design: Michael Schacht, Bruno Faidutti
förlag: Days of Wonder
spelare: 3 - 6
tid: 45 minuter
prisklass: 20 - 30 €
(boardgamegeek)
Före jag tar an spelet och mina åsikter om det så är det kanske bra att säga att detta är spel som många lyfter till höjderna och man måste medge att Michael Schacht och Bruno Faidutti är namn som borde betyda kvalitet i stor grad. Dessutom är även förlaget
Days Of Wonder känd för att de satsar på kvalitet, inte kvantitet, men min personliga åsikt är ändå att här fattas något vitalt i detta spel.
I grunden är detta ett auktionsspel med fantasytema, med en liten krydda av rummyspel. Det finns tre olika sorters
drakstenar; gula, röda och blåa (mycket fina komponenter måste medges). Målet i spelet är att samla tre vinstpoäng som går att få på flere sätt. Grundordningen är dock som följer; med guld köper man kort som man vinner drakstenar med som man köper vinstpoäng med. Kanske lite annorlunda, men kedjan är aningen lång enligt mig. Det skulle ha räckt med att samla på drakstenarna.
Det finns åtta
(8) grundkort som varje rond auktioneras ut, samt två
(2) specialkort (det finns tjugofem
(25) allt som allt). Ronden börjar alltid med "häxan"-kortet. Med detta kort får man ett
svart guld som med vilken man kan förstöra en framtida auktion (kortet slängs bort, men alla som sattsat pengar 'betalar' ändå, vilket är otroligt irriterande). Sedan auktionerar man ut korten en för en. Auktionerna är gömda - alltså alla lägger en viss mängd guld i sin hand och alla visar hur mycket de sattsat samtidigt. Den spelare som betalar mest får kortet och använder dess specialkraft genast. Om det är jämnt bland två eller fler spelare tar dessa och gör samma sak om, men med silver och inte guld.
Det finns några slags valutor alltså. Vanligast är
alv-guldet som alla spelare får åtta
(8) av i början av spelet. Dessa kommer tillbaka till en i slutet av varje rond. Sedan har vi det "vanliga guldet" som man använder och blir av med. Vi har "silver" som används ifall det blir jämnt i en auktion och det måste hållas en extra auktion bland vinnarna. Dessa försvinner också efter användning. Dessutom så mistar alla spelare i sin auktion pengarna dom satsat, t.o.m. fast man
inte vinner auktionen. Alv-guldet kommer ju visserligen tillbaka i slutet av ronden.
De olika korten som auktioneras ut har varierande effekter, bl.a. så kan man vinna drakstenar, förmågan att stjäla drakstenar av andra samt att byta drakstenar till poäng. Det kräver en hel del spelrundor innan man blir van med vilka kort som finns, så att man inte kastar ut alla pengar på kort som egentligen inte är värda så mycket.
När den första spelaren får sitt tredje poäng är spelet slut och han/hon har vunnit.
Okej, problemen i spelet är följande;
1) Det tar allt för lång tid innan man hinner bli van med korten som finns i packen, så de första spelen är egentligen helt i onödan.
2) Spelet tar för lång tid, så man blir ganska snabbt uttråkad på det "gömda auktion"-systemet.. det börjar helt enkelt smaka trä. Visserligen vet jag om att det finns spelare som tycker om denna mekanik i sig och jag hör inte till dem; men det blir helt enkelt för mycket av det i detta spel.
3) Det finns alltid tio
(10) kort som auktioneras ut varje rond, så det händer väldigt ofta så, att det finns 4-5 kort som alla satsar på, och resten av de 5-6 som finns kvar bara gås förbi, för ingen har några pengar kvar.
4) Det känns otroligt dumt att slänga ut hälften av sina pengar på ett kort som ingen annan har satsat på, för man förlorar ju ändå guldet.
5) Som sagt, länken till att få poäng är allt för lång - drakstenarna skulle ha kunnat fungera som poäng.
Allt som allt är detta ett spel som alltid emellanåt kan tas från hyllan om man är på rätt humör och, helt ärligt, helst har med sig några korgar öl så man glömmer bort att man spelat det efteråt. Jag har vänner som tycker rätt så mycket om spelet, så när dom vill spela så säger jag inte emot, men jag brukar inte rekommendera spelet själv.
Jag skulle definivt inte rekommendera spelet åt någon som inte har hemskt mycket erfarenhet av moderna brädspel sen tidigare och dessutom så behövs det en rätt så god engelska. Gillar man inte fantasy som ett tema så säger även detta spel emot. Trots att temat är väldigt påklistrat och det inte alls känns som ett fantasyspel så tror jag att man knuffas ännu längre bort om man inte tycker om temat; det finns ändå överallt på korten etc. Däremot så tror jag inte heller att spelet räddas om man tycker om fantasy, efterssom det är (som sagt) så abstrakt.
Om du, trots denna recension, önskar prova spelet så kan man bl.a. inhandla det hos Lautapelit.fi för 27€ (priset 9.12.2007 8:30).
allihopa!
Elchfest
Skoj, småpetigt, snabbt, aningen enerverande
Lost Cities (även kännt i Finland som Kadonneet Kaupungit)
Snabbt, intressant, lätt
Babel
Hera & Zeus
Tally Ho!
