Van Helsing vs. Dracula: en kamp om minnet

Dracula (2003)
design: Michael Rieneck
förlag: Kosmos, Rio Grande Games
spelarantal: 2
speltid: ~30 minuter
prisklass: 20-30€ (22€ hos Lautapelit.fi 29.11.2008)

Det var egentligen ett misstag att jag köpte Michael Rienecks spel Dracula. Det var en gång jag var och köpa en stor hög spel spel från Lautapelit.fi som jag misstog det för ett annat spel. Jag hade nog en lista på de spel jag skulle inhandla, men på något sätt blev Reiner Knizias Vampire till Rienecks Dracula, när mitt minne fick en total breakdown. Kanske det var riktigt bra att det, under dessa omständigheter, blev Dracula då detta spel övar minnet. Dessutom förstod jag efteråt att Knizias Vampire inte är så bra, men har aldrig spelat det så kan inte ta ställning.

I alla fall - tillbaks till Dracula. Det var alltså ett lyckat misstag. Lite misstankar hade jag i början efterssom memoryspel är något jag avskyr, men Rieneck bevisade snabbt åt mig att om man gör ett ordentligt spel som bara använder memory som en mekanik så att det faktiskt blir bra. Regelboken måste man lite varna om; det tog ett par omläsningar av mig och min bror Mosse förrän vi fick grepp om spelet, vilket är lite underligt när spelet är så simpelt.

Ena spelaren är Van Helsing och den andre Dracula. Meningen är att Van Helsing skall hitta Draculas fem kistor medan Dracula skall hitta fem jungfrun som Van Helsing försöker skydda. Spelplanen är vackert illustrerad och föreställer tolv kvarter i London. Varje kvarter är som en "ruta" och där finns ett upp-och-ner vänt kort som antingen tillhör Van Helsing eller Dracula. Bland dessa kort finns då (hos Van Helsing) de fem jungfruarna samt ett antal vampyrjägare av olika styrka och ett crucifix. Bland Draculas kort finns de fem kistorna, ett antal vampyrer och en amulett. De korten som inte är på brädet håller spelarna i handen.

Spelarna flyttar omkring sina pjäser och försöker hitta de fem korten de är ute efter. Tittar man på ett eget kort får man byta ut det mot ett från handen eller låta det gamla vara. Tittar man på ett kort av fienden så måste man göra nåt. Är det en kista/jungfru tar man det som ett vinstpoäng, är det en vampyr/vampyrjägare måste man bekämpa den eller om det är amuletten/crucifixet så tar man skada omedelbart.

Spelarna rör sig med hjälp av handlingskort som vardera spelare har tio stycken av (högst fem på handen på en gång dock). Korten berättar hur många steg man får ta, hur mycket styrkepoäng man har den turen (i fall man blir i en strid) och möjligtvis en specialkraft. Det intressanta med korten är att man spelar dem efter att man gjort sitt drag. Detta betyder att man måste ha koll på att man har ett kort som tillåter en att göra vissa saker före man faktiskt gör det.

Detta är i princip spelet (några extra regler som jag glömt/inte tar upp finns men detta är grunden), alltså mycket enkelt och simpelt där man får öva upp minnesförmågan och så finns det en del taktiker som man kan dra nytta av; bland annat så finns det gott med utrymme för bluffande.
Ett mycket snabbt och konkret spel, men som är mycket roligt att spela. Det finns egentligen inget illa jag kan säga om Dracula och för mig är spelet rätt så annorlunda. Rieneck använder memory-mekaniken på ett mycket bra sätt och tack vare att det "bara" finns tolv kort på spelplanet hela tiden (visserligen byts de om hela tiden) så blir det inte lika svårt för oss med dåligt minne som en t.ex. 36 korts memoryrond. Spelet är snyggt och temat passar väl, fastän det kan kallas för påklistrat.

Efterssom spelet är förmånligt, samma som alla andra spel i Kosmos två-spelars spel linjen, så finns det ingen orsak varför jag inte skulle rekommendera detta åt någon. Det kan hända att det blir tråkigt i längden, men så långt har i.a.f. inte jag kommit än.

Vem var Jack the Ripper..?

Mystery Rummy: Jack the Ripper (1998)
design: Mike Fitzgerald
förlag: U.S. Games System, Inc.
spelarantal: 2 - 4
speltid: ca. 30 minuter
prisklass: 20-30 € (dock tyvärr slutsålt i de flesta butiker)

De flesta av oss har spelat något rummyspel. Att samla på serier är en av de vanligaste mekanikerna i bräd- och kortspel och det finns allt från traditionella kortspel, tematiska kortspel till brädspel. Ticket To Ride är ett bra exempel på hur ett brädspel har använt sig av rummy som en mekanik. Så seriesamlandet är inget nytt och i många fall lite utslitet. Många gånger ryggar jag tillbaka när jag funderar på ett spel och det förklaras som ett rummyspel, men Mystery Rummy: Jack the Ripper, första installationen i en serie på fem spel, var ett spel som lät så tufft att jag bara måste få pröva det, temat har nämligen alltid intresserat mig.

Det handlar i grund och botten nog om ett riktigt klassiskt rummyspel, där man spelar ut kort i serier från handen. Här finns dock ett tema med som gör att det blir något helt annorlunda. Spelarna skall försöka bevisa vem Jack the Ripper är bland ett antal misstänkta. Mike Fitzgerald har gjort riktigt bra undersökningsarbete och spelet har en hel del historiska kopplingar. Man spelar ut samlingar av bevis-kort av en viss misstänkt person (minst tre stycken). Till bevis-korten finns ännu vissa specialkort som påverkar spelet. Till dessa hör bl.a. vittnen, offer, mordplatser och de misstänkta personerna. Den misstänkte som har mest värde av kort i samlingar på bordet vid spelets slut är Jack the Ripper och de korten är värda mer poäng. Spelet kan också sluta med att Jack the Ripper flyr och blir på så sätt aldrig fast.

