Soccero

Normalt brukar jag inte fynda nåt i de större matbutikerna/varuhusen här i Finland. Under en tid för ungefär ett år sedan så tog några butikskedjor in lite nyheter och då kunde man hitta fina erbjudanden, men normalt så håller de sig till Monopol/Trivial Pursuit-linjen. Ändå så går jag alltid genom spelhyllan i de flesta butiker, bara för säkerhets skull, ifall man skulle hitta nåt.
För ungefär ett halvt år sedan så dök ett spel upp på hyllorna i de flesta större butiken; Soccero. Ett spel som jag varken hittade i spelbutikerna Lautapelit.fi eller Fantasiapelit. Dessutom hittade jag ingen information om det på nätforumet och allmänna bibeln om brädspel för mig; BoardGameGeek. Spelet intresserade; ett fotbollsspel designat av finländare och med fina komponenter enligt bilderna på lådan. Dessutom med ett rätt så förmånligt pris som 25 €. Men spelet hamnade aldrig i köpkorgen. När man har så mycket spel på sin önskelista som vi har, så vill man veta lite om spelen före man tar dem, så i.o.m. att det inte fanns någon information om spelet så var det lite osäkert. Visst hittade jag deras hemsida, men där fanns hemskt lite information om spelet i sig.

Igår (15.5.2008) bestämde jag mig för att ta mig i kragen (med hjälp av Linda) och köpa spelet i en av traktens Prisma:n. Med EM i fotboll på kommande och en spelsamling som i den kategorin endast innehåller Hasbros våldtäckt av otroliga Subbuteo, så var det nog lite måste. Högst antagligen så kommer EM att väcka så mycket entusiasm att man vill sitta och spela fotboll dagarna i ända.
Det fanns dock ett problem redan från början. Nämligen de två fotbollsbrädspel jag spelat före Soccero; StreetSoccer och Subbuteo. Nu skäms jag lite över att jag inte än recenserat någondera, men det skall jag försöka ändra på så snabbt som möjligt. Bägge spelen hör nämligen till mina absolut favoritspel och speciellt StreetSoccer är ett spel som, med internetspelande på Little Golem medräknat, jag spelat över 500 matcher i. Soccero skulle ha svårt att lysa bland dessa två solar.
Dock så äger jag varken StreetSoccer (har ämnat bygga ett eget) eller ett fungerande Subbuteo värt nåt (liten sidnot: köp under inga omständigheter Hasbro:s Subbuteo som kan hittas i varuhus - det är ett skämt av djävulsk humor) så jag hade ett behov av ett fotbollsspel.

Okej, slutsnackat om förspel. Nu skall vi gå rakt till akten. Hur bra är Soccero?

Lite grundinformation först. Soccero är en finlänsk produkt; designat av Jarmo Kuitunen och Martti Ojalainen och utgivet av deras företag Soccero Ltd. Finland tillsammans med förlaget Peliko. Detta är Kuitunens och Ojalainens andra spel, med deras första spel som Das Dampfhammerharte Fussball-Spiel som publicerades av Kosmos. Spelet är utgivet 2007, normallängden på en match är 2 x 20 minuter (dock är tiden valfri och enligt regelboken så skall officiella matcher spelas som 2 x 45 minuter) och för två spelare.
Med den informationen undan så tar vi och går genom komponenterna:

Spelplanet är ett fyra-bitars pussel, vilket är nåt som brädspelsvärlden har börjat gå över till, istället för vikbara spelplan där det blir små fåror vid vikningarna. I min kopia var "pusselbitarna" tyvärr lite böjda, med det efter nån dag under en hög tyngre böcker så anar jag att de blir platta igen. Spelplanen är ett rutfält med 13 x 18 rutor och har alla de markeringar som ett officiellt fotbollsplan bör. Grafiken är enkel men fungerande, med bl.a. varannan ruta mörk grön och varannan ljusgrön.
Spelarna är stiliga små plastminiatyrer som står på en runt bas med en liten grop i, där bollen kan stå. Spelet innehåller två lag; Finland mot Sverige så klart, med 10 utespelare och 1 målvakt per lag. Bollen är en liten (under en centimeter i diameter) plastboll med en liten tillplattning så att den inte rullar iväg när den står på spelplanen. Bollen är annars fin och den passar spelet, men är i vissa fall aningen för liten, speciellt som brädena är böjda för tillfället. Man har emellanåt svårt att få tag i den och så kan den börja rulla omkring då och då. Två timglas och två normala sex-sidiga tärningar medföljer också.

