Det finns alla möjliga olika sorters brädspel, t.o.m. de som man kan ifrågasätta användningen av "bräd" i. Gränsen mellan brädspel och andra spel är också väldigt diffus emellanåt. Om Crokinole är ett brädspel, så är biljard det också? Och om biljard är ett brädspel så är bowling det också?
Allt sånt här är egentligen bara för de som tycker om att fila på punkter. Allt behöver inte kategoriseras så otroligt noggrannt och emellanåt kan man faktiskt bestämma saker på känsla, inte bara bevis och regler. Fingerfärdighetsspel är en kategori som intresserar mig en hel del. Kategorins namn är lite kufisk i sig, men det är ett försök till att översätta det engelska "dexterity game" - hoppeligen kommer betydelsen fram i vilket fall som helst.
Beroende på vad man räknar med i brädspels-kategorin så finns det varierande antal av dessa spel. Räknar man med biljard med vänner, så finns det en hel del. Men försöker man dra ner på antalet så blir det sist och slutligen inte så hemskt mycket över. Mest kända i denna kategori, i detta land, är säkerligen Jenga (eller Tower som det heter på engelska). Jenga har aldrig övertygat mig, kanske mest för att jag inte hittar tillräckligt med variation och valmöjligheter i det. Jag tänkte nu berätta lite om två av mina absolut favorit fingerfärdighetsspel. Det finns faktiskt fyra som ingår i min top-lista, men fotbollssimulationen Subbuteo behöver ett helt inlägg, så vi lämnar det till senare, samt Crokinole som p.g.a. tidsbrist inte får plats nu, utan senare.
Villa Paletti
Många av mina vänner och bekanta säger, efter att ha spelat första gången, att det känns som Jenga, men är några atmosfärer högre när det kommer till spelbarhet och rolighetsfaktor. De flesta av dem vägrar dessutom spela Jenga efter att ha tagit några rundor till av Villa Paletti - och då är detta människor som fnyst när jag sagt att jag skall lära dem ett spel som är i stil med Jenga, men mycket bättre.
Historien går som så att det fanns en riktig jävel till snåljåp i Italien för länge länge sedan som hette Paletti. Han ville bygga sig ett palats, men var så snål och girig att han inte ville betala hemskt mycket för det, så när första våningen var klar så tog han pelarna från den våningen och flyttade så många upp till andra våningen att det enda som blev kvar att hålla uppe den andra våningen var de allra mest nödvändiga pelarna.
Så här fungerar även spelet; varje spelare har fem pelare (en tjock värd 3 poäng, en mellanstor värd 2 poäng och tre tunna värda 1 poäng styck) som läggs ut på bottenplanen. Efter att första taket lagts på pelarna så börjar spelarna i tur och ordning att ta bort en pelare från under taket och lägger den upp på taket. Så klart är idén den att man inte skall få huset att kollapsa - händer det så förlorar man. Sen när den tidpunkt kommer, och den kommer, då det är en spelares tur och denne inte kan/vågar/har möjlighet att plocka bort en egen pelare, så läggs ett tak på den andra våningen och spelarna börjar bygga på den tredje ... och så fortsätter spelet tills allt ramlar i bitar.
Vem vinner då? Nå, det finns ett sätt att bestämma vem som vinner; varje gång en spelare lägger en pelare på översta våningen så kontrolleras vem som har mest poäng i pelare där. Den som har mest får "byggmästarstenen" och ifall hela huset krasar ihop så är det den spelaren som vinner. Vi spelar ytterst sällan med byggmästarstenen, efterssom den är lite framtvingad och det egentligen inte har så stor skillnad vem som vinner - det handlar om vem som gör bort sig först.