Spelet är inte väldigt djupt, men mycket underhållande och inte heller helt hjärndött. Man får nog gnugga geniknölarna en och en annan gång under spelet. Temat passar och visst är det aningen påklistrat, men den stora andelen historisk fakta som är insatt i spelet fungerar väldigt bra. Specialkortens mekanik är gjorda på temat, inte tvärtom. Det som, utöver temat och goda recenssioner, lockade mig till spelet var spelarantalet. På lådan står 2-4 spelare och att det är bäst på två. Detta är ganska ovanligt bland spel som går att spela på flera, att det är "bäst" att spela på två. Själv har jag ingen erfarenhet att spela detta på mer än två, men visst fungerar det ypperligt på två.

Det enda negativa jag egentligen har att säga om MR: Jack The Ripper är korten. De är nog vackert illustrerade osv. men de är lite väl tjocka och klibbiga vilket gör kortblandandet lite krångligt. I samma väva måste jag dock ge lite extrapoäng för lådan. Lådan ser ut som en bok, vilket kanske inte är så speciellt, men en fin detalj. Insidan är otroligt vacker med ingröpningar för korten och silkesband som hjälper att lyfta ut korten; igen en liten onödig detalj men den gör att man blir på gott humör redan när man förbereder sig för att spela.

Carcassonne

Jaha, nu kanske det börjar vara dags att börja publicera lite av dessa utlovade texter. Jag tänkte börja med Carcassonne, eftersom det var ett av dom spel som fick mig att börja intressera mig för brädspel.

Carcassonne har blivit rätt så känt, både bland spelentusiaster och "normalt folk". Så först lite obligatoriska fakta. Carcassonne är designat av Klaus-Jürgen Wrede och det gavs ut år 2000. Det gavs först ut på tyska av förlaget Hans im Glück, och har senare översatts till olika språk och getts ut av bland annat Rio Grande Games och Lautapelit.fi. Det har också vunnit flera priser för bästa spel, bland annat tyska Spiel des Jahres 2001 och finska Vuoden Perhepeli 2004. Men det säger ju inte så mycket om varför spelet är så känt.

Den viktigaste orsaken till att Carcassonne har blivit så framgångsrikt är att det är ett familjespel som också icke-spelare kan förstå och tycka om utan problem. Reglerna är enkla och bitarna ser trevliga ut. En viktig sak tror jag också är att Carcassonne är väldigt annorlunda jämfört med vad folk är vana vid att brädspel är. Inga tärningar, inget gå och se vad som händer.

Nå, det intressanta är väl då hur man spelar spelet. Här ska jag också nämna att spelet är menat för 2-5 spelare.

Först kan vi börja med vad som finns i lådan. Det finns en hög kvadratiska brickor, 72 st. för att vara exakt. Det här är landbrickor med bilder av vägar, slott, fält och kloster. Det finns också 40 små trägubbar i fem olika färger, åtta av varje färg. Dessutom finns ett bräde som hjälper spelarna att hålla reda på sina poänger.

Alla spelare väljer en färg och tar de åtta gubbarna i den färgen. Gubbarna kallas följeslagare. Poängtabellen läggs på kanten av bordet så att den inte blir i vägen under spelets gång. En följeslagare av varje färg sätts på poängtabellen, alla startar såklart i nollfältet nere till vänster. Resten av följeslagarna håller spelarna framför sig på bordet. Startbrickan (med mörkare bakgrund) placeras mitt på bordet med framsidan uppåt. Alla andra brickor blandas och sätts i staplar med bildsidan neråt. Spelarna väljer vem som börjar. Spelet går sedan medurs från den här spelaren.

På sin tur ska spelaren göra tre saker i en viss ordning.
1. Först måste man dra en landbricka och placera ut den.
2. Sedan får spelaren placera ut en följeslagare om han/hon kan och vill.
3. Om kloster, väger eller städer blir kompletta ska man ge poäng för dem.

När en spelare har gjort allt som han/hon kan och måste göra på sin tur, går turen vidare till följande spelare. Så här håller man på tills brickorna tar slut.

Brickan som spelaren drar måste placeras ut med åtminstone en kant angränsande till en bricka som redan finns på bordet. Dessutom måste man se till att landskapen på brickorna passar ihop. Brickor får alltså inte läggas ut så att de rör de tidigare brickorna bara hörn mot hörn. Man måste också se till att vägar fortsätter obrutna, och att man placerar fält mot fält och stad mot stad. Kloster är alltid mitt på brickorna så de kan alltså inte fortsätta på följande bricka.

När brickan är utplacerad får spelaren sätta ut en följeslagare på den enligt vissa regler. För det första får man bara placera ut en följeslagare per tur, och den får endast placeras på brickan som nyss sattes ut. För det andra kan spelaren såklart endast placera ut en följeslagare om han/hon har sådana i sitt förråd. Följeslagarna kan placeras på vägar, i städer, på fält och i kloster. Det får bara finns en följeslagare per väg, stad, fält och kloster. Om man alltså bygger vidare på en väg där en annan spelare har sin följeslagare, får man inte sätta ut en av sina egna följeslagare på den vägen. Följeslagare stannar på spelplanen tills det område de står på poängges. Det kan alltså hända att en spelare inte har flera följeslagare framför sig, och då får han/hon bara lägga ut landbrickor på sin tur tills han/hon får tillbaka någon av sina följeslagare.