Det enda minuset (bollen är faktiskt helt ok trots sin minimala storlek) vad som gäller spelkomponentarna är målen. Målen är gjorda av ganska mjukt och tunnt papp och skall vikas ihop när man ställer upp spelet. Pappen är tyvärr av så dålig kvalitet att jag är rädd att den skall brista i fogarna efter bara några spelomgångar. När de sattsat på att ha så fina spelarminiatyrer i plast etc. så skulle det kanske inte varit för mycket begärt att ha lite stiligare mål - eller i.a.f. nåt som håller ihop.

Regelboken (en A4 med text på bägge sidorna) kommer i tre exemplar; en på finska, en på svenska och en på engelska. Trots att spelet är ganska simpelt och detta inte är den värsta regelboken, på nåt sätt, som jag läst, så skulle de kunnat gjort ett lite bättre arbete med den. Vissa punkter fick jag läsa genom på alla tre språk för att vara säker på detaljerna och finesserna. Engelska regelboken verka dock vara den mest klara av dem alla. Med i spelet följer alltså grundreglerna - de avancerade reglerna kan laddas ner gratis från deras hemsida och efter en-två matcher så rekommenderar jag faktiskt att man gör det.

För att skilja på en spelarminiatyr på spelplanen och spelaren som faktiskt är en livslevande människa som styr ena laget så kallar jag den förstnämnda "spelare" och den senare "tränare".

Själv spelet då? Väldigt simpelt. I början så ställer bägge tränarna upp sina spelare så som de bör ställas upp i en fotbollsmatch, med anfallande tränaren som har två spelare i mittcirkeln var av ena har bollen. Matchen börjar med att bollen passas till den andra spelaren i mittcirkeln. Detta är en formalitet, för det tar inte en tur att göra det, och nåt som jag tror jag kommer att skippa i framtiden - endast lägga bollen vid den andra spelaren helt från början.

På sin tur har den anfallande tränaren (det lag som har bollen) tre alternativ: flytta sina spelare, sparka bollen eller skjuta mot mål. Den försvarande tränaren har naturligt bara ett alternativ: flytta på sina spelare. Den anfallande tränaren måste berätta vad han/hon tänker före nåt annat görs. Så här utför man alternativen:

Flytta på sina spelare. Tränaren kastar en tärning och får sedan flytta alla spelare (men kan välja att flytta valfritt antal eller t.o.m. ingen) exakt det antal rutor som tärningen visar i rak ortogonal (lodrät/vågrät) eller diagonal riktning. Spelarna måste dock kunna gå hela distansen, utan att stöta på eller gå över någon annan spelare. Detta betyder man oftast vill kasta rätt så låga tal på tärningen för att det blir ganska svårt att kunna röra på någon spelare ifall man kastar t.ex. en sexa.
Ifall spelaren som rör sig har bollen så får denne spelare springa med bollen hela vägen, eller lämna det på vägen i någon ruta. En annan spelare kan då plocka upp bollen ifall hans rörelse går genom den rutan.
En spelare som avslutar sin rörelse med bollen måste lägga bollen från sig i samma ruta. Denne spelare får inte fortsätta dribbla med bollen nästa tur. Detta för att undgå från att en spelare skulle dribbla genom hela spelplan varje gång.

