EFTERSVETT MARATHON LIVE TOUR 2008
DAG 1 - del 1/2
Vi började med ett litet kortspel som jag och Linda införskaffat från den tyska brädspelsbutiken Milan Spiele en tid tillbaka, men som vi inte kommit för oss att spela förr - tyvärr.
Null & Nichtig (som betyder ungefär "Noll och inget") är ett litet men elakt stickkortspel som spelas med en kortlek som innehåller kort i fem färger i siffrorna 0-12 (det finns två nollor). Det som är annorlunda med detta spel är att det inte finns nån trumf och att man inte måste bekänna färg, utan den som spelar det högsta kortet först får ta sticket. Man tar dock stickets kort medsols, börjandes från det man själv lade ut och lägger dem i högar av färg framför sig, med det sist tagna kortet överst. Det översta kortet i varje färghög är det enda man får poäng för. Detta betyder att om jag vill ta ett stick med en blå 12:a, för att ta ett exempel, så kan spelaren efter mig lägga ut en blå 0:a. Då kommer 0:an att bli det översta kortet i min blåa poänghög.Efter att alla kort är spelade (12 stick per hand) så räknar man poäng - man summerar helt enkelt ihop värdet av de översta kortet i alla fem högar (om man samlat på sig av alla färger, annars färre) som man har framför sig och det är ens poäng. Så spelar man enligt reglerna till hundra poäng, men många spelare rekommenderar att man fastslår en viss mängd omgångar.
Null & Nichtig är elakt - väldigt elakt, men otroligt roligt. Ett litet spel som spelas med, så gott som, en vanlig kortlek och där reglerna är ursimpla, men som ändå har förvånandsvärt mycket kött på benen. Tyvärr har jag inte hittat detta spel i nån av Finlands eller Sveriges brädspelsbutiker, men däremot kostar det inte många slantar att beställa från Tyskland. Jag rekommenderar väldigt varmt för såna som tycker om kortspel och speciellt stickkortspelsälskare.
Till näst så blev det tågrälsbyggande i Europa med Franz-Benno Delonges TransEuropa. I TransEuropa så skall varje spelare bygga räls mellan fem städer. Städerna är indelade i fem grupper och det finns ett kort för varje. I början av varje rond så tar spelarna på måfo en kort av varje grupp och dessa är de städer som spelarna skall koppla ihop - de hålls i hemlighet från de andra spelarna. I och med att städerna är indelade i fem grupper så kommer ingen spelare att få fem städer som är riktigt fast i varandra och en annan får städer långt från varann, utan alla är rätt så balanserade.På sin tur lägger man ut 1-2 rälsar (beroende på terräng) och försöker förena städerna på sina kort. Rälsarna är dock inte personliga utan alla får använda allas rälsar, efter att två eller flera nätverk har sammankopplats. Detta är vad som gör spelet speciellt, men samtidigt det spelets achilleshäl. Efter att alla spelarnas nätverk har sammankopplats så kan alla bygga på allas nätverk och då blir det ganska turbaserat när det gäller vem som först förenar alla sina städer. Expansionen Vexation torde lösa detta problem, men jag har inte spelat med den, så jag kan inte säga nåt säkert.
TransEuropa är ett roligt, litet mellanspel, men som kanske tar lite väl länge för vad det är. Ett spel kan ta upp till och lite över 30 minuter och vid det tillfället börjar tur-faktorn bli aningen irriterande. Man kan inte riktigt jämföra det med Ticket to Ride: Europe i och med att det enda som förenar dem är att man förenar städer medan tågbanor, men ifall man just söker efter det så föredrar jag Ticket to Ride vilken dag som helst.
Efter två lite lättare spel så blev det dags för det första "större spelet" - Warcraft the Boardgame. Brädspelet baserar sig på det väldigt populära datorspelet Warcraft och på denna punkt har brädspelets designer Kevin Wilson gjort ett väldigt bra jobb. Brädspelet känns som datorspelet och, i mitt fall, fungerar det bättre då jag inte är en stor vän av real-time strategy-datorspel. Idén är alltså simpel; man skall skaffa resurser (trä och guld), genom att hugga ner skog och gräva i guldgruvor, för att bygga nya byggnader och för att bygga en så stor armé som möjligt som man sedan uppgraderar i styrka för att sedan mosa motståndaren på stridsfältet.Det konstiga med det här spelet är att komponenterna är abstrakta träpjäser. Ett spel som det här kräver nästan plastminiatyrer och vad som är ännu konstigare är att förlaget Fantasy Flight Games brukar i regel proppa sin spel fulla med så mycket plast de bara hinner - förrutom i Warcraft. Inte för att själva spelet blir sämre utav träpjäserna, men känslan skulle vara så mycket bättre om pjäserna var snygga plastminiatyrer. Detta är dock min personliga åsikt och ifall nån från brödraskapet av "vi hatar plastminiatyrer" vill hoppa på mig så är det fritt fram.
Vi valde att spela en fyra spelares "slugfest" alltså alla mot alla och den som först skulle få tio vinstpoäng skulle vinna spelet. Det som är så bra med Warcraft är att det är praktiskt omöjligt att stå på ställe och uppgradera och bygga mer och mer tills sömmen spricker. Skogarna och guldgruvorna blir nämligen tömda på resurser när man utnyttjar dem och det finns inte så mycket naturresurser på spelplan att det räcker värst länge för alla. Det betyder alltså att alla spelare tvingas ta rollen av parasiter - man utplånar skogar och guldgruvor och så går man vidare och tar livet av allt och alla i sin väg. Man lämnar inget grönt och glimmande bakom sig och man låter inte motspelarna hålla gruvor och skogar i fred.
Allt detta gör Warcraft till ett välbalanserat spel där det alltid finns en press att marschera frammåt. Stridssystemet är lätt och snabbt, men rättvist. Lite specialkort ger lite extrakrydda och temat är starkt - om det bara fanns plastminiatyrer. Det enda dåliga jag hittar i spelet är att det kanske är lite för kompakt och välbalanserat; det börjar repetera sig själv efter en stund. Dock är den stunden långt i framtiden, så för vänner av Warcraft (Obs! inte World of Warcraft) så är detta två tummar upp och ett stort leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer, idéer, feedback, kritik. Vad som helst.