Under spelets gång kommer vägar, städer och kloster att kompletteras. När en bricka placeras ut så att något kompletteras, får spelaren lägga ut en följeslagare som vanligt, och sedan poängges det som har kompletterats. Det är alltså möjligt för spelaren att lägga ut en följeslagare i det som kompletteras, förutsatt att ingen annan följeslagare finns där.
En väg är kompletterad när båda ändorna slutar i en korsning, ett kloster eller en stad. En stad är komplett när man inte längre kan bygga vidare på den, dvs den omges av fält på alla håll. Ett kloster är komplett när brickan som klostret finns på omges av brickor. När något blir komplett ser man om någon spelare har sin följeslagare där. Då får han/hon poäng för området. En komplett väg ger 1 poäng per segment på vägen. En komplett stad ger två poäng per segment i staden samt två poäng per sköld som finns i staden. Ett komplett kloster ger alltid 9 poäng. Spelaren som får poäng flyttar sin följeslagare på poängtabellen så många steg som han/hon får poäng.
Ibland kan det hända att två eller flera olika vägar eller städer som båda har en följeslagare kombineras av en nyss utlagd bricka. Det här är det enda tillfället då två eller flera följeslagare får finnas på samma väg eller i samma stad. När vägen eller staden ska poängges, kollar man vilken spelare som har flest följeslagare där, och han/hon får poängen. Är det jämnt mellan flera spelare får alla dessa spelare poäng. När poängen har delats ut får spelarna tillbaka följeslagarna som har funnits på det kompletterade området.

Så här håller man alltså på tills brickorna tar slut. Man placerar ut brickor och lägger ut följeslagare och försöker få så många poäng som möjligt. När brickorna tar slut är spelet slut och man utför den slutliga poängberäkningen. För det första får man poäng för okompletta vägar (1 poäng per segment), okompletta städer (1 poäng per segment och sköld) och okompletta kloster (1 poäng för klosterbrickan plus 1 poäng per omgivande bricka). Sedan ger man poäng för fälten. Följeslagare som placerats på fälten stannar alltså på spelplanen under hela spelet. Följeslagare på fält får 3 poäng per komplett stad som finns på det fältet. När alla poäng är räknade ser man vem som har fått mest poäng. Den spelaren vinner.

Det var alltså reglerna. I regelboken finns en hel del illustrerade exempel som visar hur vissa saker fungerar i praktiken.

Så ännu lite till om spelet.

För dem som gillar Carcassonne finns en massa expansioner (tilläggsdelar) att köpa, men jag rekommenderar nog att man spelar utan expansioner i början så att man lär sig spelet först. Senare kan någon expansion vara kul för att ge lite variation åt spelet. Det finns också ett antal systerspel till Carcassonne. Dessa är spel som i grund och botten fungerar som Carcassonne men har vissa ändringar och tillägg. Det har också getts ut en reseversion av spelet. Travel Edition är precis som grundspelet, men mindre. Det innebär att expansionerna inte passar till det, vilket man ska tänka på ifall man funderar på att skaffa den version. Det samma gäller förresten också systerspelen; expansionerna är alla (med ett litet undantag) menade för det ursprungliga Carcassonne.

Det kan också vara värt att nämna att det i olika upplagor av spelet har det förekommit lite olika versioner på poänggivningen. Speciellt fältpoänggivningen är något som har varierat en hel del. Den version av poänggivningen jag har beskrivit är den som finns i den upplaga som jag har. Jag tycker också att det är den bästa versionen, och expansionerna utgår dessutom för det mesta från just den versionen av poänggivning. Köper man bara grundspelet lönar det sig att följa den upplagans regler, men köper man expansioner också och märker att reglerna inte verkar passa ihop så är det bara att välja vilken version av reglerna man följer.

Om du blev intresserad är det bara att rusa iväg till butiken. I Finland säljs Carcassonne i spelbutiker och i de flesta större varuhus. Priset rör sig kring 25 euro.

Soccero

Normalt brukar jag inte fynda nåt i de större matbutikerna/varuhusen här i Finland. Under en tid för ungefär ett år sedan så tog några butikskedjor in lite nyheter och då kunde man hitta fina erbjudanden, men normalt så håller de sig till Monopol/Trivial Pursuit-linjen. Ändå så går jag alltid genom spelhyllan i de flesta butiker, bara för säkerhets skull, ifall man skulle hitta nåt.
För ungefär ett halvt år sedan så dök ett spel upp på hyllorna i de flesta större butiken; Soccero. Ett spel som jag varken hittade i spelbutikerna Lautapelit.fi eller Fantasiapelit. Dessutom hittade jag ingen information om det på nätforumet och allmänna bibeln om brädspel för mig; BoardGameGeek. Spelet intresserade; ett fotbollsspel designat av finländare och med fina komponenter enligt bilderna på lådan. Dessutom med ett rätt så förmånligt pris som 25 €. Men spelet hamnade aldrig i köpkorgen. När man har så mycket spel på sin önskelista som vi har, så vill man veta lite om spelen före man tar dem, så i.o.m. att det inte fanns någon information om spelet så var det lite osäkert. Visst hittade jag deras hemsida, men där fanns hemskt lite information om spelet i sig.

Igår (15.5.2008) bestämde jag mig för att ta mig i kragen (med hjälp av Linda) och köpa spelet i en av traktens Prisma:n. Med EM i fotboll på kommande och en spelsamling som i den kategorin endast innehåller Hasbros våldtäckt av otroliga Subbuteo, så var det nog lite måste. Högst antagligen så kommer EM att väcka så mycket entusiasm att man vill sitta och spela fotboll dagarna i ända.
Det fanns dock ett problem redan från början. Nämligen de två fotbollsbrädspel jag spelat före Soccero; StreetSoccer och Subbuteo. Nu skäms jag lite över att jag inte än recenserat någondera, men det skall jag försöka ändra på så snabbt som möjligt. Bägge spelen hör nämligen till mina absolut favoritspel och speciellt StreetSoccer är ett spel som, med internetspelande på Little Golem medräknat, jag spelat över 500 matcher i. Soccero skulle ha svårt att lysa bland dessa två solar.
Dock så äger jag varken StreetSoccer (har ämnat bygga ett eget) eller ett fungerande Subbuteo värt nåt (liten sidnot: köp under inga omständigheter Hasbro:s Subbuteo som kan hittas i varuhus - det är ett skämt av djävulsk humor) så jag hade ett behov av ett fotbollsspel.