Sparka bollen. Tränaren väljer ifall en eller två tärningar kastas. Ifall tränaren har meddelat att han/hon tänker sparka bollen så får bollen inte skjutas i mål. Tärningen/-arna visar hur många steg bollen rör sig. Bollen rör sig precis som spelarna, men med ett undantag: de får en gång under sin färd ändra riktning 45 grader (dvs. från ortogonal till diagonal eller vice versa). Rör bollen en spelare under sin färd så stannar bollen vid den spelaren. Ifall det är en egen spelare så är det en passning, ifall det går åt motståndaren så ger man bort bollen.
Ifall bollen når/passas åt en medspelare så att den kommer fram till mottagaren med samma antal som tärningen/-arna visar så får den spelaren i sin tur sparka bollen vidare ifall man vill. Då kastas tärningen/-arna pånytt. På så sätt kan den anfallande tränaren få igång ett ordentligt passningsspel.
Ifall bollen inte når fram någonstans så blir den på den sista ruta den når och kommer att bli upplockad senare av någon spelare i förbifarten.

Skjuta mot mål. Detta fungerar som en vanlig spark men tränaren måste meddela i förväg att skottet går mot mål och är inte en passning. I princip har man ett alternativ av att kasta endast en tärning, men det stör inte nåt ifall man kastar för höga tal, så det lönar sig alltid att kasta med två tärningar. Når bollen målet så är den inne - så lätt är det.
Råkar tärningskastet inte räcka till så måste bollen ändå röras så långt mot mål som det går och får inte ändras om till en passning.
I.o.m. att en spelplanshalva är endast 9 rutor lång och det maximala man kan kasta på två tärningar är 12 så kan det ju verka som om det vore hur lätt som helst att göra mål, men det är det faktiskt inte. Det står en hel del försvarare samt egna spelare ivägen, för att inte tala om målvakten, förrän man har bollen i mål.

Tränarna gör hela tiden en sak varje tur; flyttar spelare, sparkar bollen eller skjuter mot mål. Blir det mål så blir det grunduppställning igen. Men hur fungerar försvarande i praktiken?
Jo, det finns två saker försvaret försöker göra. Första är naturligtvis att placera spelare i vägen för anfallarna så att de inte kan skjuta och det andra är att de försöker ta bort bollen från den spelare som har den. För att ta bort bollen så måste en spelare kunna röra sig till den samma rutan med exakt steg på tärningen. Då tar denne spelare bollen av den anfallande spelaren och rollerna byts.

Det som ännu kommer till i grundreglerna är den offside-regeln vilken är samma som i riktig fotboll. Dessutom så får ingen annan än målvakten vara inom målvaktszonen och endast tre spelare av bägge lagen får vara inom straffområdet på samma gång.
Timglasen kan man börja använda när man spelat ett par varv genom. Spelet kommer alltså med två 30-sekunders timglas (ett åt vardera tränare) som tränarna får sätta igång på den andra tränarens tur för att stressa denne. Den andra tränaren har då 30-sekunder på sig att göra sitt drag. Det är dock väldigt viktigt att bägge tränarna kan reglerna flytande och så rekommenderar jag att man använder de avancerade reglerna när man tar timglasen i bruk.

(De avancerade reglerna recenseras lite senare i ett annat inlägg.)

Nåja, hur klarar sig då Soccero i kategorin med StreetSoccer och Subbuteo?
Till först, efter att ha läst reglerna, så tänkte jag att detta var StreetSoccer, men på större spelplan. När man väl hade spelat ett par omgångar (matcher) så märktes det att detta är nåt helt annat. Spelet handlar mest om att positionera sina spelare rätt och kunna använda dem vid rätt tillfällen. Om du får bollen till en spelare som inte har en enda motståndare i direkt ortogonal eller diagonal linje så kan inte motståndaren ta bollen av dig, före han har ompositionerat sina backar. Har du dessutom många spelare inom passningsdistans, men på olika distanser, så kan du hålla på med ett ordentligt passningspel efterssom du får fortsätta passa hela tiden, så länge passningarna går fram med exakt tärningskast.
Det viktigaste, vad jag nu märkt, är försvaret. Man måste se till att alla motståndarens spelare hela tiden är bevakade, dvs. att man har en spelare som hela tiden når dem - helst skall man såklart ha fler. I min första match så gjorde jag misstaget av att ha alla mina backar i ett rutfält för sig och det betydde att de alla var låsta både ortogonalt och diagonalt. Motståndarlaget behövde endast tre turer på sig att göra mål.

