Eftersvett Oktoberfest 2008 (del 1)

Nåja, Eftersvetts Oktoberfest 2008 hölls alltså under veckoslutet och en hel del spelades. Lindas syster Emma kom redan på fredagen till oss, så vi tjuvstartade med några spel efter att systrarna bakat början till den omtalade Twonkie-kakan.

Vi började med några nyinköpta spel från Tyskland;

Jungle Jam var först på bordet. Detta är ett spel som jag länge kännt till men det har verkat som ett spel som inte skulle tilltala mig. Förra december så köpte vi dock Jungle Speed (samma spel - annat namn) till min goda vän som födelsedagspresent. Vi provspelade det då och det var roligt som bara vad. Tyvärr var tydligen det exemplar av Jungle Speed som vi köpte åt min vän det sista exemplaret i Finland och därför hamnade vi beställa det utomlandsifrån.
Jungle Jam är ett reaktionsspel; en totempåle läggs mitt på bordet och kortleken delas jämnt bland alla spelare. På korten finns simpla bilder av vissa liknar varann och av varje bild finns fyra kopior i olika färger. På sin tur så lyfter man det översta kortet i sin packe och lägger det ner i en talong framför sig. Är det samma symbol på det kortet som någon annan har så skall dessa två spelare försöka ta totempålen åt sig så snabbt som möjligt. Den spelare som får totempålen får ge sina kort från egna talongen till den andra spelaren som tar dem och sin egna talong och lägger de korten längt ner i sin dragtalong. Den spelare som först blir utan kort vinner.

Jag förstår om detta spel inte smakar åt alla. Det har klagats på att vissa symboler liknar varann för mycket, men det är just det som är meningen. Skulle alla symboler vara lätta att skiljas åt så skulle det bli väldigt tråkigt väldigt snabbt - det skall finnas en överhängande chans att man reagerar på ett kort och tar totempålen, då det faktiskt inte är samma symboler. Det ger mera spänning till spelet.
Jag och många av mina vänner tycker om detta spel, bara man inte spelar det allt för ofta, men jag förstår att andra inte tycker om det. Speciellt om man inte riktigt hänger med och ens reaktionsförmåga inte är tillräckligt bra för det, så är det säkert ganska tråkigt att sitta med.

Efter Jungle Jam så tog vi fram en till nykomling från Tyskland; Confusion. Confusion är också ett reaktionsspel. Det finns tre tärningar; en färgtärning som antingen visar rött, blått eller gult, en ordtärning där det antingen står rött, blått eller gult, men där bakgrunden på texten är någon av de andra färgerna. Sist så finns det en handlingstärning med symboler för olika handlingar. Varje spelare får tre kort varav ett är gult, ett är blått och ett är rött.
På sin tur kastar en spelare tärningarna. Ifall färger på färgtärningar och färgen som står på ordtärningen inte är samma så skall alla spelare så snabbt som möjligt kasta fram kortet av den färg som inte är representerad och säga den färgen högt.
Ifall färgtärningen visar samma färg som det som står på ordtärningen så skall man göra det som visas på handlingstärningen vilket kan vara allt från att applådera till att lägga upp ena handen i luften.
De spelare som gör fel, eller om alla gör rätt så är det den långsammaste som betalar ett poäng, medan alla andra får ett poäng.

Confusion är ett partyspel som skall spelas på två-tre spelare som mest - och då utan att ta det på allvar överhuvudtaget. Det är roligt i små mängder och då man vill ha nåt att göra istället för att sitta och dregla på soffan. Inget övertygande, men jag kan bra ta fram det då omständigheterna är de rätta.

När Confusion och Jungle Jam hade gåtts genom ett par gånger så smällde vi igång JADE Formula Dé Championshop 2008-2009 med Emma stall Team Choclate Mousse som nykomlingar. Mera om den otroliga starten av en ny säsong kommer i ett separat inlägg.