Okej, slutsnackat om förspel. Nu skall vi gå rakt till akten. Hur bra är Soccero?

Lite grundinformation först. Soccero är en finlänsk produkt; designat av Jarmo Kuitunen och Martti Ojalainen och utgivet av deras företag Soccero Ltd. Finland tillsammans med förlaget Peliko. Detta är Kuitunens och Ojalainens andra spel, med deras första spel som Das Dampfhammerharte Fussball-Spiel som publicerades av Kosmos. Spelet är utgivet 2007, normallängden på en match är 2 x 20 minuter (dock är tiden valfri och enligt regelboken så skall officiella matcher spelas som 2 x 45 minuter) och för två spelare.
Med den informationen undan så tar vi och går genom komponenterna:

Spelplanet är ett fyra-bitars pussel, vilket är nåt som brädspelsvärlden har börjat gå över till, istället för vikbara spelplan där det blir små fåror vid vikningarna. I min kopia var "pusselbitarna" tyvärr lite böjda, med det efter nån dag under en hög tyngre böcker så anar jag att de blir platta igen. Spelplanen är ett rutfält med 13 x 18 rutor och har alla de markeringar som ett officiellt fotbollsplan bör. Grafiken är enkel men fungerande, med bl.a. varannan ruta mörk grön och varannan ljusgrön.
Spelarna är stiliga små plastminiatyrer som står på en runt bas med en liten grop i, där bollen kan stå. Spelet innehåller två lag; Finland mot Sverige så klart, med 10 utespelare och 1 målvakt per lag. Bollen är en liten (under en centimeter i diameter) plastboll med en liten tillplattning så att den inte rullar iväg när den står på spelplanen. Bollen är annars fin och den passar spelet, men är i vissa fall aningen för liten, speciellt som brädena är böjda för tillfället. Man har emellanåt svårt att få tag i den och så kan den börja rulla omkring då och då. Två timglas och två normala sex-sidiga tärningar medföljer också.

Det enda minuset (bollen är faktiskt helt ok trots sin minimala storlek) vad som gäller spelkomponentarna är målen. Målen är gjorda av ganska mjukt och tunnt papp och skall vikas ihop när man ställer upp spelet. Pappen är tyvärr av så dålig kvalitet att jag är rädd att den skall brista i fogarna efter bara några spelomgångar. När de sattsat på att ha så fina spelarminiatyrer i plast etc. så skulle det kanske inte varit för mycket begärt att ha lite stiligare mål - eller i.a.f. nåt som håller ihop.

Regelboken (en A4 med text på bägge sidorna) kommer i tre exemplar; en på finska, en på svenska och en på engelska. Trots att spelet är ganska simpelt och detta inte är den värsta regelboken, på nåt sätt, som jag läst, så skulle de kunnat gjort ett lite bättre arbete med den. Vissa punkter fick jag läsa genom på alla tre språk för att vara säker på detaljerna och finesserna. Engelska regelboken verka dock vara den mest klara av dem alla. Med i spelet följer alltså grundreglerna - de avancerade reglerna kan laddas ner gratis från deras hemsida och efter en-två matcher så rekommenderar jag faktiskt att man gör det.

För att skilja på en spelarminiatyr på spelplanen och spelaren som faktiskt är en livslevande människa som styr ena laget så kallar jag den förstnämnda "spelare" och den senare "tränare".

Själv spelet då? Väldigt simpelt. I början så ställer bägge tränarna upp sina spelare så som de bör ställas upp i en fotbollsmatch, med anfallande tränaren som har två spelare i mittcirkeln var av ena har bollen. Matchen börjar med att bollen passas till den andra spelaren i mittcirkeln. Detta är en formalitet, för det tar inte en tur att göra det, och nåt som jag tror jag kommer att skippa i framtiden - endast lägga bollen vid den andra spelaren helt från början.

På sin tur har den anfallande tränaren (det lag som har bollen) tre alternativ: flytta sina spelare, sparka bollen eller skjuta mot mål. Den försvarande tränaren har naturligt bara ett alternativ: flytta på sina spelare. Den anfallande tränaren måste berätta vad han/hon tänker före nåt annat görs. Så här utför man alternativen:

Flytta på sina spelare. Tränaren kastar en tärning och får sedan flytta alla spelare (men kan välja att flytta valfritt antal eller t.o.m. ingen) exakt det antal rutor som tärningen visar i rak ortogonal (lodrät/vågrät) eller diagonal riktning. Spelarna måste dock kunna gå hela distansen, utan att stöta på eller gå över någon annan spelare. Detta betyder man oftast vill kasta rätt så låga tal på tärningen för att det blir ganska svårt att kunna röra på någon spelare ifall man kastar t.ex. en sexa.
Ifall spelaren som rör sig har bollen så får denne spelare springa med bollen hela vägen, eller lämna det på vägen i någon ruta. En annan spelare kan då plocka upp bollen ifall hans rörelse går genom den rutan.
En spelare som avslutar sin rörelse med bollen måste lägga bollen från sig i samma ruta. Denne spelare får inte fortsätta dribbla med bollen nästa tur. Detta för att undgå från att en spelare skulle dribbla genom hela spelplan varje gång.