Men trots att det egentligen blir så här abstrakt och matematiskt så finns det en väldigt stark känsla av fotboll i det här spelet. Man känner spänningen och det är mycket tack till tärningarna som sätter lite tur in i ett så här pass tungt abstrakt spel. Sen om man ännu kastar in de avancerade reglerna och timglasen så börjar nerverna spänna riktigt ordentligt. På samma sätt som StreetSoccer så är det kombinationen av tur med tärningarna och ett smart strategiskt abstrakt spel i bakgrunden som gör detta till ett väldigt bra spel.

Är Soccero en kopia av StreetSoccer? Absolut inte, under inga omständigheter.
Är det någon idé att äga båda dera? Ifall man tycker mycket om fotboll så kan man bra äga båda, men annars skulle jag endast ha endera.
Är Soccero lika bra som StreetSoccer? Nej. Men det är inte långt ifrån. StreetSoccer vinner på en liten punkt - det är simplare och snabbare.

Soccero är roligt - spelet har fångat känslan av fotboll och skulle det inte vara för de där fördärvliga målen så skulle jag säga att det är en av de snyggaste sportspelen jag sett i mitt liv. Nu vinner Subbuteo på den punkten. 25 € är ett pris som känns som ett erbjudande när man tänker på kvaliteten på spelet. Detta är en solid, huggen i sten, ristad i guld, 9:a på betygsskalan. Varför har inget större förlag snappat upp på det här?

Nu i efterskott så hittade jag även grundreglerna på nätet. De kan laddas ner här.

Tärningar i mängder

Som brädspelsentusiast skaffar man gärna sig allt möjligt som har med spel att göra, förutom spelen i sig. I Jens och min samling ingår också en hel del speltillbehör som kan vara bra att ha, och som i största allmänhet är roliga att samla på.

Det första jag kommer på är tärningar.
De flesta människor som inte har spelat mycket tänker antagligen på en vanlig sexsidig tärning. Men det finns en hel del olika sorts tärningar.

Som sagt, den sexsidig tärningen är den vanligaste och mest använda. En traditionell sexsidig tärning har prickar med värdena 1-6. Nu för tiden finns det också tärningar med siffror istället för prickar. Om man gillar att spela kan det löna sig att skaffa några vanliga tärningar. De flesta spel innehåller allt man behöver, men vi har åtminstone ett spel i vår samling, Chez Goth, där tärningen som man behöver inte ingår. Dessutom finns det ju massvis med tärningspel, till exempel Yatzy, som man kan spela med bara några tärningar.

Men vad finns det annat än de så att säga vanliga tärningarna? Jo, tärningar med flera eller färre sidor än sex. Det finns tärningar med upp till hundra sidor. Ett standardset med tärningar som säljs i spelbutiker innehåller sju tärningar. De har värden från ett till tre, till sex, till åtta, till tio, till tolv och till tjugo. Den sista tärningen i setet är en tiosidig tärning med tiotal istället för ental. Dessa tärningar har nästan alltid siffror, eftersom det är svårt att få tjugo prickar att rymmas på en sida.

Förutom tärningar med siffror (eller prickar) från ett uppåt, finns också oändligt med variationer på tärningar. Många spel använder den helt vanliga sexsidiga tärningen, men med andra symboler, siffror eller färger. Möjligheterna är oändliga.
Jag har också hittat runda tärningar i spelbutiker. Det är helt enkelt en liten boll med prickarna så som på en sexsidig tärning. Inuti har den en kula, och gropar i ytan som kulan blir i, så att man klart ska se vilken sida som blir uppåt.

Jag har för mig att man förr gjorde tärnigar av trä, men nu görs de ofta av plast. Plast håller slitage bättre och prickarna blir inte otydliga med tiden. Dessutom får man i dagens läge tag på tärningar i en hel massa olika storlekar och färger. Det finns också tärningar gjorda av metall. Det senaste tillägget i vår tärningslåda är en guldfärgad sexsidig metalltärning. Väldigt fin är den, men köper du såna ska du akta dig för att spela på mormors salongsbord, för metalltärningar är så tunga att ömtåliga bord nog får gropar.

