Eftersvett Oktoberfest 2008 (del 2)

(fortsättning på det förra inlägget)

Medan vi avslutade vår session av Taluva så kom Mosse med Jan. Då blev det dags att plocka fram Toms medhämtade klassiker Space Hulk. Eftersom spelet är för 2-4 spelare och temat var ganska "killigt" så tog flickorna och förflyttade sig till andra bordet för att spela några matcher Fightball. Vi fyra män satte oss när för att skjuta ihjäl varann (i lag) på ett rymdskepp.

Jag förstår varför Space Hulk är en klassiker. Speciellt om man tänker på sin ålder (första upplagan utkom 1989) så är detta ett fantastiskt spel. Människorna, the Marines, har oftast ett uppdrag som skall utföras medan utomjordingarna, the Genestealers, skall hindra dem och helst ta livet av hela hopen på samma gång. Vi spelade två uppdrag i rad; i det första uppdraget skulle Jans och Toms Marines spränga upp ett rum på rymdskeppet, och de lyckades med det. I andra uppdraget så skulle Mosse och Tom som Marines spränga upp två rum på ett aningen större rymdskepp, men denna gång lyckades Jans och mina Genestealers stoppa dem i något som slutade som ett massaker-inferno.

Reglerna är enkla, men fungerande. Det finns några väldigt innovativa och intressanta mekaniker i Space Hulk ännu med dagens standard, som t.ex. att Genestealers först kommer på brädet som "blips", alltså små radarsymboler. På undre sidan av dessa markörer står hur många Genestealers som rör sig, men det vet bara den/de spelarna om. Marinerna vet alltså bara att där rör sig nåt, men inte vad och hur många.
Det att Marines har lite variation på vapnen och alla kan skjuta långt, medan Genestealers är lite som Alien-monstren och måste anfalla i närstrid löser elegant problemen med att spelet stannar upp medan motståndarna står på avstånd och skjuter på varann, i väntan på att någondera dör. Det finns dock några problem med spelet.

Det stör inte mig att alla gångar är bara en ruta bred och att det är trångt - mera utrymme skulle, i mitt tycke, bara göra känslan mindre klaustrofobiskt. Dock så känns det emellan som om det går på "do and repeat"-mentaliteten, speciellt för Genestealers som hela tiden drar in nya monster vars uppgift bara är att springa på Marinerna och hoppas på att de hinner fram före de blir uppsprängda i tusen, väldigt slämmiga, bitar.
Space Hulk är dessutom nog ett spel för två spelare. I vissa uppdrag har Marines två grupper av trupper, men de command points som de får är ändå delade blande spelarna. På Genestealers sidan så är det rent sammarbete som gäller och så väljer man vemdera som kastar tärningarna. Inget fel på det, så till vida, det var riktigt kul att sammarbeta och jag hade inte alls mindre roligt trots att vi var fyra spelare.

Space Hulk är väl värd sin kultspels-märkning och jag spelar det gärna om flera gånger. Dock har det ju kommit en hel del nyare och mer finslipade spel ut på marknaden sedan 1989. Doom: the Boardgame verkar vara en, men jag har bara spelat fantasy-systerna Descent: Journeys in the Dark.

Medan vi karlar höll på med andra uppdraget så valde kvinnfolket börjat kocka mat och efter en deliciös fajitas-middag så blev det dags för kakans hjälte att träda fram och få stryk; RoboRally lades fram på bordet och jag fick, den sedvanliga, äran att vara Twonkie.
RoboRally är ett fantastiskt spel så länge som man tål lite kaos (stryk över "lite" och anteckna "förbaskat mycket" i marginalen). Programmerande av de fem korten som flyttar sin robot är väldigt mycket svårare i praktiken än vad de låter, speciellt om man som Tom och Emma vägrar göra "the RoboRally dance". Detta är ännu också en av mina absoluta favoriter och som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag beställt det, via Fantasiapelit, direkt från förlaget och det torde anlända i slutet av november.