Sparka bollen. Tränaren väljer ifall en eller två tärningar kastas. Ifall tränaren har meddelat att han/hon tänker sparka bollen så får bollen inte skjutas i mål. Tärningen/-arna visar hur många steg bollen rör sig. Bollen rör sig precis som spelarna, men med ett undantag: de får en gång under sin färd ändra riktning 45 grader (dvs. från ortogonal till diagonal eller vice versa). Rör bollen en spelare under sin färd så stannar bollen vid den spelaren. Ifall det är en egen spelare så är det en passning, ifall det går åt motståndaren så ger man bort bollen.
Ifall bollen når/passas åt en medspelare så att den kommer fram till mottagaren med samma antal som tärningen/-arna visar så får den spelaren i sin tur sparka bollen vidare ifall man vill. Då kastas tärningen/-arna pånytt. På så sätt kan den anfallande tränaren få igång ett ordentligt passningsspel.
Ifall bollen inte når fram någonstans så blir den på den sista ruta den når och kommer att bli upplockad senare av någon spelare i förbifarten.

Skjuta mot mål. Detta fungerar som en vanlig spark men tränaren måste meddela i förväg att skottet går mot mål och är inte en passning. I princip har man ett alternativ av att kasta endast en tärning, men det stör inte nåt ifall man kastar för höga tal, så det lönar sig alltid att kasta med två tärningar. Når bollen målet så är den inne - så lätt är det.
Råkar tärningskastet inte räcka till så måste bollen ändå röras så långt mot mål som det går och får inte ändras om till en passning.
I.o.m. att en spelplanshalva är endast 9 rutor lång och det maximala man kan kasta på två tärningar är 12 så kan det ju verka som om det vore hur lätt som helst att göra mål, men det är det faktiskt inte. Det står en hel del försvarare samt egna spelare ivägen, för att inte tala om målvakten, förrän man har bollen i mål.

Tränarna gör hela tiden en sak varje tur; flyttar spelare, sparkar bollen eller skjuter mot mål. Blir det mål så blir det grunduppställning igen. Men hur fungerar försvarande i praktiken?
Jo, det finns två saker försvaret försöker göra. Första är naturligtvis att placera spelare i vägen för anfallarna så att de inte kan skjuta och det andra är att de försöker ta bort bollen från den spelare som har den. För att ta bort bollen så måste en spelare kunna röra sig till den samma rutan med exakt steg på tärningen. Då tar denne spelare bollen av den anfallande spelaren och rollerna byts.

Det som ännu kommer till i grundreglerna är den offside-regeln vilken är samma som i riktig fotboll. Dessutom så får ingen annan än målvakten vara inom målvaktszonen och endast tre spelare av bägge lagen får vara inom straffområdet på samma gång.
Timglasen kan man börja använda när man spelat ett par varv genom. Spelet kommer alltså med två 30-sekunders timglas (ett åt vardera tränare) som tränarna får sätta igång på den andra tränarens tur för att stressa denne. Den andra tränaren har då 30-sekunder på sig att göra sitt drag. Det är dock väldigt viktigt att bägge tränarna kan reglerna flytande och så rekommenderar jag att man använder de avancerade reglerna när man tar timglasen i bruk.

(De avancerade reglerna recenseras lite senare i ett annat inlägg.)

Nåja, hur klarar sig då Soccero i kategorin med StreetSoccer och Subbuteo?
Till först, efter att ha läst reglerna, så tänkte jag att detta var StreetSoccer, men på större spelplan. När man väl hade spelat ett par omgångar (matcher) så märktes det att detta är nåt helt annat. Spelet handlar mest om att positionera sina spelare rätt och kunna använda dem vid rätt tillfällen. Om du får bollen till en spelare som inte har en enda motståndare i direkt ortogonal eller diagonal linje så kan inte motståndaren ta bollen av dig, före han har ompositionerat sina backar. Har du dessutom många spelare inom passningsdistans, men på olika distanser, så kan du hålla på med ett ordentligt passningspel efterssom du får fortsätta passa hela tiden, så länge passningarna går fram med exakt tärningskast.
Det viktigaste, vad jag nu märkt, är försvaret. Man måste se till att alla motståndarens spelare hela tiden är bevakade, dvs. att man har en spelare som hela tiden når dem - helst skall man såklart ha fler. I min första match så gjorde jag misstaget av att ha alla mina backar i ett rutfält för sig och det betydde att de alla var låsta både ortogonalt och diagonalt. Motståndarlaget behövde endast tre turer på sig att göra mål.

Men trots att det egentligen blir så här abstrakt och matematiskt så finns det en väldigt stark känsla av fotboll i det här spelet. Man känner spänningen och det är mycket tack till tärningarna som sätter lite tur in i ett så här pass tungt abstrakt spel. Sen om man ännu kastar in de avancerade reglerna och timglasen så börjar nerverna spänna riktigt ordentligt. På samma sätt som StreetSoccer så är det kombinationen av tur med tärningarna och ett smart strategiskt abstrakt spel i bakgrunden som gör detta till ett väldigt bra spel.

Är Soccero en kopia av StreetSoccer? Absolut inte, under inga omständigheter.
Är det någon idé att äga båda dera? Ifall man tycker mycket om fotboll så kan man bra äga båda, men annars skulle jag endast ha endera.
Är Soccero lika bra som StreetSoccer? Nej. Men det är inte långt ifrån. StreetSoccer vinner på en liten punkt - det är simplare och snabbare.