Och ännu efter Formula Dé så hann vi klämma in en omgång av Villa Paletti (recension här).

Lördagen började med morgonkaffe klockan nio då Mosse ringde på dörren. Cirka en timme senare kom våran nyaste medlem; Lojobon Tom. Efter att ha "spräckt isen" med lite diskussioner så började vi spela - i väntan på den sjätte runt bordet på denna Oktoberfest; Jan. Jungle Jam och Confusion slog på bordet först, efterföljt av Friedemann Friese:s Fearsome Floors (F:en slutar inte där).

Det finns en sak som förenar Fearsome Floors med en av mina favoritspel och det bästa pusselspelet nånsin; Corné van Moorsels Factory Fun (förrutom att de båda är F-spel) och det är att känslan i spelet och utseendet påminner om de gamla klassiska Commodore 64-datorspelen som var goda vänner till min i min barndom.
I vilket fall som helst; i Fearsome Floors skall spelarna springa med sina tre-fyra karaktärer tvärs över en stor sal och lämna rummet för gott. Den spelare som först klarar detta vinner spelet.
Det är såklart inte så lätt. Utöver stora stenblock och blodpölar som man glider över så finns det hemska monstret Furunkulus som hjärndött, men logiskt, promenerar omkring och äter upp alla karaktärer som han stöter på.

Fearsome Floors är kaotiskt roligt - mer kaotiskt på så här många (fem) spelare, men mer taktiskt på två-tre spelare. Det fungerar lika bra på alla spelarmängder, men ändrar alltså karaktär där någonstans emellan. Kusligt roligt och slappt.
Get Furunky!

Sedan drog vi fram Reiner Knizia's Modern Art (recension här) som alltid är lika överraskande roligt. För oss är detta inte ett matematiskt och hjärncellsbrännande auktionspel; utan halvt ett rollspel där Eftersvett-andan står för 75% av upplevelsen. Om man då räknar med att själva spelet är urkul så är det ju en bra blanding.
Det märks att man blir bättre på det ju mer man spelar, för nu lyckades jag (som högst antagligen spelat det absolut mest av alla som satt runt bordet) vinna med en ganska stor marginal. Detta är ett spel som syns alldeles för sällan på spelbordet.

Tiden började närma sig för Jans kommande och Mosse åkte iväg för att hämta honom från tågstationen. Nu när vi bara var fyra så drog vi fram Taluva.
Taluva är ett spel som vi tidigare spelade mycket på två och det var riktigt roligt. Sedan spelade vi det några gånger på tre med Linda och vår vän Johan och då visade det sig att det var mycket bättre på fler än två spelare. Nu fick vi det spelat på fyra och jag tror att det säkerligen kommer att vara en besvikelse på färre.

I Taluva så skall spelarna försöka få sin indianstam att bäst bygga upp sin civilisation på en nyfödd ö som ännu är vulkansikt aktiv och blir större och högre hela tiden. Problemet med detta är att indianernas hyddor lätt försvinner med vulkanutbrotten då ön stiger upp ur havet. På sin tur lägger spelarna ut en landbricka och måste sedan bygga en byggnad någonstans. Det finns tre sorters byggnader; hyddor, tempel och torn. För att vinna så måste en spelare antingen ha mest tempel (tornens mängd bestämmer i fall det är jämnt och hyddorna ifall det är jämnt på tornen också) när den sista landbrickan är utlagd. Om en spelare dock lyckas bli av med två sorters byggnader så vinner denna genast (det finns 20 hyddor, 3 tempel och 2 torn per spelare). Råkar det sig så att när en spelare har lagt ut en landbricka så kan denna inte alls bygga nåt enligt byggnadsreglerna så har denne spelare automatiskt förlorat och får inte spela mer.

Taluva är fantastiskt! Det är snabbt, roligt och ett av de absolut vackraste spelen jag sett, speciellt med så simpla komponenter. Detta är ett spel som absolut måste fås mera på bordet.

(mer kommer snart...)