Eftersvett Marathon (del 4)

EFTERSVETT MARATHON LIVE TOUR 2008 DAG 2 - del 2/2

Väl tillbaka i Mosses spelhåla så tog vi an den andra dagens stora spel; Arkham Horror. Mosse hade valt ut dig medan vi var hos Linda och mig och önskade att vi skulle spela det.
Arkham Horror har jag haft i min spelsamling i flera år, men det har tyvärr fått väldigt lite uppmärksamhet av oss. Har, förrutom denna gång, endast spela ett par två-spelars sessioner med Mosse och Linda. Arkham Horror har alltid visat sitt potential, men det har varit tydligt att det inte är ett två-spelars spel, inte med endast en detektiv per spelare i alla fall.
Nu var vi fyra och var färdiga att ta oss an det stora och onda monstret Jig. Speciellt jag och Jan stortrivdes, vänner av Cthulhu-mytosen som vi är. Vi skrattade och lät adrenalinet stiga i blodådrorna medan vi sprang omkring och skjöt alla möjliga kräk som sprang fria på Arkhams gator.

Arkham Horror är alltså ett spel där spelarna sammarbetar för att förhindra ett stort och grymt monster från att komma till Arkham från "den andra världen". Det görs genom att stänga de portar som öppnas mellan Arkham och den andra världen. Samtidigt så får inte de kräk som slängs genom portarna till staden, då de öppnas, bli allt för många för då tar de över.

Vi lyckades vinna Yig - för första gången. Det var dock inte lika soligt för oss alla. Jag tror Jan och jag var de som tyckte mest om spelet och speciellt sessionen. Det var inte bara tack vare det passliga temat utan även faktumet att vi hade mest att göra. Vi lyckades få vapnen och vara på rätt ställen, så det var mest vi som sprang omkring och desekrerade kultister och odödliga monster på Arkhams gator, med ett galet flin på läpparna och en rykande Tommy gun i händerna. Linda hade också en del att göra - hon sprang omkring och försökte hitta mera vapen och artifakter för att hjälpa i kampen, samtidigt som hon tillfälligt också fick slakta ett och annat mystifikt odjur. Mosse, å andra sidan, var oftast på andra sidan stan än där allting hände och största delen av hans spel gick ut på att stänga portarna till den andra världen - vilket faktiskt är mindre spännande än det låter.

Visst kan man argumentera att slumpfaktorn av alla kort och monsterkoppen, därifrån man på måfå drar monster, gör att spelet blir allt för obalanserat, men samtidigt så är det (personlig åsikt) just det som gör spelet så tematiskt starkt och lätt att leva sig in i. Arkham Horror blev faktiskt bättre och roligare, i mina ögon, efter denna session och jag tror att nästa gång jag och Linda spelar det på tumanhand så spelar vi med två detektiver per spelare.
Arkham Horror är ett spel som nästan måste spelas flera gånger, för det finns alltid en risk att en spelsession kan vara av sämre laget, men enligt mig så är detta ett otroligt bra spel då man drar sig genom ett spännt och roligt äventyr.

Efter tungviktaren Arkham Horror så blev det dags för nåt av det lite lättare laget; Trump, Tricks, Game - ett kortspel som jag fick av Linda till födelsedagen på sommaren, men som ännu inte var provat. Trump, Tricks, Game är ett till ytan ett väldigt vanligt stick-kortspel, men som har en liten twist på ändan. Kortpacken är en rätt så vanligt kortpacke men korten har både valör (i fyra färger) samt "fotspår" som fungerar som poäng.

Spelet går i fyra ronder och alla fyra ronders trumffärg är förbestämt på måfå i början av spelet. Under det tre första ronderna så skall sticken delas jämnt ut bland spelarna. På fyra spelarna spelas det om tolv stick per rond, vilket alltså betyder att var och en spelare skall ta tre stick. Har en spelare tagit tre stick så kan denne inte ta mera och deras kort blir värdelösa när det gäller vem som får sticket. Fotspåren på korten är det som ger poäng efter varje av de tre första ronderna, och det finns mest fotspår på mellankorten, medan det finns minst på de höga och låga korten. Den andra lilla twisten är att de tre stick man tar under den förra ronden är de kort man spelar med i nästa rond, så det är alltså ett otroligt balanserande under de tre första ronderna i att ta så mycket fotspår som möjligt, men samtidigt ta så bra kort som möjligt till nästa rond, helst då i nästa ronds trumf.