Soccero är roligt - spelet har fångat känslan av fotboll och skulle det inte vara för de där fördärvliga målen så skulle jag säga att det är en av de snyggaste sportspelen jag sett i mitt liv. Nu vinner Subbuteo på den punkten. 25 € är ett pris som känns som ett erbjudande när man tänker på kvaliteten på spelet. Detta är en solid, huggen i sten, ristad i guld, 9:a på betygsskalan. Varför har inget större förlag snappat upp på det här?

Nu i efterskott så hittade jag även grundreglerna på nätet. De kan laddas ner här.

Modern Art - auktionsspel för autentiska auktionärer

"Välkommen, välkommen. Ah, Ni kommer från galleriet i Paris? Stig på. Idag skulle vi här i Bilbaos ärorika galleri ha ett kap som vi reserverat just för Er. En tvättäkta och Karl Gitter från 1982 - alla trodde den var försvunnen förevigt men så hittades den i Gitters ex-frus förra hems källare, och nu säljer vi den här - bara i dag.
Karl Gitter, som ni säkert vet, representerar den vackra kubistiska stilen från 1985 och man ser hur hans djupa depression tränger fram, medan han ändå är påväg mot de ljusa dalarna av Babylon. Sådant här djup i en målning är sällan skådat. Vilka färger, vilket mästerverk!

Och idag säljer vi den, special åt endast Er, för endast 14.000£! Det är ju nästan som om jag skulle ge den åt Er. Ge den ett fint hem i Ert galleri, eller så kan ni sälja den i slutet av sessongen, för den har då ett potentiellt marknadsvärde på 35.000£! Tänk hur mycket Ni kan tjäna på den! Tänk på det en stund. Har Ni tänkt på det nu?

Äsh. Det är ett allt för lågt pris... kanske jag inte alls säljer den. Nej, jag är en hedersman, jag håller mig till mitt erbjudande. 14.000£ endast i dag och endast för Er. Skall vi skriva på köpebrevet då?"


Så här kan det låta när man spelar Reiner Knizias auktionsspel Modern Art. Ett spel där spelarna är representanter för var sitt galleri och handlar, samt säljer, tavlor till varann i hopp om stora vinster. Nej, inte bara stora vinster - de största vinsterna.
Spelet går i fyra sessonger under vilka tavlor av fem olika konstnärer säljs i tur och ordning. Försäljningen av tavlor är det första stället att tjäna pengar - man säljer tavlorna i sina gallerier åt de andra spelarna som, hoppeligen, betalar stora summor pengar för dem.

Men efter varje sessong så säljs de inköpta tavlorna till sitt marknadsvärde och det är här man antingen kan hala in de stora förtjänsterna, eller sedan gå helt bankrupt. En sessong tar slut när den femte tavlan av någon konstnär läggs ut till auktion. Då ser man vilken konstnärs tavlor som sålts mest - de blir värda 30.000£ styck. De som sålts näst mest blir värda 20.000£ styck och de som sålts tredje mest blir värda 10.000£ styck. Detta betyder alltså att två konstnärers tavlor blir värdelösa och måste slängas bort efter varje sessong. Dessutom så blir tavlorna mer och mer värdefulla för varje sessong som går, för ifall (i senare sessonger) en konstnärs tavlor blir värda nåt (kommer bland de tre bästa) så räknas också tidigare sessongens marknadsvärde till det aktuella marknadsvärde. Detta betyder att i teorin så kan en tavla efter fjärde sessongen vara värd 120.000£ (30+30+30+30) ifall den konstnärens tavlor har blivit mest sålda i slutet av varje sessong (detta borde dock vara praktiskt omöjligt).
Så ju längre spelet går, destu större sattsningar gör man, destu mer kostar tavlorna vid auktionerna och destu större är riskerna. Nervspräckande!

Tavlorna i sig är "konstverk" gjorda enbart för spelet. Konstnärerna är påhittade; varken Lite Metal, Yoko, Christin P., Karl Gitter eller Krypto finns på riktigt och de flesta tavlor ser, så som det skall vara i modern konst, riktigt förjävliga ut.

I början av varje sessong får varje galleri (spelare) en handfull tavlor (kort) som sedan skall auktioneras ut under sessongens lopp. Dessa tavlor kan inte säljas, direkt från handen, i slutet av sessongen, utan måste via marknaden före de har ett egentligt värde i spelet. På korten finns då en bild av tavlan, namnet på konstnären samt en symbol för vilken sorts auktion tavlan kräver.
Det som är viktigt att kommer fram är att även galleriet som auktionerar ut en tavla får (eller kan tvingas till att) köpa tavlan. Då går pengarna till banken istället för till försäljaren. Att köpa sina egna tavlor är inte alls ovanligt och i många tillfällen nåt som det lönar sig att göra.
Det finns fem olika sorters auktioner;

Öppen auktion. Detta är den klassiska auktionen som människor är vana med. Spelarna ropar ut bud som är över de tidigare buden och slår man fast med "första, andra, tredje, såld till mannen med fula skor!".

Sluten auktion. Alla spelare lägger i hemlighet så mycket pengar i handen som de är förberedda att betala för tavlan. Så visar alla samtidigt hur mycket pengar de sattsat och den som bjudit mest betalar till försäljaren (eller banken ifall försäljaren köper) och får tavlan.

Fast pris auktion. Försäljaren bestämmer ett fast pris för tavlan och så går det runt bordet medsols. Den första spelaren som går med på att betala det priset för tavlan får köpa den. Ifall priset är för högt och ingen vill köpa den så måste auktionären själv köpa tavlan.

En-gång-runt-auktion. Börjandes från spelaren på auktionärens vänstra sida så får spelarna i medsols ordning säga sitt bud eller passa. Budet måste vara högre än den tidigare spelarens. Till slut väljer auktionären om han/hon säljer till den som har sagt det senaste budet eller om han/hon lägger 1.000£ (den mista valören) och köper den själv.