Villa Paletti är väldigt lätt och jag har börjat spela det med min 7 årige brorsson som inte hade några som helst svårigheter att lära sig reglerna. Det är snabbt och roligt, men mest av allt väldigt vackert. Det som gör att VP är bättre än Jenga, är följande: mer mångsidigt, mer alternativ, ännu mer fingerfärdighet, mer taktiskt och helt enkelt snyggare!
design: Bill Payne
förlag: Zoch Verlag
utgivningsår: 2001
spelare: 2 - 4
prisklass: 30-40 €
Polarity
En vän till mig sade "Polarity är inte ett spel. Polarity är.". Polarity är väldigt svårförklarat, mest p.g.a. det element som styr spelet ... nämligen magnetism. Jag kunde ju snabbt förklara att spelarna har varsin hög med magnetiska brickor som ser ut som dem i Othello/Reversi, som lutas mot varann så att de magiskt svävar i luften. Men jag antar att det inte hjälper mycket. Jag skall försöka vara lite mer ingående, dock utan att upprepa hela regelboken, men i grund och botten är detta ett spel som måste upplevas för att förstås.
Spelplanen är en tygduk med en rätt så stor cirkel målad på. I mitten av cirkeln är mittpunkten märkt. Vardera spelare får 26 magneter som alltså ser ut som från spelet Othello/Reversi (runda brickor med vit färg på ena sidan och svart på andra). Mittenstenen (en magnetisk röd bricka med ett sträck på ena sidan och en punkt på andra) singlas för att bestämma vilkendera spelare som får välja färg. Mittenstenen läggs sedan på mittpunkten på spelplanen. Den spelare som spelar med vita brickor börjar och lägger ut fem basstenar (bricka liggande platt på spelplanen med egen färg uppåt) innanför cirkeln (spelområdet) på spelplanen. Spelaren med svarta brickor lägger därefter ut fem basstenar på spelplanen och sedan börjar vita spelaren spelet.
Okej. Det finns tre sorters pjäser (alla bestående av likadana brickor) i spelet; bassten, lutare, torn. Dessutom finns två andra termer som är grundläggande; en kyss och en gordon.
En lutare är en sten som lutar i luften mot en bassten, tack vare de magnetiska krafterna i stenarna. Egna lutare får endast luta mot egna basstenar. Detta är en av de grundläggande dragen i spelet och egentligen är att lägga ut en lutare det enda lagliga draget spelaren får utföra under sin tur. Problemet är att en bassten kan ha, praktiskt taget, två-tre lutare, efterssom de magnetiska krafterna hindrar fler från att bli lutade mot den, dvs. lutarna kommer att börja attrahera varann och sedan slå ihop sig med varann (vilket inte är tillåtet).
Tornen är de som värda poäng. Torn bildas av att flera stenar slagit ihop sig. När en spelare gör ett fel som leder till ett torn (bildas ett torn så har spelaren automatiskt gjort ett fel - det finns inte en situation där ett torn kan göras "enligt reglerna") så avslutas den spelarens tur genast och motstående spelare får ta tornet, vända det till sin färg och lägga ner det på valfri plats på spelplanen. Tornet fungerar även som bassten så spelaren som har tornet får lägga lutare mot det. Ett torn som är högre än fyra stenar eller mer är väldigt svåra att lägga lutare mot, för den magnetiska kraften från tornet är så stark och så fältet är så stort att det är nästan omöjligt att få nåt att stabilisera sig inom det. Ett torn är värd så många poäng som det är högt och torn kan byta ägare ifall den ägande spelaren gör ett fel som leder till att tornet attraherar en annan pjäs till sig eller vice versa.
En kyss hör till felen i spelet (jag kommer till felen just). När stenar på spelbordet attraheras till varann, men de går inte ihop, utan blir liggande sida mot sida, så kallas det för en kyss. Spelaren som har begått felet (orsakat situationen som lett till en kyss) avslutar sin tur och motståndaren skall börja sin tur med att reda upp kyssen. Spelaren väljer en av de två pjäserna (torn kan, och är ofta, en del av kyssar) och lyfter den uppåt - då kommer den andra pjäsen att sluta sig till helheten och det blir ett torn - eller så förstoras ett tidigare torn. Sedan får spelaren lägga den på valfri plats på spelplanen.
