligt. Runt mittpunkten finns olika runda zoner som är värda mer poäng destu närmare mitten de är. Runt den innersta ringen finns dock hinder i form av skruvar med gummi runt, som fungerar som såna där blockare i ett flipperspel - discarna flyger iväg med hård fart. Vissa har t.o.m. talat om att de innehåller "trämagneter".

Urbra spel hur än man tar det, t.o.m. Linda varmna upp till det en aning, trots att hon normalt inte är hemskt förtjust i nåt där man måste knäppa (kvinnor och naglar, ni vet).

En skinande klar 9:a som vitsord!

El Capitan
Jag köpte brädspelet Tycoon på auktion nåt år tillbaka och har spelat det en gång. Det råkade övertyga så mycket att när Z-Man Games meddelade att de gör en ny version av spelet så hoppade jag på det ekonomiska tåget genast. Så publicerades El Capitan nån månad senare och ganska snabbt fann det sig i vår spelhylla. Det som ändrats i övergången från Tycoon till El Capitan är temat, lite grundregler och sen har några expansioner till Tycoon lagats om till det nya temat och lagts till med grundspelet.

El Capitan är ett ekonomispel för 2-5 spelare som agerar 1500-tals affärsmän till sjös. Spelarna seglar med sitt skepp mellan nio olika städer och bygger varuhus och fort. Ju mera varuhus det finns i en stad, destu mer tjänar de som har varuhus där, dock endast den spelaren som har mest varuhus och den som har nästmest, samt de som har fort. Allt går enligt principen att det som är populärt så tjänar de på som sattsat mest på det, men ifall nåt är för populärt så börjar det sen igen sänka på värdet. Man skall försöka hålla den gyllene medelvägen, samtidigt som man skall upprätthålla konkurensen. Dessutom skall man försöka fokusera på det väsentliga, samtidigt som man är över allt. Förstår ni? Det är liksom businessvärlden på riktigt - man borde gör allt och överallt, med så lite utgifter och så mycket inkomst som möjligt. Dessutom har ju alla hela tiden väldigt snävt om pengar. I vårat spel så hamna alla tre spelare ta lån i de två första faserna i spelet, men klarade sig på egna pengar under den tredje.

Jag gillade El Capitan. Det som var lite problematiskt i Tycoon hade de nu fått och fungera. Dessutom är El Capitan miljontals gånger snyggare än Tycoon. Det jag tyckte om mest var att det var väldigt klart hela tiden vad möjligheterna var och vad som skulle hända ifall man reagerade på en situation. Spelbrädet är nämligen praktiskt gjort och man kan snabbt se vad situationen är i alla nio städer hela tiden. Allt var väldigt klart och visuellt förklarande, vilket är bra när möjligheterna var så oändliga. Med andra ord; efterssom det var så lätt att förstå vad som pågick så kunde man lägga all koncentration på vad man själv skulle göra till näst.
Det blev lite tal, efter spelet, om resekorten. Man reser mellan städerna genom att köpa resekort från marknaden och sedan använda dem. De vanliga resekorten har två städers namn på sig och man får alltså med ett kort rese mellan de två städerna. Problemet var att man kunde segla till en stad och sedan sitta där i några ronder för att det inte fanns (tillräckligt förmånliga) kort att resa bort. Det finns alltid nåt kort man slipper bort med, men de resekort som endast har en "ändhållplats" så kostar en hel del mera.
Jag funderade på detta "problem" i efterhand och kom fram till att jag inte anser det vara ett problem överhuvudtaget. För det första så känns det realistiskt och är en del av logistiken. Ifall det inte finns gods att föras från en stad så är man lite "dead in the water" och då kostar det en hel del mera att sticka iväg med tom last. Dessutom så får man under de flesta turer köpa så mycket resekort man har råd med (i praktikten) och då borde man ju se till, före man seglar till en stad, att man slipper därifrån.

För tillfället är El Capitan en 7:a hos mig, men det vitsordet lutar nog mot att bli en 8:a vid nåt tillfälle.

Nytt till spelsamlingen

2008-05-10T21:28:00.003+03:00

Vi har inte införskaffat så mycket spel detta år med Linda, i.a.f. inte om man använder förra året som måttstock. Flyttande och annat har lämnat sitt spår i ekonomin så det har inte varit riktigt möjligt. Polarity, Panzer Grenadier Airborne, Tide of Iron Days of the Fox och en hög kortspel är nu det enda jag kommer på så här på lång arm.

Men idag var det dags för lite mera brädspel. Brädspelsbutiken i Helsingfors, Lautapelit.fi, hade ett lager spel som de sålde bort till struntpriser. Mest såna spel som det fått för speltesting och sen inte tagit in. Dessutom var vi ännu via den andra brädspelsbutiken, Fantasiapelit, på vägen hem och där också fastnade några lådor i händerna.

Så detta var slutresultatet:

Days of Wonders stora och väl omtalade Cleopatra and the Society of Architects var på rea och priset var nästan 50% av normalpriset. Detta är ett spel som jag en stund har funderat över, men inte har nappat på - men vid priset 19,90€ (norm. 38,00€) så kunde jag inte låta det stå där i hyllan och se ynklig ut.

Det fanns en hel del spel för 5€ och av dem nappade jag till med BattleLore-expansionen The Hundred Years War och Klaus-Jürgen "Mr.Carcassonne" Wredes Anazasi. Anazasi var faktiskt på önskelistan en lång tid. Bägges normalpris är 25€ så vid detta pris kunde jag inte motstå.
Det som jag inte heller kunde motstå var att se en skylt där det stod att tre stycken 5€:s spel kostade 12€. Så jag sökte fram det enda som såg lite mer intressant ut; Rüdiger Dorns Die Reise zum Mittelpunkt der Erde (baserar sig på Jules Vernes bok En resa till jordens mittpunkt). Det kom med hem, men tyvärr är reglerna på tyska och jag har inte hittat några översättningar än. Som tur kan dock Linda en del tyska så hon skall försöka gräva sig genom reglerna.

För 10€ hittade jag sedan Emanule Ornellas ekonomispel Il Principe som jag hört gott om så det fick komma med hem.

Linda hittade inte mycket intressant bland erbjudandena, så hon plockade åt sin den nyaste installationen i Ticket to Ride-serien; Ticket to Ride the Card game samt andra expansionen till Thurn und Taxis; All Roads Leads to Rome.

Inte kom vi ut ur Fantasiapelit heller tomhänta. Jag plockade åt mig två booster-packs (expansioner) till DreamBlade - en Baxar's War och en Anvilborn, medan Linda plockade upp en till packe Fightball (vi hade en annan från början) samt Kosmos två spelares spelet Lord of the Rings: The Search. Sen hittade jag ännu ett par spel att lägga till önskelistan.

Skall speltesta och meddela om tankar senare. Hoppeligen får jag dessutom upp en rapport ännu idag, eller sedan imorgon, om fredagens Eftersvett-partaj där vi bl.a. testade El Capitan.