Caesar istället för Caesar

Conquest of the Empire (2005)
design: Lawrence H. Harris, Martin Wallace & Glenn Drover
förlag: Eagle Games
spelarantal: 2 - 6
speltid: ca. 2-4 timmar
prisklass: 30-40€ (Tyvärr slutsålt på de flesta ställen)

Under min rätt så korta livstid har jag spelat en hel del Risk och även om det har varit riktigt roliga stunder och intressanta sessioner så hör inte spelet till de bättre som finns på marknaden. Mekanikerna är översimpla, ingetsägande och turbaserade. Men vår spelgrupp tycker om att ta livet av varann med målet att ta över världen (vem skulle nu inte vilja göra det?) så jag började söka efter något i samma stil men med bättre mekaniker, snyggare design och annars bara något lite annorlunda. Jag fastnade för Conquest of the Empire (CotE) av Lawrence H. Harris, Martin Wallace och Glenn Drover, publicerat av Eagle Games.

Här är första punkten att lägga märke till; CotE är ett något så när legendariskt spel från 1984 designat av L.H.Harris. Eagle Games bestämde sig för att publicera en ny version. Legendariske designern Martin Wallace hade redan gjort en grund till det nya spelet, som sedan Glenn Drover slutförde. Så vi har några stora designers bakom spelet och det är dessutom Eagle Games som är publicerare vilket betyder ett vackert spel med fina komponenter och mycket plast, något som jag tycker mycket om (Freud skulle vill ta upp nåt om mitt "inre barn"). Det måste påpekas att CotE innehåller två spel; grundspelet av Harris från 1984 och den nya versionen av Drover och Wallace. Jag har hittils endast spelat Harris originalversion, så denna recension handlar endast om det spelet.


Det handlar alltså om Rom - en tidsera som är historiskt mycket intressant och innehållsrikt. Caesar har dött och spelarna är diverse stora herrar eller tanter i herrars kläder som vill ta över makten och bli den nya Caesar. Spelarnas arméer består av en Caesar kandidat (i princip en själv i mini-plastform), några generaler, infanteri, kavalleri, katapulter och båtar. Dessutom har man en möjlighet att bygga städer, fortifikationer till städer samt vägar. Det finns alltså en del att välja på. Dock blir det klart ganska snabbt vilka enheter man helst använder - infanteriet.

Spelet är ganska simpelt i grunden. Det finns områden som är värda olika mängder pengar. Alla spelare har från början en huvudstad som man praktiskt sätt måste försvara in till det sista, trots att man inte direkt förlorar spelet om man misster den. Enda sättet man förlorar är om ens Caesar dör.
Det gäller alltså att ta över så mycket områden som möjligt, helst så värdefulla som möjligt, och att försvara dessa från inkräktare. I skillnad från t.ex. Risk så är största delen av områdena tomma i början så det är bara att vandra in. Dock om man sprider ut sig för mycket och snabbt så har man svårare att försvara sig mot anfallande spelare. Medelhavet kapar förstås av spelplanet mitt i tu och här kommer båtarna in. De används inte så mycket för att strida, men de har två primära uppgifter; att förflytta trupper snabbt över medelhavet samt att ockupera öarna i medelhavet. Detta är ganska smart, efterssom bemannade öar är ganska svåra att anfalla och försvaret märker ett kommande anfall på långt håll och hinner förbereda sig.

Ja, enheterna då. Caesar är annars som generalerna, men dör han så faller hela armén på samma gång. Generalerna är en av de intressanta mekanikerna i spelet. För att vanliga dödliga enheter (förrutom båtarna) skall kunna röra på sig så behöver de en general eller Caesar med sig. Tar fienden alltså livet av ens generaler så kan man inte anfalla. Generalerna är dessutom sårbara - de kan själv inte strida utan endast leda trupper. Kavalleriet rör sig snabbt, det är ganska klart och klar är också deras fördel, men varför påstår jag då att man snabbt märker att infanteriet är det bästa..? Jo, infanteriet kostar mycket mindre, och har faktiskt lättare att vinna fienden än kavalleriet! Striderna fungerar med tärningar och systemet liknar ganska så mycket det som används i bl.a. Memoir '44.

Och städerna ... dessa ökar produktionen i provinserna där de är byggda. Städerna kan fortifieras för att göra dem lättare att försvara (praktiskt taget får man kasta två tärningar extra när man försvarar en fortifierad stad). Och sedan sist och slutligen har vi vägarna. Vägar kan byggas mellan två egna städer i närliggande provinser. Vägarnas fördel är att man får flytta trupper längs med dem utan att använda enheternas rörelsepoäng.
Av erfarenhet har jag märkt att dessa inte används nästan alls. Det blir för dyrt att bygga fler städer brevid varann, samt för dyrt att uppehålla ett försvar för att inte mista dem åt andra spelare.

Lite mer åsikter och kommentarer. CotE är ett bra alternativ för människor som tycker om Risk och Attack!-typs spel. Det sägs att den nya versionen av Drover och Wallace är mycket bättre, men har som sagt inte prövat det än - jag skriver recenssion om det sen när jag har spelat det. Harris grundversion innehåller många bra mekaniker, alla av dem visserligen mycket vanliga och även i vissa fall slutanvända, men man måste minnas att spelet är från 1984.

Det är roligt att spela och fast längden kan dra till fyra-fem timmar så är det inte för tungt för att man skall bli trött. Man måste dock planera sina drag noggrant för är man lite slarvig och motståndarna märker det så kan ens rike fall på en bråkdelssekund. Allt som allt ett bra grundspel i sin genre och fullt värd sin legend-status. Som glasyren på kakan kommer utseende där Eagle Games har lyckats än en gång med ett vackert massivt bräde och massor stiliga plastenheter. Värt att pröva om Risk börjar bli utslitet, men typen av spel ännu intresserar. Och dessutom får man ju två spel till priset av ett ... som dessutom är rätt så förmånligt om man reflekterar över vad man får för pengarna.
Glenn Drovers Eagle Games gick dock i konkurs några år sedan så spelet börjar snart ta slut i hyllorna.