Eftersvetts Maraton 2008 började dra mot sitt slut när vi vaknade till den tredje dagen. Tröttheten syntes i de flesta av oss; jag tror jag var den enda som hoppade av iver och full av energi att fortsätta spela.Efter en kort tid av vaknande så hängde dock de tre andra med och vi lade fram Reiner Knizias klassiker Samurai på bordet.
Det intressanta med Samurai är att människor tydligen tar det på väldigt olika sätt; broder Mosse ansåg att detta är lätt spel som kan tas slappt med en kopp kaffe, medan min hjärna alltid går på övervarv och närmar sig gränser till överhettning.
Nåja, i vilket fall som helst, i Samurai kämpar spelarna om majoriteten i tre olika stånd; religion, agrikultur och krigare. Dessa tre olika stånd representeras av en handfull små, otroligt snygga statyetter som läggs ut på flera ställen, byar och städer, i Japan. Spelarna spelar sedan i tur och ordning ut brickor runt dessa byar och städer för att öka sin influens i dem. När en by/stad är helt omringad av brickor så ser man vem som har mest influens i de stånden som finns i byn/staden och den/de spelarna får de statyetterna.
När alla statyetter av ett stånd har försvunnit från spelplanen så är spelet slut.
Eftersom detta är ett Knizia-spel så finns det en liten twist på poängräkningen. Statyetterna som man vinner åt sig under spelets gång hålls, för det första, undangömda från de andra spelarna till slutet. Detta betyder att om man inte har ett otroligt bra minne så kan man bara ana till vad de andra spelarna har samlat på sig under spelet.
Efter spelet så räknar man hur många statyetter varje spelare har av varje stånd. Ifall en spelare har klar majoritet i något stånd så är detta värt ett vinstpoäng. Ifall ens två spelare delar majoriteten i nåt stånd så delas inga vinstpoäng ut för det. Den spelare med mest vinstpoäng i slutet har vunnit.
Det första som man kan säga om Samurai är att det är ett otroligt vackert spel och det hör, helt förklarligt, till Knizias mest omtyckta spel - detta är en klassiker redan.
Jag kan inte säga varför det är en så stor skillnad på hur t.ex. jag och min bror ser på spelet, trots att vi båda tycker om det, men det kanske är en av brädspelens fina sidor.
Innan det var dags att avsluta årets (och Eftersvetts första) maraton så tog vi fram ännu ett spel till bordet; Ticket to Ride the Card Game.Det må debatteras ifall Ticket to Ride-serien har gått över gränsen till att suga ur pengarna ur konsumenternas plånböckerna snabbare än en vampyr som inte druckit blod på ett år och just hittat ett nytt offer, men det tänker jag inte ta upp här.
Visst var det dock just dessa tankar som dansade i huvudet då Days of Wonder meddelade att de tänkte publicera denna kortspelsvariant av Ticket to Ride, men spelet är faktiskt ett kortspel som står på egna fötter. För dem som spelat kortspelet Mamma Mia! så är detta väldigt liknande. Man spelar kort som man lägger i en gömd talong framför sig samtidigt som man samlar på resebiljetter. I slutet av spelet skall man med korten som man samlat i talongen kunna redovisa för sina resebiljetter.
T2R the Card Game kräver ett bra minne ifall man vill spela det bra, men i vårt sällskap har ingen riktigt nåt superbra minne, så det blev ganska balanserat till slut. Detta är ett riktigt roligt och snabbt kortspel som faktiskt är en fräsch vindpust till den ganska repetitiva Ticket to Ride-serien.
Skall man då rusa ut och köpa detta spel ifall man älskade de tidigare Ticket to Ride-spelen och vill ha mer? Inte nödvändigtvis. Förrutom grafiken på korten och namnet på lådan så har detta väldigt lite att göra med de tidigare spelen. Men förövrigt så kan jag inte annat än rekommendera spelet, hur mycket jag än hade fördomar för det tidigare.
Sådärja, sedan tog tyvärr Eftersvett maraton slut för denna gång. Det blev mycket spelet och det var lika roligt som alltid. I vänta på nästa Eftersvettmöte. Ha det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarer, idéer, feedback, kritik. Vad som helst.