Spelbutiker brukar sälja tärningar, både i förpackningar med si och så många, eller i lösvikt. Jag har köpt en hel del tärningar bara för att det är kul att samla. Det finns spelsystem som jag inte vet så mycket om, som kräver tärningar i mängder, till exempel Warhammer. Men sysslar man inte med sådana spel så behöver man egentligen bara ett par extra sexsidiga tärningar. Men som sagt, samlande är kul.
Den finländska spelbutiken Fantasiapelit har ett ganska bra urval av tärningar i olika former och färger.

Eftersvett 9. maj 2008: El Capitan och Crokinole

På fredagen var det då Eftersvett-kalas hos broder Mosse ute i de djupaste av Sjundeåskogarnas skogar. Denna gång var vi utan förstärkning, dvs. det var Linda, Mosse, jag, två katter och några flaskor rödvin. Hoppeligen skulle nu allt detta börja få vind i seglen, speciellt som högtiderna kommer på - studeranden som har sommarledigt, eller annars bara kommer närmare hufvudstadsregionen, semesterar etc.
Inte för att det är nåt fel att spela på tre, speciellt inte denna trio, men ibland är det kul att få de där spelen som kräver fyra spelare (för att vara bra) på bordet. Hur som haver; det blev inte värst mycket spelat, för det var lite arbetströtthet, sen start och lite mycket vin som blandades med i sörjan och drog ner på speltiden. Här är en liten rapport om två av spelen vi spelade:


Crokinole
Fingerfärdighetsspel är nåt som faktiskt är på tapeten för mig för tillfället. Utöver Polarity så är Crokinole grädden i det extrafina kaffet av den här genren. Spelet lyckas inte bara fungera utmärkt som ett spel i sig, utan känslan finns där. Det är samma känsla som när man spelar biljard och allt går ens väg. Spänningen - kunskapen att allt är i ens händer och att om man förlorat eller vunnit så är det nåt bra man gjort.
Crokinole är som en blandning av Couronne, Curling och Snooker, men som spelas på ett runt bord som är ca. en meter i diameter. Vad jag vet om så får man inte Crokinolebord i Finland utan de måste beställas från Tyskland och då kommer de billigaste borden med en prislapp på lite under 200€.

Idén i spelet är ganska bekant för dem som sett på Curling. Man skall knäppa (vilket dock inte är alls som Curling) sina små "discs" mot mitten av spelplanen och få den så nära mittpunkten som möjligt. Runt mittpunkten finns olika runda zoner som är värda mer poäng destu närmare mitten de är. Runt den innersta ringen finns dock hinder i form av skruvar med gummi runt, som fungerar som såna där blockare i ett flipperspel - discarna flyger iväg med hård fart. Vissa har t.o.m. talat om att de innehåller "trämagneter".

Urbra spel hur än man tar det, t.o.m. Linda varmna upp till det en aning, trots att hon normalt inte är hemskt förtjust i nåt där man måste knäppa (kvinnor och naglar, ni vet).

En skinande klar 9:a som vitsord!


El Capitan
Jag köpte brädspelet Tycoon på auktion nåt år tillbaka och har spelat det en gång. Det råkade övertyga så mycket att när Z-Man Games meddelade att de gör en ny version av spelet så hoppade jag på det ekonomiska tåget genast. Så publicerades El Capitan nån månad senare och ganska snabbt fann det sig i vår spelhylla. Det som ändrats i övergången från Tycoon till El Capitan är temat, lite grundregler och sen har några expansioner till Tycoon lagats om till det nya temat och lagts till med grundspelet.

El Capitan är ett ekonomispel för 2-5 spelare som agerar 1500-tals affärsmän till sjös. Spelarna seglar med sitt skepp mellan nio olika städer och bygger varuhus och fort. Ju mera varuhus det finns i en stad, destu mer tjänar de som har varuhus där, dock endast den spelaren som har mest varuhus och den som har nästmest, samt de som har fort. Allt går enligt principen att det som är populärt så tjänar de på som sattsat mest på det, men ifall nåt är för populärt så börjar det sen igen sänka på värdet. Man skall försöka hålla den gyllene medelvägen, samtidigt som man skall upprätthålla konkurensen. Dessutom skall man försöka fokusera på det väsentliga, samtidigt som man är över allt. Förstår ni? Det är liksom businessvärlden på riktigt - man borde gör allt och överallt, med så lite utgifter och så mycket inkomst som möjligt. Dessutom har ju alla hela tiden väldigt snävt om pengar. I vårat spel så hamna alla tre spelare ta lån i de två första faserna i spelet, men klarade sig på egna pengar under den tredje.

