Om krigsspel

"Accept the challenges so that you can feel the exhilaration of victory."
- general George S. Patton

I grund och botten så är jag inte en krigsspelare - tycker mer om finurliga brädspel och stick-kortspel som grundar sig på skicklighet. Däremot finns det vissa krigsspel jag tycker om och jag spelar dem gärna. Det finns ju så väldigt lite som jag inte spelar. Visst intresserar krigsspel, ofattbart, det är bara den grund som krigsspel, eller krigssimulationer bygger sig på som jag har svårt med.

Jag avslutade tyska-linjen i högstadiet efter 1½ år för att jag ansåg det så enerverande med sjuttioelva olika relger som alla hade femton undantagsregler som alla hade trettioelva undantagsregler till. Väldigt ofta bygger krigssimulationer just på detta. Du får göra en sak, förrutom om du är på ett visst ställe vid en viss tid. Dessutom är jag inte värst förtjust i olika resultatstabeller och dylika ting. Spel skall vara mer streamline:d för min del (Streamline = huvudregler som spelet följer utan att ha en massa undantag).

Med all denna negativa kritik så kan man ta an det trevliga; jag tycker om strategi och taktik, att spela ut sin motståndare, bluffa och utmanövrera den andres trupper för att flanka etc.
Memoir '44 var det första spelet som jag fastnade vid (om man inte räknar med Risk såklart) och jag är nog ännu fast vid det, speciellt om man tänker på att jag äger varendaste en liten expansion som utgivits till det spelet. Trots att Memoir '44 inte är värst djupt eller simulerande, utan mer ett far & son-typs spel, så finns det en viss krigskänsla i det som t.o.m. ordentliga krigssimulationer inte har. Speciellt när det gäller spänningen.

Efter Memoir '44 så införskaffade jag också det tredje och fjärde spelet i serien Commands & Colors (där M'44 är den andra installationen); Ancients och BattleLore. Ancients är kanske det tyngst av dem alla, mest tack vare att det publicerats av krigsspelsförlaget GMT Games och inte Days of Wonder (ett familjespelsförlag) som stod för både Memoir och BattleLore. Där som M'44 och BL lever på vackra komponenter och snabbt, spänningsfullt spelande så har Ancients en långsammare och mer taktiskt vinkling, med mer olika enheter och olika formationer som måste bibehållas för att vinna.

"Battle is an orgy of disorder."
- general George S. Patton

Det som jag tycker om i Commands & Colors-serien är nåt som finns i allt för få krigsspel - det är snabbt och intensivt, slumpen spelar sin roll, men allt som oftast så går vinsten till den som spelat bättre - den spelaren som gjort bättre taktiska beslut och lyckats överraska motståndaren.

På andra sidan spektret så finns Bowen Simmons ärorika Napoleon-serie (?). Frågetecknet efter ordet serie är där för att den innehåller endast två spel; Bonaparte at Marengo och Napoleon's Triumph. Dessa är är väldigt tunga krigspel - inte för att det skulle finnas massor regler (de har de fakto rätt så lite regler för att vara krigssimulationer), utan för att de är så väldigt oförlåtande. Gör man det minsta misstaget så får man leva med det för resten av slaget - endast en brilliant manöver kan få en tillbaka i balans. Tyvärr kan jag inte säga så hemskt mycket efterssom jag endast spelat BaM ett par gånger och Napoleon's Triumph en halv.

Det som gör dessa spel så tunga är just för att de är så oförlåtande, det finns inte heller några tärningar och dessutom så är det väldigt få våldsamma konflikter - det gäller mera att utmanövrera sin motståndare. Oftast så är ett direkt anfall ödesdigert, endast då när man säkert kan utflanka eller har en väldigt mycket större trupp kan man säkert anfalla.

"Ability is nothing without opportunity."
- Napoleon Bonaparte

Emellan dessa finns ett väldigt spektrum av spel. Allt från det nästan kultförklarade Advanced Squad Leader till Warhammer-miniatyrspelen. Allt från lätta krigsspel till spel med hundratalssidor med regler, tabeller och undantag. Allt från slag som räcker en halv timme till långlivade slag på flera dagar. Allt finns.

Själv tyckte jag om ASL när min broder Mosse introducerade det åt mig, trots att det var lite i tyngsta laget - därför så visste jag att Fantasy Flight Games spelet Tide of Iron skulle vara i min stil. Och visst är det...

Tide of Iron, trots sitt utseende, är inget för den som vill ha ett lätt krigsspel att spela med sin son på veckoslutet - det är ett av de tyngre krigsspelen jag spelat. Det som dock gör att spel som ToI och ASL inte är så tunga som regelböckernas tjocklek vill berätta är att de flesta regler är väldigt självklara - effekterna av höjdskillnader etc.
Oftast är dock redan spellängden på dessa spel nåt som skrämmer bort mången; mina och ToI-broder Daniels slag brukar ta runt fem timmar. Säkerligen kan man spela dem snabbare - vissa anser att medeltalet på speltiden för Tide of Iron ligger på två timmar, men det beror väl på hur mycket tid man lägger på att fundera ut vad som är "taktiskt moget" (citat av gode Daniel).

Dessa spel har kanske inte intensiteten eller snabbheten som är vinnardraget för t.ex. Commands & Colors-serien, men det som de förlorar på där, så tar de in på spelkänslan och det att man faktiskt är i full kontroll över så gott som allt. Visst har tärningarna sin lilla beskärda del av slutresultatet, men om man räknar med dem när man gör sina beslut, så minskar turens roll på vilken sida som vinner.

Nu sitter jag bara och väntar på att ha finanserna så mycket i skick att jag kan ta och införskaffa den nyutkomna Tide of Iron-expansionen Days of the Fox ... om ingen vill donera det åt mig ;)

"I am not afraid of an army of lions led by a sheep; I am afraid of an army of sheep led by a lion."
- Alexander den Store

Nämnda spelen på Lautapelit.fi
Memoir '44 (49€), BattleLore (70€), Ancients (69€), Advanced Squad Leader Starter Kit #1 (25€), Bonaparte at Marengo (55€), Tide of Iron (80€), Tide of Iron: Days of the Fox (49,50€)