Tide of Iron V: Hellfire Pass - Flak you!

Min krigsbroder Daniel reste 500 kilometer söderut inför påsken och bestämde sig för att komma och hälsa på här i Sjundeås mörka skogar på långfredagskvällen. Efter att vi spelat Reiner Knizias suveräna auktionsspel Ra och lillebrodern inom racingspel; Formula Dé Mini, så drog sig sambon Linda tillbaka för att få tillräckligt med sömn före arbetsskiftet på lördagen och då tog vi tillfället i akt och drog fram Tide of Iron samt den nyinförskaffade, och tidigare nämnda, expansionen Days of the Fox.

Daniel, som artillerist, var lite sjuk på att få avfyra de ödesdigra Flak 36-kanonerna så vi bestämde oss för att göra ett litet hopp i vår scenarioserie och ta ett scenario ur Days of the Fox. Grundspelet innehåller nämligen sex scenarion av vilka vi spelat genom de fyra första och ställningen var bredbent; 2-2. Trots att vi nu, i princip, hoppade över de två sista scenariona i grundspelet så bestämde vi oss för att ta DotF-scenariona i ordning och började då med den första; Hellfire Pass.
Ännu var det ju dock inte säkert att Daniel skulle få bepröva artilleriets kraft, efterssom det endast är tyskarna som har av dem i detta specifika scenario - det krävdes ett tärningskast för att bestämma att han skulle ta kommando över den tyska sidan och ha artilleriet till sitt förfogande.

Hellfire Pass är ett rätt så kort och väldigt 'rakt på sak'-scenario där tyskarna har kontroll över två kullar med ett stationärt artilleri (Flak 36) på bägge kulle. Runtom finns en del närgrävda försvarspositioner (entrenchment) som tyskarna effektivt kan använda som skydd från de anfallande britterna. Det är nämligen britternas uppdrag att på sex ronder ta över de två hexer där tyskarnas artilleri finns.
Problemen är många för britterna; artilleriet får inte förstöras, vilket betyder att britterna har svårt att tystna deras dunder, och hela planet framför de två kullarna är rätt så öppet, så det finns inte så många platser att ta skydd på. Dessutom så börjar britterna med endast två tankar - efter första ronden kommer det två till och efter andra och tredje kommer lite större divisioner av infanterister, men då har redan hälften av tiden gått och det börjar bli bråttom.

Tyskarna har initiativet från början och kan då alltså smälla loss med artilleriet genast från början. Efter att ha ställt upp alltihopa och gått genom de nya reglerna samt påminnts om de gamla, så tog vi båda en titt på kartan och kom fram till att britterna behövde mer än Whiskey och Winston Churchills välsignelser för att klara sig. Det började redan nu gå upp ett ljus för Daniel om hur kraftiga artillerierna är och jag skakde av skräck för jag visste vad som kom att vänta. Så var det bara att sätt igång...

Med bara två tankar (en Matilda Mk.II och en Crusader Mk.II) på kartan från början, på ett helt öppet ställe på en väg, så fick jag vänta och se vad Daniel skulle göra under sina första tre handlingar. Vänta och be. Men mina böner gick ohörda...
Daniel avfyrade bägga Flak 36-artilleripjäserna, en efter en. Crusader Mk.II-tanken (som var okänd för mig från början) visade sin svaghet när dess väldigt tunna pansar gav vika och före den ens hade hunnit röra sig en meter så sprängdes den i bitar. Daniel hade nämligen märkt att Crusaderns styrka var tillräckligt farlig för honom att han måste dra nytta av dess svaghet; den är nämligen väldigt snabb och skulle ha möjligheten att dra sig enda till kullarna på en rond. Matilda Mk.II-tanken med sitt tjockare pansar höll dock bättre och var endast lätt skadad när röken skingrade sig. Daniel lutade sig tillbaka i stolen, med ett skadeglatt leende på sina läppar, han förstod nu hur dödligt hans artilleri var.

Efter att Daniel hade slutfört sin tur så gjorde jag det enda jag såg som en möjlighet att göra; den lättskadade Matilda Mk.II-tanken rullade iväg till en av de få ställen där den hittade skydd, bakom sanddyner där det dessutom fanns en command objective (CO). För mig var nu första ronden över och Daniel, som inte kunde se min tank mer, kunde endast förbereda sitt försvar bättre. Hans försvarslinje hade två huvudpunkter; på vardera kullen, i en nergrävda försvarspositioner, hade han varsin MG-näste som han ställde i op-fire läge (Opportunity fire - ett läge för en enhet där de öppnar eld ifall en fiende enhet i dess synhåll rör på sig).