Jag gillade El Capitan. Det som var lite problematiskt i Tycoon hade de nu fått och fungera. Dessutom är El Capitan miljontals gånger snyggare än Tycoon. Det jag tyckte om mest var att det var väldigt klart hela tiden vad möjligheterna var och vad som skulle hända ifall man reagerade på en situation. Spelbrädet är nämligen praktiskt gjort och man kan snabbt se vad situationen är i alla nio städer hela tiden. Allt var väldigt klart och visuellt förklarande, vilket är bra när möjligheterna var så oändliga. Med andra ord; efterssom det var så lätt att förstå vad som pågick så kunde man lägga all koncentration på vad man själv skulle göra till näst.
Det blev lite tal, efter spelet, om resekorten. Man reser mellan städerna genom att köpa resekort från marknaden och sedan använda dem. De vanliga resekorten har två städers namn på sig och man får alltså med ett kort rese mellan de två städerna. Problemet var att man kunde segla till en stad och sedan sitta där i några ronder för att det inte fanns (tillräckligt förmånliga) kort att resa bort. Det finns alltid nåt kort man slipper bort med, men de resekort som endast har en "ändhållplats" så kostar en hel del mera.
Jag funderade på detta "problem" i efterhand och kom fram till att jag inte anser det vara ett problem överhuvudtaget. För det första så känns det realistiskt och är en del av logistiken. Ifall det inte finns gods att föras från en stad så är man lite "dead in the water" och då kostar det en hel del mera att sticka iväg med tom last. Dessutom så får man under de flesta turer köpa så mycket resekort man har råd med (i praktikten) och då borde man ju se till, före man seglar till en stad, att man slipper därifrån.

För tillfället är El Capitan en 7:a hos mig, men det vitsordet lutar nog mot att bli en 8:a vid nåt tillfälle.

Nytt till spelsamlingen

Vi har inte införskaffat så mycket spel detta år med Linda, i.a.f. inte om man använder förra året som måttstock. Flyttande och annat har lämnat sitt spår i ekonomin så det har inte varit riktigt möjligt. Polarity, Panzer Grenadier Airborne, Tide of Iron Days of the Fox och en hög kortspel är nu det enda jag kommer på så här på lång arm.

Men idag var det dags för lite mera brädspel. Brädspelsbutiken i Helsingfors, Lautapelit.fi, hade ett lager spel som de sålde bort till struntpriser. Mest såna spel som det fått för speltesting och sen inte tagit in. Dessutom var vi ännu via den andra brädspelsbutiken, Fantasiapelit, på vägen hem och där också fastnade några lådor i händerna.

Så detta var slutresultatet:

Days of Wonders stora och väl omtalade Cleopatra and the Society of Architects var på rea och priset var nästan 50% av normalpriset. Detta är ett spel som jag en stund har funderat över, men inte har nappat på - men vid priset 19,90€ (norm. 38,00€) så kunde jag inte låta det stå där i hyllan och se ynklig ut.

Det fanns en hel del spel för 5€ och av dem nappade jag till med BattleLore-expansionen The Hundred Years War och Klaus-Jürgen "Mr.Carcassonne" Wredes Anazasi. Anazasi var faktiskt på önskelistan en lång tid. Bägges normalpris är 25€ så vid detta pris kunde jag inte motstå.
Det som jag inte heller kunde motstå var att se en skylt där det stod att tre stycken 5€:s spel kostade 12€. Så jag sökte fram det enda som såg lite mer intressant ut; Rüdiger Dorns Die Reise zum Mittelpunkt der Erde (baserar sig på Jules Vernes bok En resa till jordens mittpunkt). Det kom med hem, men tyvärr är reglerna på tyska och jag har inte hittat några översättningar än. Som tur kan dock Linda en del tyska så hon skall försöka gräva sig genom reglerna.