Det finns dock ett litet men när det handlar om kyssar. Det finns ju alltid chansen att ena parten i kyssen är en bassten som har lutare. När denna kyss avlöses så kommer de lutarna att falla och bli basstenar vilket även är ett fel (kommer som sagt till felen helt snart). Då måste spelaren som avlöst kyssen genast avsluta sin tur och ge tornet till den första spelaren som lägger det med sin färg uppåt på valfri plats på spelplanen. Detta betyder alltså att en (skicklig) spelare kan på flit orsaka en kyss som tvingar den andra spelaren att göra ett fel. Komplicerat?
En gordon är en mytomspunnen grej. Eller nåjoo, t.o.m. jag har lyckats med en två stenars gordon, vilket är den minsta. En lutare behöver nämligen inte endast luta mot en bassten eller ett torn, utan får också luta mot en annan lutare av samma färg. Detta drag är väldigt svårt att utföra och väldigt riskfyllt. Det finns bilder på nio stenars gordons - en bassten och åtta lutare i rad. Själv tror jag att jag aldrig kommer att lyckas med mer än två stenars gordons, för mina händer skakar lite väl mycket för att det skall bli nåt.
All right. Så spelet går ut på att, på sin tur, lägga ut en sten på spelplanen. De man lägger ut måste läggas ut som en lutare för att det skall vara ett lagligt drag. Men människor har skakiga händer och magnetiska fält är väldigt luriska, så fel kommer att hända. Om spelaren tappar den bricka han/hon håller på lägga ut så att det blir en bassten (ligger platt på planen) utan att nåt annat ändrar läge (t.ex. en lutare blir en bassten) så får han/hon plocka upp den och fortsätta sitt drag. En spelares drag slutar endast när något av de två följande händer; spelaren placerar en lyckad lutare eller nåt på planet ändrar läge (dvs. ett fel händer). Väldigt ofta så gör spelarna taktiska fel, dvs. fel på flit. Mer om det senare...
Här är några av de vanligaste felen:
*En lutare faller och blir en bassten - vid detta tillfälle så tar spelaren, vars tur det är, tillbaka den sten denne håller på att lägga ut och lägger den tillbaka till sitt lager. Den fallna lutaren blir som bassten. Detta är en av de vanligaste taktiska felen, efterssom de fem grundbasstenarna som läggs ut i början tar slut ganska snabbt och då behöver spelarna mer basstenar.
*En sten/flera stenar slår fast i den sten som spelaren håller på att lägga ut - ifall spelaren i detta tillfället tappar alltihopa så att det nyformade tornet står på spelplanen så blir det ett torn för den andra spelaren. Ifall han håller i den sten han håller på lägga ut, men det har nu blivit ett torn i dennes hand, så tar han samtliga stenar och lägger tillbaka dem till sitt lager.
*Om vilken sten som helst på spelplanet, vid något tillfälle, attraheras till mittstenen, så förlorar den spelare, vars tur det är, omedelbart.
Där var några av de vanligaste felen.
Så här håller spelarna på - lägger ut en sten i taget, gör taktiska fel och emellanåt sker även misstag. Ända tills något slår fast i mittstenen (rätt så ovanligt) eller någondera spelaren lägger ut sin sista sten. Då slutar spelet efter det draget och spelarna räknar sina poäng i torn och subtraherar bort de stenar som är kvar i lagret (hos den spelaren som har några). Den spelaren med mer poäng vinner.
Där var den grundläggande regelgenomgången och förklaringen av spelet. Det blev visst längre än vad jag själv förväntat mig. Det kan verka som mycket, men när man spelar spelet så är det mesta väldigt naturligt och man behöver inte tänka så fasligt på reglerna i spelet. Vissa anser att spelet är endast fingerfärdighet, men jag är av totalt motsatt åsikt. Trots att det handlar om mycket fingerfärdighet så finns det ett väldigt taktiskt djup i detta spel. Det känns lite som biljard, mest kanske Snooker, efterssom man måste lära sig att hantera magneterna, men efter det så handlar allt om placering och att göra sina taktiska fel på sätt plats.