RoboRally med sex robotar då? Nja, jag hade sett fram emot att få spela detta kaotiskt roliga spel på så många, men nu när jag gjort det så anser jag att fyra, max. fem, är tillräckligt. Det är hemskt få spel som sist och slutligen är bäst på mer än fem och detta hör inte till den kategorin. Tydligen så finns det nåt, även för mig, som heter "för mycket kaos". Det var inte mycket man hade kontroll över - med sex robotar så var risken att man fick fyra-fem skador av andra robotars lasrar under en tur alldeles för överhängande och det var ovanligt att man inte blev tillknuffad så att ens programmering for åt fanders.

Vi provade först med en två kartors bana och den visade sig vara alldeles för stor, så efter Twonkiecake så tog vi oss en till omgång med bara en kartas bana och då blev det redan bättre. Visst är detta ett bra spel även på sex, men om vi talar om hur många spelare som krävs för att det skall vara alldeles bäst så skulle jag säga fyra-fem.

Efter RoboRally så satte sig Mosse ner och försökte läsa reglerna till kortspelet Family Business medan jag sprang till butiken för att inhandla lite mer cancerstickor. De andra fyra satte sig ner mer Tumblin' Monkeys och lätt aporna falla ner i palmen en stund. Efteråt så bestämde vi att vi inte skulle ta itu med Family Business eftersom det verkade som ett spel som inte skulle fungera för oss.
Istället drog vi fram zombie-spelet Mall of Horror.

Jag hade spelat MoH ett par gånger före detta; en gång på tre och en gång på fyra, och bägge gångerna hade det lämnat en dålig smak i mun. Vi hade diskutterat saken med broder Mosse och kommit fram till att det högst antagligen berodde på det låga spelarantalet, eftersom detta är ett spel som bygger sig på att rösta ut varann. Det skulle visa sig att inte ens max.spelargränsen på sex var tillräckligt.

Idén i spelet är att alla spelare har en grupp människor som är inlåste i ett shoppingcenter där zombierna har brutit sig in. Karaktärerna skall försöka gömma sig i olika avdelningar och hindra zombierna från att komma in, alternativt springa till parkeringshallen och söka efter vapen eller annat nyttigt från en lastbil. Om och när zombierna tränger sig in i någon avdelning skall de karaktärer, som är inne i den avdelningen, rösta om vem som skall kastas ut som offer till zombierna så att de blir glada, mätta och nöjda och trallar iväg.
Allt låter roligt och lovar en utmärkt upplevelse, men för min del så fallar spelet platt på mage väldigt snabbt. Problemen är att det inte finns tillräckligt att göra och röstningarna (även på sex spelare) är väldigt förutsägbara.
Att springa omkring mellan avdelningar är roligt i fem minuter var efter det börjar kännas poänglöst. En spelare; den utvalde sheriffen för turen, får förhandsinformation om vart nya zombier kommer att komma, men annars är det väldigt torrt på idéer om vart man egentligen vill. Röstningarna som borde vara hela spelets ryggmärg är väldigt tråkiga. Oftast så kan man antingen räkna ut vem som vinner redan på förhand eller sen så blir det så att en spelare sitter på den avgörande rösten. Detta skulle ju göra spelet intressant, men tyvärr har denne spelare absolut ingen orsak att välja den ena över den andra och därför ges den rösten på måfå.

All näringsrik luft som finns i detta spel sipprar sakteligen ut medan man spelar och när räddningshelikoptern kommer och räddar de stackars få sista karaktärerna i shoppingcentret så finns det ingen orsak varför en spelare klarat sig bättre än nån annan.
Idén i spelet och det fantastiska temat gör att jag så vill älska det, men ingenting av det som borde göra detta spel bra fungerar ens något så när. Såna här röstningspel tror jag dessutom behöver minst åtta (minimum spelarantal till t.ex. Werewolf) för att det skall finnas tillräckligt röster för att det skall bli intressant.

