torsdag 4 december 2008

Puzzlemania och produktion

Factory Fun (2006)
design: Corné van Moorsel
förlag: Cwali
spelarantal: 1-4
speltid: 30-60 minuter
prisklass: 30-40€ (tyvärr tillfälligt slut på Lautapelit.fi där normalpriset är 35€ den 4.12.2008)

Factory Fun är ett pusselspel där spelarna skall bygga upp varsin fabrik och se till att de går mer på vinst än de andra spelarna genom att köpa de bästa maskinerna, dra minst rörkopplingar och maximalisera sin produktion. Nu låter detta kanske aningen torrt och komplicerat, men spelet är fartfyllt, roligt och slutar väldigt ofta i ett litet kaos. Efter att man spelat några omgångar så känner man en stor respekt för alla de som designar fabrikshallar i riktiga livet för detta spel ger i alla fall intrycket att det inte bara är att kasta in några maskiner och koppla fast dem.

Allt skulle ju vara urenkelt ifall man från början fick en tom maskinhall, en handfull maskiner och lite kopplingsrör. Men när det istället är så att maskinerna kommer efter hand och utan att spelarna har hemskt stort inflytande över vilka de får så blir det mer att göra det bästa av vad man har. Och visst skulle livet vara en hel del enklare om inte maskinhallen skulle ha en stödpelare mitt på golvet, eller hur? För att inte tala om att det blir väldigt trångt där inne trots att den verkar så otroligt massiv från början.

Varje spelare börjar alltså med var sitt tomt bräde framför sig, sedan delas den rondens maskiner ut. Denna del av spelet finns det olika varianter av, men enligt de officiella reglerna så skall alla spelare ta en maskin upp-och-ner och vända upp dem samtidigt. Sen skall alla snabbt som blixten välja en maskin som de tar åt sig. Det får vara den maskin som de just vänt upp eller, om de hinner, någon annans.
Varianterna för hur man delar ut maskinerna är som sagt ändlösa, men i början kan det löna sig att helt enkelt dela ut en maskin slumpmässigt åt var och en så har man tid att tänka på annat före man lär sig konsten i vilka maskiner man egentligen vill ha.

Maskinerna läggs sedan ut i fabriken var efter silon samt kopplingsrör byggs ut. När alla är klara och innan man börjar nästa rond så skall det kontrolleras att alla maskiners produktvara inte rinner ut, utan går till en silo eller en annan maskin och att maskinerna får in tillräckligt med råvaror för att producera. Det får alltså inte finnas några lösa ändor någonstans. Efter det får alla spelare betalt.
Allt man bygger kostar nåt och man får en viss mängd pengar för den maskin man just tagit åt sig. Skillnaden mellan inkomsten av maskinen och utgifterna för att installera den blir summan. Det kan väl hända att man går på minus.

Så kallade ändsilon samt råvarusilon har man väldigt få av och de tar dessutom en hel del plats i den allt mer klaustrofobiska maskinhallen, så det mest effektiva är att leda en maskins slutprodukt som råvara till en annan maskin. Detta kräver ju dock förstås att den ena maskinen producerar vad den andra maskinen behöver ... och tillräckligt av det. Att koppla ihop maskiner är inte bra för utrymmets skull utan det ger också extrainkomst i slutet av spelet.

Färdigt installerade maskiner, kopplingsrör, änd- och råvarusilon får man flytta på när som helst - men det kostar pengar. Det stora utrymmet blir snabbt fyllt med ett kaos av kopplingsrör och maskiner när spelarna försöker få allt att fungera så "bra" som möjligt. I slutet av spelet när en viss mängd maskiner har getts åt spelarna så räknar man ännu till extrainkomsterna och den spelare som förtjänat bäst har naturligt vunnit spelet.

Factory Fun är det perfekta namnet för detta spel. "Factory" står för pusslet och maskinerna - logistiken i att koppla ihop maskiner och silon med så lite kopplingsrör som möjligt (minns att allt kostar och ju mer kopplingsrör man har destu mer pengar har man satt på det). Trots att detta kan vara hjärnfrysande komplext i teorin så är det sist och slutligen inte mycket att hålla reda på och efter att man spelat några omgångar så börjar man hänga med i logiken. Den svåra biten som man kan börja fundera över när man fått grundidén inprogrammerad i ryggmärgen är att försöka koppla alla maskiner ihop på nåt sätt och endast ha en ändsilo som tar emot någonslags superprodukt. Då får man så mycket extrainkomster att de andra fabriksbyggarna lätt blir och släpar efter.
Det som bör nämnas är att man inte får bygga loops, dvs. att ingen slutprodukt kommer ut någonstans utan man de facto har byggt en evighetsmaskin. Företaget måste ju ha nåt att sälja åt konsumenterna.

"Fun" står för resten. Detta spel är helt enkelt, snabbt och roligt. Gamladags Commodore 64-datorgrafiken som tydligt inspirerat spelet är just vad som behövs för att ge det där lilla extra.

Detta spel har den perfekta balansen mellan ett ordenligt pusselspel och allt som helt enkelt är roligt. Spelet går dessutom undan väldigt snabbt. Det finns inte hemskt mycket regler och man kan lära det åt nästan vem som helst väldigt snabbt. För vänner av pusselspel och/eller gamla Commodore 64-fans (speciellt såna som spelat spel i stil med Pipeline) så är detta varmt rekommenderat.
Officiellt är spelet för 2-4 spelare, men håller man bokföring över hur många maskiner man fått in i sin fabrik och hur mycket poäng man fått så kan man bra spela det solitärt och försöka vinna sin "high score".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommentarer, idéer, feedback, kritik. Vad som helst.