En av mina absoluta favoriter.
design: Douglas Seaton
förlag: Temple Games, inc.
utgivningsår: 1986
spelare: 2 (4)
prisklass: 30-40 €
Allt sånt här är egentligen bara för de som tycker om att fila på punkter. Allt behöver inte kategoriseras så otroligt noggrannt och emellanåt kan man faktiskt bestämma saker på känsla, inte bara bevis och regler. Fingerfärdighetsspel är en kategori som intresserar mig en hel del. Kategorins namn är lite kufisk i sig, men det är ett försök till att översätta det engelska "dexterity game" - hoppeligen kommer betydelsen fram i vilket fall som helst.
Beroende på vad man räknar med i brädspels-kategorin så finns det varierande antal av dessa spel. Räknar man med biljard med vänner, så finns det en hel del. Men försöker man dra ner på antalet så blir det sist och slutligen inte så hemskt mycket över. Mest kända i denna kategori, i detta land, är säkerligen Jenga (eller Tower som det heter på engelska). Jenga har aldrig övertygat mig, kanske mest för att jag inte hittar tillräckligt med variation och valmöjligheter i det. Jag tänkte nu berätta lite om två av mina absolut favorit fingerfärdighetsspel. Det finns faktiskt fyra som ingår i min top-lista, men fotbollssimulationen Subbuteo behöver ett helt inlägg, så vi lämnar det till senare, samt Crokinole som p.g.a. tidsbrist inte får plats nu, utan senare.
Villa PalettiMånga av mina vänner och bekanta säger, efter att ha spelat första gången, att det känns som Jenga, men är några atmosfärer högre när det kommer till spelbarhet och rolighetsfaktor. De flesta av dem vägrar dessutom spela Jenga efter att ha tagit några rundor till av Villa Paletti - och då är detta människor som fnyst när jag sagt att jag skall lära dem ett spel som är i stil med Jenga, men mycket bättre.
Historien går som så att det fanns en riktig jävel till snåljåp i Italien för länge länge sedan som hette Paletti. Han ville bygga sig ett palats, men var så snål och girig att han inte ville betala hemskt mycket för det, så när första våningen var klar så tog han pelarna från den våningen och flyttade så många upp till andra våningen att det enda som blev kvar att hålla uppe den andra våningen var de allra mest nödvändiga pelarna.Så här fungerar även spelet; varje spelare har fem pelare (en tjock värd 3 poäng, en mellanstor värd 2 poäng och tre tunna värda 1 poäng styck) som läggs ut på bottenplanen. Efter att första taket lagts på pelarna så börjar spelarna i tur och ordning att ta bort en pelare från under taket och lägger den upp på taket. Så klart är idén den att man inte skall få huset att kollapsa - händer det så förlorar man. Sen när den tidpunkt kommer, och den kommer, då det är en spelares tur och denne inte kan/vågar/har möjlighet att plocka bort en egen pelare, så läggs ett tak på den andra våningen och spelarna börjar bygga på den tredje ... och så fortsätter spelet tills allt ramlar i bitar.
Vem vinner då? Nå, det finns ett sätt att bestämma vem som vinner; varje gång en spelare lägger en pelare på översta våningen så kontrolleras vem som har mest poäng i pelare där. Den som har mest får "byggmästarstenen" och ifall hela huset krasar ihop så är det den spelaren som vinner. Vi spelar ytterst sällan med byggmästarstenen, efterssom den är lite framtvingad och det egentligen inte har så stor skillnad vem som vinner - det handlar om vem som gör bort sig först.Villa Paletti är väldigt lätt och jag har börjat spela det med min 7 årige brorsson som inte hade några som helst svårigheter att lära sig reglerna. Det är snabbt och roligt, men mest av allt väldigt vackert. Det som gör att VP är bättre än Jenga, är följande: mer mångsidigt, mer alternativ, ännu mer fingerfärdighet, mer taktiskt och helt enkelt snyggare!
design: Bill Payne
förlag: Zoch Verlag
utgivningsår: 2001
spelare: 2 - 4
prisklass: 30-40 €
Polarity
En vän till mig sade "Polarity är inte ett spel. Polarity är.". Polarity är väldigt svårförklarat, mest p.g.a. det element som styr spelet ... nämligen magnetism. Jag kunde ju snabbt förklara att spelarna har varsin hög med magnetiska brickor som ser ut som dem i Othello/Reversi, som lutas mot varann så att de magiskt svävar i luften. Men jag antar att det inte hjälper mycket. Jag skall försöka vara lite mer ingående, dock utan att upprepa hela regelboken, men i grund och botten är detta ett spel som måste upplevas för att förstås.