Och sedan blev vi heliga. Det blev dags för Mystery of the Abbey.
Cluedo var en storfavorit när jag var barn och det enda problemet med det spelet är att på äldre dagar så klarar man av att lösa mordet så snabbt att om inte alla runt bordet har spelat det tusen gånger om och om, så har de just börja komma in i spelet när jag, eller någon av mina Cluedo-frälsta vänner, har löst mysteriet. Mystery of the Abbey tar Cluedo och smäller till det rejält, tar ut det goda ur spelet och förbättrar det samt kastar in en stor balja med tema, i detta fall Umberto Ecos bok "Rosens namn" som även filmatiserats.
En munk är död och en annan munk är skyldig. Spelarna är även munkar i detta vackra kloster och de skall reda ut vilken munk (inte en av spelarna) som är skyldig. Detta görs genom att ställa frågor av de andra munkarna, söka genom biblioteket, smyglyssna i biktstolen, snusa fram de nyaste rykterna i matsalen, snoka i de andra munkarnas socklådor etc.

Det finns några saker som gör detta till ett otroligt spel som är ett av de bästa härledningsspelen på marknaden. Först och främst så finns det regeln om penitens (straff, botgöring). Gör en spelare nåt mot reglerna, svär, spiller nåt på bordet - speciellt spelbrädet eller nåt annat djävulskt så utropar de andra spelarna "penance!" och skickar denne spelare till kapellet där denna måste vara ödmjuk och mista sin nästa tur. Tom tog initiativet, när han blev skickad till kapellet, att ta en bibel från bokhyllan och börja läsa. I ett senare skede när Jan hamnade till kapellet för diverse fula ord så försökte han trolla fram demoner för att förinta oss andra genom att läsa bibeln baklänges ... tyvärr hände inget.
När två munkar möts i ett rum så skall den som just kommit dit ställa en fråga av den andra, den andra kan då antingen välja att svära en ed till tystnaden och inte svara, eller sedan svara på frågan och sedan få rätten att ställa en svarsfråga vilken den andra spelaren måste svara på. Sedan finns det ett speciellt händelsekort som dras vid varje mässa (var fjärde tur - tredje på sex spelare) och som dikterar specialregler för den mässan. Det finns t.ex. ett händelsekort som gör att spelarna måste tillsammans sjunga "Broder Jakob, sover du?" under hela mässan, non-stop. Under vår första mässa fick vi endast ställa frågor som kunde besvaras med "ja" eller "nej". Vi drog det så långt att ingen fick tala med varann om det inte ställdes som en fråga som kunde besvaras med "ja" eller "nej", vilket ledde till att vi diskutterade som vanligt men avslutade varje mening med frågor som "...eller hur?" och "...är det inte så?". Urskoj.

Jag tror att, vad gäller mekanikerna, det intressantaste med spelet är poängräkningen. När mördaren är korrekt utpekad eller när spelet av annan orsak slutar, så är det den spelare med mest poäng som vinner, inte den spelaren som kommit på vem mördaren är. Man får poäng genom att gå till abboten och göra en "uppenbarelse", dvs. gissa på ett personsdrag som mördaren har (i detta spel; skägg/rakad, fet/smal, med huva/utan huva, Fransiskan/Benediktin/Tempelriddare, fädrar/bröder/noviser). I slutet av spelet så får man fyra poäng om man anklagat rätt mördare, -2 poäng ifall man anklagat fel munk, +2 poäng ifall man gjort en korrekt uppenbarelse och -1 poäng ifall man gjort en fel uppenbarelse.

Mystery of the Abbey är väldigt bra ihopsmällt av massor små intressanta mekaniker, men det som är spelet ryggmärg är nog temat och de tematiska reglerna, speciellt penitens, som lagts på för att göra det mera kryddigt. Mystery of the Abbey, med rättsinnade spelare, är en otroligt upplevelse som bör upplevas.

Jag hade tänkte dra genom restan av spelen som spelades under Oktoberfest 2008 här i ett inlägg, men nu verkar det bli så långt och det finns ännu fyra spel kvar, att jag tror jag lämnar resten till lite senare. To be continued...