Till andra ronden kom det en till Matilda Mk.II- och Crusader Mk.II-tank som förstärkning åt britterna, men när tyskarna igen öppnade eld med artilleriet genast från början, så märktes det att britterna hade tagit en stor tugga av den nordafrikanska kampanjpastejen ... igen sprängdes Crusader Mk.II-tanken i luften direkt och Matilda Mk.II-tanken blev lätt skadad. Och igen, när röken och dammet från artilleribombardementet skingrades så skurrade jag så snabbt som möjligt iväg med Matilda Mk.II-tanken till en av de få säkra platserna som fanns. Daniel kunde inte göra så mycket mer än att sitta kvar där han var och vänta på det inkommande anfallet av britterna.
Nu var alltså en tredjedel av scenariot spelat och britterna var ännu vid startpositionerna, om ens det, och framtiden så mörk ut för min del. Fanns det ens någon chans för mig att nå ens ena kullen under sex ronder?

Till den tredje ronden fick britterna lite välkommna och behövda förstärkningar; två Matilda Mk.II-tankar till och fem infanterienheter med 13 regulär infanterister, 4 elitinfanterister, en officer och en mortarenhet. Problemet var dock att jag hade "parkerat" min andra Matilda Mk.II-tank på en av de två hex där förstärkningarna skulle komma in och alla rymdes inte att komma in på stridsfältet - en enhet blev och väntade till nästa rond för att komma in.
Problemet var dock ännu att tyskarna hade initiativet och fick ta de tre första handlingarna. De två lätt skadade tankarna var utanför synhåll för artilleriet, men det var inte de nyinkomna förstärkningarna. Artilleriet, efterföljt av några infanterienheter, gick berserk på den ena hexen där två infanterienheter och en Matilda Mk.II-tank fanns belägen. Matilda-tanken sprängdes i luften och de två infanterienheterna splittrades då de dök för skydd - de var levande men kunde inte göra nåt för resten av turen.

För första gången hade jag nu chansen att göra nåt annat än bara springa i skydd. Min mortarenheten försökte göra nån skada åt infanterienheten som skötte den ena Flak 36-artilleripjäsen, men utan resultat. Två Matilda Mk.II-tankar försökte dra sig fram på varsin flank för att sedan kunna öppna eld på de två MG-enheterna som i op-fire försvarade kullarna från infanteristormning, men inte heller det hjälpte. När spelet gick över till den fjärde ronden skulle börja och hälften av tiden hade gått så hade bägge tankarna förstörts och majoriteten av den brittiska styrkan var splittrade och i kaos. Flak 36-artilleriet verkade oöverkommligt.

Den fjärde ronden började igen med förstärkningar för britterna. Den sista förstärkningsdivisionen innehöll fem enheter inkl. 11 regulär infanteri, 4 elitinfanteri, en officer, en mortarenhet och en MG-enhet. Dessutom fick den ena infanterienhet som inte kunnat komma med föregående rond nu entrera stridsplanen.
Efter tyskarnas sedvanliga artilleribombardement, som gjorde måttlig skada, så var det britternas tur att göra nåt mirakulöst för att nå bägge kullarnas toppar på endast tre ronder, då de ännu var vid startpositioner. Britterna försökte få hjälp av artilleri från fjärran, men bägge gångerna misslyckades de med att få kontakt med artilleriet. Däremot lyckades de få ena tyska MG-enheten tillfälligt ur spel, vilket var den lilla lucka som britterna behövde för att storma kullarna ...trodde de.
Alla enheter som kunde så rusade huvudlöst mot kullarna. Det enda tyskarna hade i försvar var ett MG-näste i op-fire som öppnade eld och sprutade kulor vilt omkring sig. Alla sju brittiska enheter blev stoppade halvvägs när MG-nästet lyckades komma för nära med sitt blyregn - stormningen av kullarna hade misslyckats.

Den femte och nästsista ronden började med det tyska artilleriet som smällde in mot de brittiska infanteristerna som stod mitt ute i den öppna öknen. När hälften hade stupat, innan britterna ens hunnit göra nåt, så hissade britterna vit flagg och gav upp. Slaget var över, tyskarna hade vunnit.

Daniel 3
Jens 2