Tide of Iron: Matildas mardröm (solospel)

Fantasy Flight Games Tide of Iron (ToI) är mitt absolut favorit krigspel. Krigsbroder Daniel och jag höll förra sommaren på att slåss genom grundspelets scenarion och efter fyra av de sex scenarion som kommer med spelet låg ställningen på 2-2. Tyvärr så bor jag och Daniel närmare 500 kilometer från varann och en omgång ToI tar allt mellan två och åtta timmar, så dueller under de andra årstiderna är ganska svåra att ordna.

Trots att jag endast spelat ToI fyra gånger så älskar jag spelet och såg faktiskt fram emot den första expansionen till spelet; Days of the Fox (DotF), som sätter till den nordafrikanska kampanjen med brittiska trupper och artilleri. När DotF anlände till Finland var dock min ekonomiska situation lite snäv och jag hade inte riktigt råd med den 50€-lapp som krävdes för att kalla spelet mitt. Som tur insåg broder Mosse mitt överväldigande problem och inhandla spelet för mig och fick sina pengar lite senare.

Det enda, regelmässigt, nya i DotF är egentligen artilleriet och några enhets-specialiseringar. Specialiseringarna var bra och välkommna, men ingenting väldigt speciellt - annat var det med artilleriet och det märktes redan vid första provomgången.

Jag blev nämligen så sugen på spelet igen att jag bestämde mig för att göra en solo-omgång för att testa DotF. Vem skulle vinna ... Ich oder Me?

I en liten nordafrikans stad håller tyska armén en enhet med amerikanska soldater och en officer som PoW (Prisoners of War) och det gäller för en brittisk trupp att rädda dem (njaa ... lite överdrivet ... jag förklarar just) före den femte ronden är slut. Det "enda" som tyskarna måste göra är att stoppa dem.

Redan när jag låg en kväll i sängen med scenariohäftet i handen så funderade jag ut de bästa möjliga strategierna för bägge sidorna och kom fram till att det finns allt för många för att ha en allt för stark grundplan. Man måste följa general George Pattons bevingade uttryck: "A good plan violently executed now is better than a perfect plan executed next week.".

Problemet är nämligen att britterna inte bara måste rädda amerikanerna från sitt läger (sydvästra delen av kartan - amerikanerna är de gröna) utan sedan evakuera dem från området längs med huvudvägen (nordöstra delen av kartan - exit:en är den lilla vita brickan i övre vänstra hörnet). Den lilla haken här är dock den att britterna vinner så länge den ena officeren, som finns i den amerikanska enheten, överlever och evakueras.
Här visas alltså krigets fula ansikte; alla britter och de få amerikaska infanterister som finns, får alla stupa, så länge som den ena amerikanska officeren klarar sig.

Ungefär så här lade jag upp grundstrategierna i huvudet. Britterna (i öst) skulle dela upp sig i två grupper; ena skulle rusa västerut för att befria amerikanerna, medan den andra gruppen skulle inta försvarspositioner i byggnaderna norrut. Den ena stackars brittiska Matilda-tanken visste jag inte riktigt vad jag skulle göra av med, för britterna har under spelet en specialregel (som scenariot medför); britterna måste betala en commandpoint (CP) i början av varje tur för att få använda tanken, efterssom tillgången till bränsle är snävt.

Commandpoint är en sorts valuta som används i spelet för att få göra extra saker - aktivera kort som ger nåt lite extra osv. Majoriteten av CP:n kommer från att ta över Commanobjectives (CO) och dessa ger ett visst antal CP per rond.

Tyskarna har två alternativ; antingen kan de låta britterna befria amerikanerna och bara försöka stoppa dem från att evakuera den amerikanska officeren, eller sedan kan de försöka hindra hela befriandet. Jag planerade på att göra en blandning av dessa två; en liten grupp skulle sakta ner framfarten på britterna till fånglägret och en större grupp skulle säkra evakueringspunkten och stoppa den amerikanska enheten från att komma iväg.

Trots att jag hade läst och förstått reglerna för artilleriet var jag lite osäker på hur jag skulle använda den ena artilleripjäsen (en Flak 36 88mm) som tyskarna hade. I vilket fall som helst så är de väldigt långsamma och kostsamma att flytta på så jag bestämde att placera den på ett ställe där den skulle vara i skydd med samtidigt ha ett så stort synfält för att skjuta som möjligt.

