Cartagena

design: Leo Colovini
förlag: Winning Moves
spelare: 2 - 5
tid: allt från 15 min. till 1,5h, men förlaget meddelar 45 min som standard.
Prisklass: 20-30 €
(boardgamegeek)

Det finns en legend om ett gäng pirater som år 1672 lyckades fly piraternas Alcatraz - fängelset i Cartagena. Av detta tema har designern Leo Colovini gjort ett rätt så abstrakt brädspel.

Cartagena är typiskt Colovini - abstrakt och torrt. Torrt låter ofta som något negativt, men behöver inte alls vara det. Själv anser jag att t.ex. hans spel Clans är torrare än Cartagena, men vissa har varit av annan åsikt. Det som är bra med detta spel är det finns två sätt att spela på - Tortuga och Jamaica. Ett lättare sätt att förklara det är att antingen spelar man med sina kort synliga för alla (Tortuga) eller sedan med korten på handen (Jamaica). Tortuga är mycket mer taktiskt och torrare. De som faktiskt spelar Cartagena "på allvar" anser för det mesta att Tortuga är det enda riktiga sättet att spela. Däremot har Jamaicanska versionen sina sidor -> det blir mycket lättare och en stor del av torrheten försvinner, dock även en stor del av djupet. Jag tycker om att spela båda två. Om man känner sig för ett lätt spel där det mera handlar om att kasta ut kort och flytta, men med ändå något att tänka på, så är Jamaica riktigt fint - passar t.ex. riktigt bra att spela med familjen. Däremot är Tortuga något för dem som vill träna de gråa hjärncellerna och taktikera. Själv anser jag dock att den största skillnaden mellan de två inte är om ens egna kort är öppna eller ej (detta har en stor skillnad, men inte avgörande), utan den största skillnaden är att i Tortuga är de sju (vad jag minns) första korten ur packen (de kort man plockar upp på handen) synliga. Så när man plockar upp kort på handen är också en del av taktiken.

Jag tycker om hur man kan bygga upp en ny bana varje gång man spelar. Någon matematisk hobbyist har förklarat att det finns över tusen olika kombinationer man kan lägga ut banan i, vilket låter lite väl mycket, men nog kan det stämma. Dessutom är ett väldigt stort plus det att man kan variera längden på banan, samt antalet pirater man har med. Detta betyder att man själv väldigt långt kan variera längden på spelet. För det kortaste spelet kan man t.ex. ta tre banbitar (färre är redan löjligt) och fyra pirater per spelare (igen, färre börjar bli löjligt) och så spelare man med Jamaica-regler. Ett sånt här spel kan man spela på ungefär 15 minuter. Å andra sidan kan man spela med alla åtta banbitar, åtta pirater per spelare samt Tortuga-regler -> ett spel som kan ta över 1,5h hur bra som helst. Så detta storgillar jag - man kan påverka spelets tyngd och längd genom val av regler, längd av bana och antalet pirater.

Spelet ser riktigt fint ut också, inget märkvärdigt, men utseendet passar spelet väldigt bra. Temat är väldigt påklistrat, men slår man en flaska extra fin 5 års gyllenrom på bordet så hör man nog vågornas brus under ens piratskepp (ifall 5års gyllenrom är för dyr kan man alltid grabba en billig mörk rom, "it serves the purpose" som man säger på engelska). Själv har jag en sådan bild, att skulle detta spel vara absolut abstrakt skulle jag aldrig orka spela det, temat ger den där lilla kicken när man kan sitta och tala "pirat-engelska" hela kvällen lång.

Hur fungerar spelet då? Jo, det är lätt. Alla pirater börjar i ena ändan av tunneln och den spelare som först har alla sina pirater i båten på andra sidan har vunnit. Tunneln är fylld med symboler som fungerar som "rutor". Det finns sex olika symboler. För att flytta en pirat så spelar man ut ett kort och flyttar en av sina pirater till den nästa lediga rutan med samma symbol i tunneln. Råkar det komma rutor med den symbolen på vägen, men som har en annan pirat som står på den (egen eller motspelares) så fortsätter man vidare till nästa symbol. Råkar det sig så att det inte finns några symboler kvar av den sorten så är det riktigt bra - då springer nämligen piraten hela vägen till båten.
Problemet och grundmekaniken i spelet är dock hur man får fler kort åt sig, för man plockar nämligen inte upp kort efter att man har lagt ner ett. Istället måste man backa i tunneln för att få plocka upp kort till handen. Man väljer en av sina pirater i tunneln och backar till nästa ruta som har en eller två andra pirater på sig (egna och/eller motspelares). Har en ruta tre pirater på sig så fortsätter man bakåt i tunneln tills man hittar en ruta man får stanna på. Om det står en pirat på den rutan så får man ta ett kort och står där två pirater så får man ta två kort (igen, oavsett vems piraterna är). Under sin tur får man tre gången välja ifall man spelar ett kort och flyttar en pirat eller backar och plockar upp mer kort. Så man kan t.ex. springa fram med två kort och sedan backa för att plocka upp. Man får också välja ifall man springer med olika pirater eller många gånger med en etc.
Det är just denna "hur man plockar upp kort"-mekanik som gör spelet och flera gånger så är det nästan hjärnknäckande när man försöker komma frammåt snabbare än alla andra, men samtidigt måste man backa för att inte bli utan kort.

Allt som allt är Cartagena ett riktigt bra mellanspel om man tycker om lite abstraktare spel. Om man tycker om Colovinis andra spel är Cartagena ett mycket bra val. Som sagt är alternativen i tid och vikt det absolut bästa i spelet. Dock har jag aldrig riktigt tyckt om den tunga två timmars ronden - för mig blir det ALLT för torrt vid det tillfället.