Dubbel auktion. När en auktionär lägger ut en tavla med dubbel auktion-symbolen, så får antingen han/hon lägga en till tavla av samma konstnär, men med annan symbol, till auktionen. Då säljs alltså bägge tvlorna samtidigt till auktionssättet av den andra tavlan. Det är också möjligt att sammarbeta med en annan auktionär och låta den lägga till den andra tavlan.

Så här håller man på tills fyra sessongen är genomkörda. Efter det räknar alla galleriet ihop sina pengar (vilka förresten är gömda från de andra gallerierna under spelets gång) och det galleriet som har mest pengar vinner.

Modern Art är lätt att lära sig. För 3-5 auktionärer och spellängden ligger runt en timme. Detta hör till mina stora favoriter och är dessutom en av de första moderna brädspelen jag spelade och blev storförälskad i. Det finns dock ett problem med spelet. Problemet är samma sak som gör att jag tycker om att spela det - allt beror på vem man spelar med. Är ens en av medspelarna inte med i spelet, eller spelar det som om det vore en schackturnering så blir det snabbt väldigt tråkigt. Men ifall alla har inlevelse och faktiskt rollspelar genom det så finns det få spel som är lika roliga. Det skall vara onödiga, lustiga, djupa analyser om de fula tavlorna. Snabbt kracklande auktionärer som skriker ut "ett, två, tre, såld till mannen med håret" osv.
Ifall alla spelare runt bordet har den inlevelsen och humorn så är detta en fastslagen 9 på betygsskalen, men annars så faller det farligt nära en 6-7.

För dem som har inlevelsen och kan tänka sig att ha roligt med detta spel så rekommenderar jag det varmt. För dem som tycker om auktionsspel med är mer analytiska och vill ha mer taktik m.m. så lönar det sig att fundera på annat, som t.ex. Reiner Knizias Ra.

Modern Art kan köpas från Lautapelit.fi för 25.00€

Medici vs. Strozzi - oss snikna affärsmän emellan

Reiner Knizia är ett hushållsnamn för dem som spelat lite med av dessa moderna brädspel. Han kan kallas för en klassisk eurospeldesigner, men det kanske inte säger så mycket för de som spelar ett spel nånting då och då. Till hans specialiteter hör auktionsspel och han har en väldigt känd inofficiell trilogi av auktionsspel som innehåller spelen Ra, Modern Art och Medici. Ra och Modern Art finns i samlingen och hör till mina personliga favoriter. Medici är på önskelistan.
Men Medici hör också till en annan trilogi som fullbordas snart - en mer officiell trilogi där spelen heter Medici, Medici vs. Strozzi och Strozzi (som inte är publicerat än).
Medici vs. Strozzi sägs vara som Medici, men för två spelare och det var orsaken till varför jag i tiderna införskaffade det. Det lät otroligt med ett auktionspel för två spelare och jag hade svårt att tro att det skulle fungera, men visst gör fungerar det.

Ikväll satt vi oss ner med Linda för att spela det spelet från Kosmos två-spelares spel-serien som vi har i samlingen, men Linda inte än spelat. Efter en snabb genomgång av reglerna så var vi klara för drabbning. Linda valde att spela med Strozzi medan jag tog motparten Medici och fick således börja.

Spelet är till reglerna väldigt lätt. Det finns två större hamnar (tre varuhus per hamn) och en mindra hamn med två varuhus. Varuhusen tar endast emot en vara och i spelet finns fem olika varor; kryddor, päls, silk, te och guld. Varje varuhus har en monopolspår där man följer med vilkendera spelaren som har större andel av varorna i det varuhuset.
Bägge spelarna har tre båtar; en liten med plats för tre varor, en mellanstor med plats för fyra varor och en stor med plats för fem varor.
Sedan finns varorna som små brickor. Av kryddor, päls, silk och te finns sex brickor; en av värdet 0,1,2 och 3 samt två av värdet 4. Av guld finns det endast två brickor av värdet 5. Det som bör nämnas är att guldet inte har nåt varuhus att föras till utan används till annat (förklaras närmare under poängutgivning). Alla brickor läggs in i en tygpåse och blandas om.

På sin tur så plockar spelaren (vars tur det är) en bricka och lägger den ner på bordet med bildsidan uppåt så att bägge spelarna ser den. Efter detta bestämmer spelaren om han/hon vill auktionera ut den eller lägga till mer varor till salu. Maximalt tre brickor får auktioneras ut på en gång, men en spelare får inte auktionera ut mer än vad han/hon kan lägga i en av sina båtar.
Efter att spelaren i tur är nöjd med antalet varor (dock max tre) så anger han/hon ett pris och så får den andra spelaren välja om denne godkänner priset och på så sätt köper dem åt sig. Isf tar den spelaren brickorna och lägger dem i en båt och lägger båten i hamn vid någon av de lediga hamnarna (inte en egen båt där från tidigare). Om den andra spelaren inte vill betala priset för brickorna så måste spelaren som bjuder ut brickorna köpa dem och lägga dem i en båt som läggs vid en ledig hamn.
Man får också lägga varor i båtar, med lediga platser, som redan är i hamn - men så fort en båt är vid en hamn så får den inte byta plats under omgången.