Efter första ronden (av dessa fem) så verkade det som om uppdraget var lättare för britterna än jag trott från början. Trots att jag anat att jag skulle hinna enda fram till amerikanerna och befria dem under första ronden och inte hunnit med detta, så hade britterna lyckats bättre med sina första drag än planerat och tyskarna hade bromsats i sin framfart. Tyskarna mindre grupp som skulle sakta ner britterna i sydväst hade hindrats av den brittiska Matilda-tanken som bombardera dem för fullt. En tysk enhet var nästan utplånad och den andra låst på plats. Tanken hade visat sin användbarhet.

I öst hann britterna före till byggnaderna som låg vid evakueringspunkten och kunde därifrån bromsa ner de avancerande tyska trupperna. Tack vare detta så lämnade tyskarna hälften av den stora gruppen efter och en MG-enhet med back-up gömde sig i ett hus brevid artilleriet i nordväst. Detta som verkade som ett bakslag skulle bli en vinnande taktik i detta slag.

Nästa rond skulle den amerikanska enheten kunna börja dra sig mot sin evakueringspunkt och britterna kunde gå på full offensiv - de var övermodiga.

Under den tredje ronden vände vinden i tyskarnas fördel. Mortars bombaderade de brittiska trupperna vid evakueringspunkten och efter följde en våg av närstridsanfall och stormningar - tyskarna sprang över britterna och de brittiska trupper som överlevde flydde i skräck. Artilleriet visade nu sin kraft. Brittiska infanterister som trott sig vara säkert i skydd i byggnaderna fick smaka bly och blod när artilleriet smällde loss. Kartan är full av byggnader, vilket jag trodde skulle vara britternas fördel, men om det är nånstans man inte vill vara när artilleriet släpper loss så är det just inomhus. Två enheter utplånades i ett dunder. Samtidigt avancerade britterna och amerikanerna i sydväst mot husen i nordväst, av två orsaker;

1) det blev smärtsamt tydligt att britterna måste förstöra det tyska artilleriet för att överleva och kunna avancera vidare.

2) det hade gått för mycket tid att befria amerikanerna och det blev bråttom att evakuera dem i tid. Tiden skulle inte räcka att föra ut dem den "säkra" vägen, dvs. runt och bakom den brittiska linjen, därför måste de rusa rakt över slagsfältet.

Nu blev det ordentligt krångligt för britterna....

I öst rusade britterna fram med hygglig takt. Efter att mortars hade öppnat eld på tyskarna som försvarade byggnaderna just söderom evakueringspunkten så stormade infanteriet dem och fick den ena tyska infanterienheten att retirera till andra sidan vägen - den andra tyska enheten förblev dock på sin plats. Nästa rond måste denna enhet fås bort för att försäkra att amerikanerna kunde fly.

I väst så avancerade britterna tillsammans med amerikanerna till byggnaderna precis intill artilleriet, men dock ut ur synhåll från dem. Härifrån hade de en chans att på två ronder rusa österut mot evakueringspunkten.

Den brittiska Matilda-tanken (som tidigare nämnt gick på dyrt och knappt bränsle) gjorde en självmordsmanöver och rullade ut framför det tyska artilleriet och öppnade eld. Om tanken kunde förstöra artilleriet så skulle britternas uppgift bli betydligt lättare. Om...
Artilleriet blev lätt skadat, men inget som störde dess styrka. Endast dess pansar tog skada.

Ännu hade dock britterna en fördel - de hade initiativet och fick gå först under den fjärde ronden och göra sina två första handlingar före tyskarna. Det skulle räcka för att använda tanken för att förstöra artilleriet (1) och för amerikanerna att hinna springa över planen före tyskarna ens kunde öppna eld (2).

Men under de strategiska faserna mellan aktionsfaserna så överraskade tyskarna.
Det är alltid den sida som har initiativet som skall göra allt först. Detta är en bra sak under aktionsfasen (för de mesta) då man får flytta några trupper först, men under de strategiska faserna så är det inte alltid bra - speciellt under CP-fasen där vardera ledaren distribuerar de CP de fått under ronden. Den CP som britterna skall använda (i detta scenario) för att försäkra att det finns bränsle till den älskade Matilda-tanken skall användas i början av aktionsfasen.
Britterna (som hade initiativet) spenderade sina CP på att uppgradera några vanliga infanterister till elitsoldater och satte ett par i spar för att sedan använda ena till att aktivera tanken. Tyskarna tog därefter och spenderade sina CP (som faktiskt var en del färre) på att aktivera ett commandkort som tog bort britternas CP som de hade sparat (de förstörde deras leveransvägar temporärt) och tog sedan över initiativet med sina sista CP. Domedagen var här för britterna.