Den fjärde (sista) ronden fungerar dock lite annorlunda, då räknas inte fotspåren alls och det finns ingen restriktion på hur många stick spelarna får ta. Då är det färgen på korten som gäller; varje björn/rött-kort är värt fyra poäng, varje vildsvin/grönt-kort är värt tre, varje hjort/gult-kort är värt två och varje varg/blått-kort är värt ett. Spelarna försöker alltså då bara få så mycket kort som möjligt och helst av de bättre färgerna.

De tre andra runt bordet verkade vara rätt så missnöjda med Trump, Tricks, Game, men jag var såld så som jag brukar vara när det gäller stick-kortspel - detta är en kategori som hör till mina absoluta favoriter. För att vara ett stick-kortspel så är inte TTG ens i min top10, men jag tyckte ändå väldigt mycket om det. Jag förstår om man tycker att det är lite påtvingat med restriktionerna på antal stick man får ta och jag förstod på de andra att den sista ronden och speciellt sättet som man fick poäng i den inte vara nåt som sjönk in på den positiva sidan. Kanske det skulle vara bättre att man efter fjärde ronden skulle få poäng för fotspåren, men ändå hålla stickrestriktionen borta. Inte vet jag, men det verkade lite som om jag kommer att ha svårt att få prova detta spel flera gången, efterssom det, som sagt, inte riktigt sjönk in med mina medspelare.

Efter detta tog vi oss an det prisbelönta familjespelet Alhambra.
Alhambra är en lätt, snabb och rolig blanding av pussel och kortspel där man försöker köpa de husen man vill ha från den allmänna marknaden och sedan få in dem i sin Alhambra på ett regelrätt och vettigt sätt. En av de markanta grundidéerna i spelet är själva handlandet; det finns fyra olika valörer och när man man handlar nåt från marknaden så får man inte tillbaka skillnaden om man betalar för mycket (vilket man kan hamna göra ifall man inte har jämna pengar på handen), men däremot får man ta en tur till ifall man betalar jämnt.

Alhambra kombinerar en hel del små fina idéer in till ett roligt och fungerande familjespel som är väl värt att lägga till sin samling ifall man inte ännu har det.

Efter Alhambra så blev det dags för en av mina storfavoriter; Fightball.
Fightball är ett som jag absolut inte borde tycka om; det är ett s.k. stresspel, dvs. ett kortspel som spelas i realtid - inga turer, inget väntande på den andra spelaren, bara frenetiskt kastande av kort på rätt ställe.
Utan att gå in destu mer på reglerna så kan man säga att varje spelare har varsin kortpacke som inkluderar spelare, bollar, skott och några få specialkort. Ett spelplan av kort byggs upp mellan spelarna. För att göra ett mål så måste man spela en spelare, en boll och ett skott (i den ordningen) som har ett totalt värde på tio eller mer, på någon del av spelplanet. Men det är ju inte så lätt, utan den andra spelaren kan kasta sina spelare (försvare) emellan spelaren och skottet vilket försvårar målgörandet. Dessutom så händer ju allt detta i realtid.
När den första spelaren har dragit sig genom sin kortpacke så är ronden över och man går genom spelplanet för att se om det gjorts, och isf. hur många, mål. Efter det så tas detta om. En match består av fyra kvarter - alltså ronder.

Som sagt; jag borde hata detta spel, jag borde vara urkass på det, men av någon orsak så finns det någon väl undangömd del av mitt undermedvetna som förstår den inre logiken. Innan jag lärde Linda spelet så hade jag spelat ett tiotal matcher och endast förlorat en kvart allt som allt (egot i skyarna, jag vet). Linda lyckades dock vinna en match mot mig och jag tror att jag allt som allt förlorat två matcher ... enda tills nu. Linda tog sin andra vinst över mig, medan jag fick glädjen att klå Jan.
Jan blev dock så inspirerad av spelet att han bestämde sig för att skaffa en egen packe (de säljs i paket med två lag var) av Fightball.

Efter Fightball så gick Linda och lade sig, medan Jan, Mosse och jag fortsatte med en sen natts domino.