Spelplanen är en tygduk med en rätt så stor cirkel målad på. I mitten av cirkeln är mittpunkten märkt. Vardera spelare får 26 magneter som alltså ser ut som från spelet Othello/Reversi (runda brickor med vit färg på ena sidan och svart på andra). Mittenstenen (en magnetisk röd bricka med ett sträck på ena sidan och en punkt på andra) singlas för att bestämma vilkendera spelare som får välja färg. Mittenstenen läggs sedan på mittpunkten på spelplanen. Den spelare som spelar med vita brickor börjar och lägger ut fem basstenar (bricka liggande platt på spelplanen med egen färg uppåt) innanför cirkeln (spelområdet) på spelplanen. Spelaren med svarta brickor lägger därefter ut fem basstenar på spelplanen och sedan börjar vita spelaren spelet.Okej. Det finns tre sorters pjäser (alla bestående av likadana brickor) i spelet; bassten, lutare, torn. Dessutom finns två andra termer som är grundläggande; en kyss och en gordon.
En lutare är en sten som lutar i luften mot en bassten, tack vare de magnetiska krafterna i stenarna. Egna lutare får endast luta mot egna basstenar. Detta är en av de grundläggande dragen i spelet och egentligen är att lägga ut en lutare det enda lagliga draget spelaren får utföra under sin tur. Problemet är att en bassten kan ha, praktiskt taget, två-tre lutare, efterssom de magnetiska krafterna hindrar fler från att bli lutade mot den, dvs. lutarna kommer att börja attrahera varann och sedan slå ihop sig med varann (vilket inte är tillåtet).
Tornen är de som värda poäng. Torn bildas av att flera stenar slagit ihop sig. När en spelare gör ett fel som leder till ett torn (bildas ett torn så har spelaren automatiskt gjort ett fel - det finns inte en situation där ett torn kan göras "enligt reglerna") så avslutas den spelarens tur genast och motstående spelare får ta tornet, vända det till sin färg och lägga ner det på valfri plats på spelplanen. Tornet fungerar även som bassten så spelaren som har tornet får lägga lutare mot det. Ett torn som är högre än fyra stenar eller mer är väldigt svåra att lägga lutare mot, för den magnetiska kraften från tornet är så stark och så fältet är så stort att det är nästan omöjligt att få nåt att stabilisera sig inom det. Ett torn är värd så många poäng som det är högt och torn kan byta ägare ifall den ägande spelaren gör ett fel som leder till att tornet attraherar en annan pjäs till sig eller vice versa.En kyss hör till felen i spelet (jag kommer till felen just). När stenar på spelbordet attraheras till varann, men de går inte ihop, utan blir liggande sida mot sida, så kallas det för en kyss. Spelaren som har begått felet (orsakat situationen som lett till en kyss) avslutar sin tur och motståndaren skall börja sin tur med att reda upp kyssen. Spelaren väljer en av de två pjäserna (torn kan, och är ofta, en del av kyssar) och lyfter den uppåt - då kommer den andra pjäsen att sluta sig till helheten och det blir ett torn - eller så förstoras ett tidigare torn. Sedan får spelaren lägga den på valfri plats på spelplanen.