Intressant grund, tråkig, upprepande, turbaserat
Det tyska förlaget Kosmos (Franckh-Kosmos) har en serie med spel som är rätt så känd i brädspelsvärlden; deras två spelares spel; igenkännbara mest p.g.a. deras låda. Det finns för tillfället 38 spel i serien redan och nya är på väg hela tiden. Själv har jag inte spelat alla (ännu) men jag äger en hel del av dem och spelat ännu fler. En stor del av seriens spel har blivit översatta av andra förlag, några t.o.m. till finska och svenska, men mest till engelska. Här listar jag nu de jag spelat, lite som vin i en vinkatalog, med kort beskrivning samt deras starkaste egenskaper.
Settlers of Catan Card Game, the
Fylligt, lite längre, mustigt, aningen solitärspel
Caesar and Cleopatra
Väldigt abstrakt, intressant, krånglig poängräkning
Kahuna
Druidenwalzer
design: Michael Schacht, Bruno Faidutti 
Det finns några slags valutor alltså. Vanligast är alv-guldet som alla spelare får åtta (8) av i början av spelet. Dessa kommer tillbaka till en i slutet av varje rond. Sedan har vi det "vanliga guldet" som man använder och blir av med. Vi har "silver" som används ifall det blir jämnt i en auktion och det måste hållas en extra auktion bland vinnarna. Dessa försvinner också efter användning. Dessutom så mistar alla spelare i sin auktion pengarna dom satsat, t.o.m. fast man inte vinner auktionen. Alv-guldet kommer ju visserligen tillbaka i slutet av ronden.
Jag tycker om hur man kan bygga upp en ny bana varje gång man spelar. Någon matematisk hobbyist har förklarat att det finns över tusen olika kombinationer man kan lägga ut banan i, vilket låter lite väl mycket, men nog kan det stämma. Dessutom är ett väldigt stort plus det att man kan variera längden på banan, samt antalet pirater man har med. Detta betyder att man själv väldigt långt kan variera längden på spelet. För det kortaste spelet kan man t.ex. ta tre banbitar (färre är redan löjligt) och fyra pirater per spelare (igen, färre börjar bli löjligt) och så spelare man med Jamaica-regler. Ett sånt här spel kan man spela på ungefär 15 minuter. Å andra sidan kan man spela med alla åtta banbitar, åtta pirater per spelare samt Tortuga-regler -> ett spel som kan ta över 1,5h hur bra som helst. Så detta storgillar jag - man kan påverka spelets tyngd och längd genom val av regler, längd av bana och antalet pirater.
Spelet ser riktigt fint ut också, inget märkvärdigt, men utseendet passar spelet väldigt bra. Temat är väldigt påklistrat, men slår man en flaska extra fin 5 års gyllenrom på bordet så hör man nog vågornas brus under ens piratskepp (ifall 5års gyllenrom är för dyr kan man alltid grabba en billig mörk rom, "it serves the purpose" som man säger på engelska). Själv har jag en sådan bild, att skulle detta spel vara absolut abstrakt skulle jag aldrig orka spela det, temat ger den där lilla kicken när man kan sitta och tala "pirat-engelska" hela kvällen lång.
Problemet och grundmekaniken i spelet är dock hur man får fler kort åt sig, för man plockar nämligen inte upp kort efter att man har lagt ner ett. Istället måste man backa i tunneln för att få plocka upp kort till handen. Man väljer en av sina pirater i tunneln och backar till nästa ruta som har en eller två andra pirater på sig (egna och/eller motspelares). Har en ruta tre pirater på sig så fortsätter man bakåt i tunneln tills man hittar en ruta man får stanna på. Om det står en pirat på den rutan så får man ta ett kort och står där två pirater så får man ta två kort (igen, oavsett vems piraterna är). Under sin tur får man tre gången välja ifall man spelar ett kort och flyttar en pirat eller backar och plockar upp mer kort. Så man kan t.ex. springa fram med två kort och sedan backa för att plocka upp. Man får också välja ifall man springer med olika pirater eller många gånger med en etc.
design: Robert P. Moore
Själva spelet är, som sagt, mycket simpelt. Det finns lika många likadana hus av två färger samt en grå katedral. Katedralen läggs först ut på spelplan, sedan lägger spelarna i tur och ordning ut varsin byggnad och försöker få så många som möjligt att rymmas på spelplan. Den enda extra regeln är att om man lyckas låsa in ett område med sina byggnader (man får ta hjälp av murarna runt staden) och området inte innehåller fler än en av motståndarnas byggnader så får inte motståndaren lägga sina byggnader i det området mer. Om det fanns en av motståndarens byggnader i det området när det sluts så tas den byggnaden bort. Kan man inte lägga mer byggnader så får den andra spelaren lägga så mycket byggnader på plan som denne bara får att rymmas. Den som har färre byggnader kvar, utanför staden, i slutet av spelet vinner. Mycket simpelt.
Visst lever Cathedral på utseende, i alla fall prismässigt. Temat är otroligt påklistrat om man nu ens kan kalla det för ett tema. Det viktigaste är dock där - man betalar för de vackra träkomponenterna. Det som är bra med själva spelet är att det tar ungefär fem-tio minuter att spela, vilket betyder att man kan dra en snabb match mellan TV-programmen i fall man vill. Speciellt hemma hos mig där spelet står på soffbordet vid TVn.