I början av den fjärde ronden var det nu alltså tyskarna som fick börja med att utföra två handlingar. MG-nästet mittemot huset där amerikanerna gömde sig öppnade eld tillsammans med några elitsoldater som fanns med. Det regnade bly och aska runt den amerikanska enheten som inte hade en chans. Den amerikanska officeren och hans enhet låg döda och britterna hade misslyckats med sitt uppdrag. Dagens slag var över.

Efteråt fundera jag mycket över vad som gått snett och vad som jag gjort rätt.
För det första så är det aldrig samma sak när man spelar mot sig själv, efterssom man inte kan överraska med "Crazy Ivan"s m.m. och man bygger självklart taktikerna mot varann efterssom man vet vad "den andra" spelaren tänker försöka göra.
Jag tror mina taktiker för vardera sidan var rätt så sunda, det problem som uppstod var endast på att jag inte var helt säker på hurdan effekt artilleriet skulle ha i praktiken. Dessutom har jag alltså spelat detta spel endast fyra gånger förrut och man lär sig alltid små grejer med tiden - användningen av MG-enheter är en av dem. Jag tror detta var första gången som jag fullt kunde utnyttja MG-enheten. Samma sak gäller säkert mortars också. Förr har vi (Daniel och jag) använt mortars mest för att jävlas - för att pinna en annan enhet för att kunna rusa förbi utan att bli en levande måltavla. Nu märkte jag deras användbarhet i att förbereda en stormning.
En annan sak som överraskade mig var just artilleriets slagkraft mot enheter i byggnader. När jag första gången tittade på kartan så tyckte jag att den favoriserade britterna som lätt kunde springa från byggnad till byggnad, i skydd från tyskarna som skulle försöka skjuta ner, speciellt, den amerikanska enheten. Det visade ju sig sen att det var ett rent helvete för en enhet som befann sig i en byggnad dit artilleriet hade möjlighet att skjuta... och jag hade i misstag faktiskt placerat det tyska artilleriet på ett av de bästa ställen jag kunde.

Så; skall tyskarna hålla den linjen som jag kom fram till mot slutet av detta slag? Njae, det är en väldigt bra försvarslinje så länge som britterna gör just så som de gjorde nu. Dessutom behöver tyskarna de CP:n som fås från de CO:n (Command objective) som finns i de lite sydligare byggnaderna.
Britterna då? Matilda-tanken borde ha en mer central roll än vad jag använde den till. Den är bäst till att ta ut det tyska artilleriet som faktiskt är en pest för britterna (som jag redan nämnt fler gånger) men man kan inte heller lägga allt på en stackars Matilda-tank som dessutom kan bli utan bränsle när som helst - vilket är mest i tyskarnas händer. Ett alternativ skulle vara att bara skicka iväg en enhet efter amerikanerna och ha restan att både hålla evakueringspunkten och en stark försvarslinje där omkring, men om man bara sänder iväg en brittisk enhet för att befria amerikanerna så kommer inte då tyskarna att sattsa precis allt på att anfalla dem? Jo.

Mitt första intryck före jag började spela var att tyskarna skulle ha problem med att hålla britterna från att lyckas, men att det skulle bli väldigt tight p.g.a. tidtabellen. Ett intryck som förstärktes efter den första ronden, men genast i början av den andra ronden, speciellt då artilleriet trädde fram i all sin prakt, så visade det sig att det var britterna som hade den svårare rollen.

Det jag tyckte mest om med detta scenario var att allt rörde på sig - det var inte ett klassiskt fall där ena sidan anfaller, den andra står stilla i en kompakt försvarslinje och så ser vi hur det går. Tyskarna måste också försäkra evakueringspunkten, rusa efter CO:n och dessutom placera ut trupper för att lägga dem i Op-fire (Opportunity-fire) osv.
Det absolut bästa ToI-scenario hittils i mitt tycke och jag hoppas jag snart får spela det mot någon annan än min andra hjärnhalva.

Tide of Iron är fortfarande mitt absolut favorit krigspel och spel överhuvudtaget och Days of the Fox-expansionen bara förstärker denna åsikt. Tills nästa gång the Men of Steel, a.ka. Daniel och jag, möts så kan man väl bara säga;

"No bastard ever won a war by dying for his country. He won it by making the other poor dumb bastard die for his country." - George S. Patton