Det finns dock ett litet men när det handlar om kyssar. Det finns ju alltid chansen att ena parten i kyssen är en bassten som har lutare. När denna kyss avlöses så kommer de lutarna att falla och bli basstenar vilket även är ett fel (kommer som sagt till felen helt snart). Då måste spelaren som avlöst kyssen genast avsluta sin tur och ge tornet till den första spelaren som lägger det med sin färg uppåt på valfri plats på spelplanen. Detta betyder alltså att en (skicklig) spelare kan på flit orsaka en kyss som tvingar den andra spelaren att göra ett fel. Komplicerat?
En gordon är en mytomspunnen grej. Eller nåjoo, t.o.m. jag har lyckats med en två stenars gordon, vilket är den minsta. En lutare behöver nämligen inte endast luta mot en bassten eller ett torn, utan får också luta mot en annan lutare av samma färg. Detta drag är väldigt svårt att utföra och väldigt riskfyllt. Det finns bilder på nio stenars gordons - en bassten och åtta lutare i rad. Själv tror jag att jag aldrig kommer att lyckas med mer än två stenars gordons, för mina händer skakar lite väl mycket för att det skall bli nåt.
All right. Så spelet går ut på att, på sin tur, lägga ut en sten på spelplanen. De man lägger ut måste läggas ut som en lutare för att det skall vara ett lagligt drag. Men människor har skakiga händer och magnetiska fält är väldigt luriska, så fel kommer att hända. Om spelaren tappar den bricka han/hon håller på lägga ut så att det blir en bassten (ligger platt på planen) utan att nåt annat ändrar läge (t.ex. en lutare blir en bassten) så får han/hon plocka upp den och fortsätta sitt drag. En spelares drag slutar endast när något av de två följande händer; spelaren placerar en lyckad lutare eller nåt på planet ändrar läge (dvs. ett fel händer). Väldigt ofta så gör spelarna taktiska fel, dvs. fel på flit. Mer om det senare...
Här är några av de vanligaste felen:*En lutare faller och blir en bassten - vid detta tillfälle så tar spelaren, vars tur det är, tillbaka den sten denne håller på att lägga ut och lägger den tillbaka till sitt lager. Den fallna lutaren blir som bassten. Detta är en av de vanligaste taktiska felen, efterssom de fem grundbasstenarna som läggs ut i början tar slut ganska snabbt och då behöver spelarna mer basstenar.
*En sten/flera stenar slår fast i den sten som spelaren håller på att lägga ut - ifall spelaren i detta tillfället tappar alltihopa så att det nyformade tornet står på spelplanen så blir det ett torn för den andra spelaren. Ifall han håller i den sten han håller på lägga ut, men det har nu blivit ett torn i dennes hand, så tar han samtliga stenar och lägger tillbaka dem till sitt lager.
*Om vilken sten som helst på spelplanet, vid något tillfälle, attraheras till mittstenen, så förlorar den spelare, vars tur det är, omedelbart.
Där var några av de vanligaste felen.
Så här håller spelarna på - lägger ut en sten i taget, gör taktiska fel och emellanåt sker även misstag. Ända tills något slår fast i mittstenen (rätt så ovanligt) eller någondera spelaren lägger ut sin sista sten. Då slutar spelet efter det draget och spelarna räknar sina poäng i torn och subtraherar bort de stenar som är kvar i lagret (hos den spelaren som har några). Den spelaren med mer poäng vinner.
Där var den grundläggande regelgenomgången och förklaringen av spelet. Det blev visst längre än vad jag själv förväntat mig. Det kan verka som mycket, men när man spelar spelet så är det mesta väldigt naturligt och man behöver inte tänka så fasligt på reglerna i spelet. Vissa anser att spelet är endast fingerfärdighet, men jag är av totalt motsatt åsikt. Trots att det handlar om mycket fingerfärdighet så finns det ett väldigt taktiskt djup i detta spel. Det känns lite som biljard, mest kanske Snooker, efterssom man måste lära sig att hantera magneterna, men efter det så handlar allt om placering och att göra sina taktiska fel på sätt plats.
En av mina absoluta favoriter.
design: Douglas Seaton
förlag: Temple Games, inc.
utgivningsår: 1986
spelare: 2 (4)
prisklass: 30-40 €
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer, idéer, feedback, kritik. Vad som helst.