För 10€ hittade jag sedan Emanule Ornellas ekonomispel Il Principe som jag hört gott om så det fick komma med hem.

Linda hittade inte mycket intressant bland erbjudandena, så hon plockade åt sin den nyaste installationen i Ticket to Ride-serien; Ticket to Ride the Card game samt andra expansionen till Thurn und Taxis; All Roads Leads to Rome.

Inte kom vi ut ur Fantasiapelit heller tomhänta. Jag plockade åt mig två booster-packs (expansioner) till DreamBlade - en Baxar's War och en Anvilborn, medan Linda plockade upp en till packe Fightball (vi hade en annan från början) samt Kosmos två spelares spelet Lord of the Rings: The Search. Sen hittade jag ännu ett par spel att lägga till önskelistan.

Skall speltesta och meddela om tankar senare. Hoppeligen får jag dessutom upp en rapport ännu idag, eller sedan imorgon, om fredagens Eftersvett-partaj där vi bl.a. testade El Capitan.

Modern Art - auktionsspel för autentiska auktionärer

"Välkommen, välkommen. Ah, Ni kommer från galleriet i Paris? Stig på. Idag skulle vi här i Bilbaos ärorika galleri ha ett kap som vi reserverat just för Er. En tvättäkta och Karl Gitter från 1982 - alla trodde den var försvunnen förevigt men så hittades den i Gitters ex-frus förra hems källare, och nu säljer vi den här - bara i dag.
Karl Gitter, som ni säkert vet, representerar den vackra kubistiska stilen från 1985 och man ser hur hans djupa depression tränger fram, medan han ändå är påväg mot de ljusa dalarna av Babylon. Sådant här djup i en målning är sällan skådat. Vilka färger, vilket mästerverk!

Och idag säljer vi den, special åt endast Er, för endast 14.000£! Det är ju nästan som om jag skulle ge den åt Er. Ge den ett fint hem i Ert galleri, eller så kan ni sälja den i slutet av sessongen, för den har då ett potentiellt marknadsvärde på 35.000£! Tänk hur mycket Ni kan tjäna på den! Tänk på det en stund. Har Ni tänkt på det nu?

Äsh. Det är ett allt för lågt pris... kanske jag inte alls säljer den. Nej, jag är en hedersman, jag håller mig till mitt erbjudande. 14.000£ endast i dag och endast för Er. Skall vi skriva på köpebrevet då?"


Så här kan det låta när man spelar Reiner Knizias auktionsspel Modern Art. Ett spel där spelarna är representanter för var sitt galleri och handlar, samt säljer, tavlor till varann i hopp om stora vinster. Nej, inte bara stora vinster - de största vinsterna.
Spelet går i fyra sessonger under vilka tavlor av fem olika konstnärer säljs i tur och ordning. Försäljningen av tavlor är det första stället att tjäna pengar - man säljer tavlorna i sina gallerier åt de andra spelarna som, hoppeligen, betalar stora summor pengar för dem.

Men efter varje sessong så säljs de inköpta tavlorna till sitt marknadsvärde och det är här man antingen kan hala in de stora förtjänsterna, eller sedan gå helt bankrupt. En sessong tar slut när den femte tavlan av någon konstnär läggs ut till auktion. Då ser man vilken konstnärs tavlor som sålts mest - de blir värda 30.000£ styck. De som sålts näst mest blir värda 20.000£ styck och de som sålts tredje mest blir värda 10.000£ styck. Detta betyder alltså att två konstnärers tavlor blir värdelösa och måste slängas bort efter varje sessong. Dessutom så blir tavlorna mer och mer värdefulla för varje sessong som går, för ifall (i senare sessonger) en konstnärs tavlor blir värda nåt (kommer bland de tre bästa) så räknas också tidigare sessongens marknadsvärde till det aktuella marknadsvärde. Detta betyder att i teorin så kan en tavla efter fjärde sessongen vara värd 120.000£ (30+30+30+30) ifall den konstnärens tavlor har blivit mest sålda i slutet av varje sessong (detta borde dock vara praktiskt omöjligt).
Så ju längre spelet går, destu större sattsningar gör man, destu mer kostar tavlorna vid auktionerna och destu större är riskerna. Nervspräckande!

