Eftersvett Marathon (del 2)

EFTERSVETT MARATHON LIVE TOUR 2008 DAG 1 - del 2/2

Efter Warcraft the Boardgame så var det dags för dagens nästa större spel. Vi valde att fortsätta med fantasy-temat och plockade fram Runebound. Runebound hör till Lindas och mina storfavoriter och vi har redan största delen av de tiotals expansioner i alla storlekar som finns till spelet. Vid nåt tillfälle skall det skrivas ett långt och mer ingående inlägg om Runebound-världen, men det blir en senare tidpunkt. Nu valde vi att spela ett tidigare oprövat äventyr; Cult of the Rune.

Vi hade bägge (Linda och jag) läst reglerna till äventyret tidigare och det verkade vara ett av de bättre. En kult av religiösa fanatiker lösa i landet av Terrinoth som måste stoppas. Vi valde våra hjältar och satte igång med att slakta kultister. Efter två timmar så började broder Mosse och jag fundera över längden på detta äventyr. Det var nämligen så att man behövde döda kultister av ett värde på 38 för att vinna spelet, och efter dessa två timmar så var jag och Jan i delad ledning med fyra var. Nåt var horribelt fel, men vi hittade ingen lösning, så vi bestämde oss för att dra ner vinstkravet till tio och efter en timme till, då jag hade tagit ledningen i kultistslaktande, så var alla så urtrötta på äventyret att de ganska långt hjälpte mig att jaga ner dessa jädrans kultister.

Runebound är, i mitt tycke, ännu också ett otroligt spel så länge man tycker om temat. Temat är nämligen det som hela spelet stöder sin vikt på. Hur länge som helst orkar dock temat inte hålla ut - inte ens för mig. Tre timmar är övre gränsen och våra spelsessioner brukar vara runt två timmar, vilket är riktigt passligt. Det var tydligt nåt fel i äventyret.
Dock så blir det mer och mer tydligt att fyra spelare är en för mycket för att spelet skall vara optimerat - det är absolut bäst på 2-3 spelare. Helt tydligt. Dessutom är jag av den åsikten att spelet fungerar bättre med den inofficiella "threat track":en, vilken gör spelet till ett sammarbetsspel (dvs. co-operative) då interaktionen, och intresset för vad de andra spelarna håller på med, ökar väldigt mycket.

Det var alltså en misslyckad session med ett dåligt äventyr, men min förkärlek för Runebound blev inte mindre - dess gränser blev bara mycket tydligare.

Efter Runebound var Linda så trött att hon drog sig tillbaka och sorterade Runebound-lådan (berättade jag redan att vi har mycket expansioner till spelet..?) och sedan var det sängdags för henne. Jan, Mosse och jag fortsatte kvällen/natten med nästa spel. Det blev Lamont-brödernas urgulliga och galna strategispel Shear Panic.

Det är väldigt svårt att förklara Shear Panic och det är faktiskt spelets svaghet. På ett sätt är det ett djupt, hjärnfrysande, abstrakt strategispel. På ett annat sätt är det ett kaotiskt och roligt medelviktsspel och sedan har det några av de bästa komponenterna i nåt spel nånsin. Problemet blir att allt detta ihopblandat blir nåt väldigt svårbeskrivet och svårtolkat. Mig skadar det inte, för jag antar att jag själv fungerar på liknande sätt som person, men jag förstår om vissa blir förundrade över spelet egentliga natur. Konfunderande, med andra ord.

Idén är, i vilket fall som helst, att det finns en flock på nio stycken "bää:n" (alltså får); två blåa, två röda, två gula, två gröna och ett svart minoritetsfår. Alla spelare har en egen färg. Under olika faser av spelet så får man poäng för olika saker. Under den första fasen så skall få sina egna får så nära varann som möjligt, under den andra skall man vara så långt fram som möjligt för då kommer bocker Roger och friar, under den tredje skall man vara så nära det svarta fåret som möjligt och under den sista fasen skall man vara så långt bak som möjligt för då kommer "the Shearer" för att raka fåren. Fåren flyttar sig i en grupp genom olika manövrar som spelarna kan göra.

I mitt tycke är Shear Panic värt två tummar upp och en guldstjärna i kanten. När man hittar den där gyllene medelvägen mellan hjärnfrysande abstrakthet och kaotiskt skoj så finns det få lika roliga och spännande spel. Och utan tvekan har spelet, kanske t.o.m., de absolut bästa komponenterna nånsin.
Jag skall försöka hinna skriva en recension om detta spel, för det är definitivt värt det.

Vid detta tillfälle började vi vara vid ett sånt tillfälle att vi hade för lite blod i vårt alkoholomlopp att vi var tvingade ta till lite lättare spel. Det blev ett spel som vi inte spelat på några år (varför har jag ingen aning om): Reiner Knizias Decathlon (tiokamp på svenska).

Liten sidnot: Detta spel är helt gratis och kan laddas ner från nätet här. Det enda man behöver är en handfull tärningar - åtta för att vara exakt.

Reiner Knizias Decathlon är ett tärningspel som torkar rumpan med Yatzy vilken dag som helst. Man tävlar i tio friidrottsgrenar som alla är väldigt simpla men otroligt spännande och medryckande. I sig borde inte spelet vara så spännande, men det påklistrade temat är så väldigt bra påklistrat att man faktiskt finner sig skrikande efter den där ena sexan för att hoppa en centimeter längre än ledaren. Otroligt tufft.

För alla som har åtta stycken sex-sidiga tärningar hemma och en printer: surfa över till Knizias sida och printa ut reglerna. För er som inte har: köp åtta stycken sex-sidiga tärningar och printa ut reglerna på ett bibliotek eller nånstans. Jag lovar: det är värt det!

Första dagen avslutade med två omgångar av ett annat av Knizias gratis tärningspel (finns på samma sida som Decathlon), nämligen Catego. Catego är egentligen ett spel som jag inte skulle kalla för ett tärningspel utan mer ett logistikspel. Visst är huvudmekaniken tärningskastning, men för att spela det bra så skall man veta vart på tabellen man skall skriva in sitt resultat - lite så där som Yatzy. Catego är väldigt simpelt och lätt och lika gratis som Decathlon. För vänner av Yatzy så lönar det sig definitivt att prova det nån dag.

Dag två på kommande...