Tavlorna i sig är "konstverk" gjorda enbart för spelet. Konstnärerna är påhittade; varken Lite Metal, Yoko, Christin P., Karl Gitter eller Krypto finns på riktigt och de flesta tavlor ser, så som det skall vara i modern konst, riktigt förjävliga ut.

I början av varje sessong får varje galleri (spelare) en handfull tavlor (kort) som sedan skall auktioneras ut under sessongens lopp. Dessa tavlor kan inte säljas, direkt från handen, i slutet av sessongen, utan måste via marknaden före de har ett egentligt värde i spelet. På korten finns då en bild av tavlan, namnet på konstnären samt en symbol för vilken sorts auktion tavlan kräver.
Det som är viktigt att kommer fram är att även galleriet som auktionerar ut en tavla får (eller kan tvingas till att) köpa tavlan. Då går pengarna till banken istället för till försäljaren. Att köpa sina egna tavlor är inte alls ovanligt och i många tillfällen nåt som det lönar sig att göra.
Det finns fem olika sorters auktioner;

Öppen auktion. Detta är den klassiska auktionen som människor är vana med. Spelarna ropar ut bud som är över de tidigare buden och slår man fast med "första, andra, tredje, såld till mannen med fula skor!".

Sluten auktion. Alla spelare lägger i hemlighet så mycket pengar i handen som de är förberedda att betala för tavlan. Så visar alla samtidigt hur mycket pengar de sattsat och den som bjudit mest betalar till försäljaren (eller banken ifall försäljaren köper) och får tavlan.

Fast pris auktion. Försäljaren bestämmer ett fast pris för tavlan och så går det runt bordet medsols. Den första spelaren som går med på att betala det priset för tavlan får köpa den. Ifall priset är för högt och ingen vill köpa den så måste auktionären själv köpa tavlan.

En-gång-runt-auktion. Börjandes från spelaren på auktionärens vänstra sida så får spelarna i medsols ordning säga sitt bud eller passa. Budet måste vara högre än den tidigare spelarens. Till slut väljer auktionären om han/hon säljer till den som har sagt det senaste budet eller om han/hon lägger 1.000£ (den mista valören) och köper den själv.

Dubbel auktion. När en auktionär lägger ut en tavla med dubbel auktion-symbolen, så får antingen han/hon lägga en till tavla av samma konstnär, men med annan symbol, till auktionen. Då säljs alltså bägge tvlorna samtidigt till auktionssättet av den andra tavlan. Det är också möjligt att sammarbeta med en annan auktionär och låta den lägga till den andra tavlan.

Så här håller man på tills fyra sessongen är genomkörda. Efter det räknar alla galleriet ihop sina pengar (vilka förresten är gömda från de andra gallerierna under spelets gång) och det galleriet som har mest pengar vinner.

Modern Art är lätt att lära sig. För 3-5 auktionärer och spellängden ligger runt en timme. Detta hör till mina stora favoriter och är dessutom en av de första moderna brädspelen jag spelade och blev storförälskad i. Det finns dock ett problem med spelet. Problemet är samma sak som gör att jag tycker om att spela det - allt beror på vem man spelar med. Är ens en av medspelarna inte med i spelet, eller spelar det som om det vore en schackturnering så blir det snabbt väldigt tråkigt. Men ifall alla har inlevelse och faktiskt rollspelar genom det så finns det få spel som är lika roliga. Det skall vara onödiga, lustiga, djupa analyser om de fula tavlorna. Snabbt kracklande auktionärer som skriker ut "ett, två, tre, såld till mannen med håret" osv.
Ifall alla spelare runt bordet har den inlevelsen och humorn så är detta en fastslagen 9 på betygsskalen, men annars så faller det farligt nära en 6-7.

För dem som har inlevelsen och kan tänka sig att ha roligt med detta spel så rekommenderar jag det varmt. För dem som tycker om auktionsspel med är mer analytiska och vill ha mer taktik m.m. så lönar det sig att fundera på annat, som t.ex. Reiner Knizias Ra.

Modern Art kan köpas från Lautapelit.fi för 25.00€