Så här fortsätter det, med spelaren som köpt förra satsen med varor som säljer nästa, till antingen alla varor i tygpåsen är slut, eller tills någondera spelaren har alla tre båtar fyllda med varor.
Då räknas inkomsterna för omgången. Först räknar man den totala summan på varorna i båtarna per hamn. Den spelare som har större summa vid en hamn får en bonus på 20 guldpengar. Detta utförs vid alla tre hamnar.
Sedan flyttas monopolmarkörerna vid varuhusen längs med monopolspåren. För varje vara som en spelare har vid en hamn där det finns ett varuhus för den varan så flyttas det varuhusets monopolmarkör ett steg mot den spelaren (två steg för varje "0"-vara). Ifall monopolmarkören är på ena spelarens sida efter att den flyttas fram och tillbaka så får den speren 10 guldpengar, med möjlighet för vidare bonusar.
Efter att alla hamnar poängsats och spelarna fått sina inkomster så töms allt, men monopolmarkörerna hålls där de blivit. Så spelar man om tre ronder och den som har mest pengar efter den tredje ronden vinner.

Trots att jag endast spelat två gånger förrut så mindes jag lite om vad varor var värda och det gav mig ett otroligt försprång. Efter andra ronden hade jag nästan dubbelt så mycket pengar och nästan alla monopolmarkörer var på min sida. Detta betydde att Linda måste tjäna in över 200 guldpengar på en rond och för att göra det måste hon flytta över majoriteten av monopolmarkörerna till hennes sida, vilket i sig redan är halvt omöjligt att göra på en rond, men för att ens ha en chans så skulle hon måsta spendera så mycket pengar att det inte skulle hjälpa ändå.
Så sista ronden så satt jag och såg bara till att jag inte skulle förlora den ronden allt för mycket. Sist och slutligen så vann jag med 458 guld mot 227 guld.

Det var uppenbart att jag hade erfarenhet av spelet och inte Linda. För att det här spelet skall vara som bäst och intressantast så måste bägge spelarna ha spelat ett par spel från förrut. Helt enkelt därför att då vet man ungefär vad man kan begära för varorna i auktionerna för att det skall löna sig för sig själv i båda fallen (motspelaren köper eller man hamnar köpa själv).
Men ifall bägge spelarna har spelat några gånger förrut så är detta en stor tumme upp. Ett auktionsspel för två spelare som faktiskt fungerar och är väldigt roligt samtidigt som krävande. Linda yttrade "brain hurts" en hel del gånger under vår session.

Inte för att jag klagar - det var riktigt roliga att spela det nu också, men jag antar att det inte var lika roligt för Linda som förlorade stort och visste inte ens vad som slog henne för det var över. Hoppeligen har hon ändå mod att spela om några gånger så att hon lär sig spelet. Sen kan vi ta an varann som två snikna Joakim von Anka:n.

Mitt BoardGameGeek-vitsord för spelet är en svag 8 - men det är väldigt bra för ett så här litet spel. Medici vs. Strozzi är utgivet av Rio Grande Games och tar alltså ca. 20-30 minuter att spela (säkerligen snabbare när båda kan det). Design av Knizia och för två. Lautapelit.fi säljer spelet för 22.00€.

Fist of Dragonstones

design: Michael Schacht, Bruno Faidutti
förlag: Days of Wonder
spelare: 3 - 6
tid: 45 minuter
prisklass: 20 - 30 €
(boardgamegeek)

Före jag tar an spelet och mina åsikter om det så är det kanske bra att säga att detta är spel som många lyfter till höjderna och man måste medge att Michael Schacht och Bruno Faidutti är namn som borde betyda kvalitet i stor grad. Dessutom är även förlaget Days Of Wonder känd för att de satsar på kvalitet, inte kvantitet, men min personliga åsikt är ändå att här fattas något vitalt i detta spel.

I grunden är detta ett auktionsspel med fantasytema, med en liten krydda av rummyspel. Det finns tre olika sorters drakstenar; gula, röda och blåa (mycket fina komponenter måste medges). Målet i spelet är att samla tre vinstpoäng som går att få på flere sätt. Grundordningen är dock som följer; med guld köper man kort som man vinner drakstenar med som man köper vinstpoäng med. Kanske lite annorlunda, men kedjan är aningen lång enligt mig. Det skulle ha räckt med att samla på drakstenarna.

Det finns åtta (8) grundkort som varje rond auktioneras ut, samt två (2) specialkort (det finns tjugofem (25) allt som allt). Ronden börjar alltid med "häxan"-kortet. Med detta kort får man ett svart guld som med vilken man kan förstöra en framtida auktion (kortet slängs bort, men alla som sattsat pengar 'betalar' ändå, vilket är otroligt irriterande). Sedan auktionerar man ut korten en för en. Auktionerna är gömda - alltså alla lägger en viss mängd guld i sin hand och alla visar hur mycket de sattsat samtidigt. Den spelare som betalar mest får kortet och använder dess specialkraft genast. Om det är jämnt bland två eller fler spelare tar dessa och gör samma sak om, men med silver och inte guld.

Det finns några slags valutor alltså. Vanligast är alv-guldet som alla spelare får åtta (8) av i början av spelet. Dessa kommer tillbaka till en i slutet av varje rond. Sedan har vi det "vanliga guldet" som man använder och blir av med. Vi har "silver" som används ifall det blir jämnt i en auktion och det måste hållas en extra auktion bland vinnarna. Dessa försvinner också efter användning. Dessutom så mistar alla spelare i sin auktion pengarna dom satsat, t.o.m. fast man inte vinner auktionen. Alv-guldet kommer ju visserligen tillbaka i slutet av ronden.

De olika korten som auktioneras ut har varierande effekter, bl.a. så kan man vinna drakstenar, förmågan att stjäla drakstenar av andra samt att byta drakstenar till poäng. Det kräver en hel del spelrundor innan man blir van med vilka kort som finns, så att man inte kastar ut alla pengar på kort som egentligen inte är värda så mycket.

När den första spelaren får sitt tredje poäng är spelet slut och han/hon har vunnit.

Okej, problemen i spelet är följande;

1) Det tar allt för lång tid innan man hinner bli van med korten som finns i packen, så de första spelen är egentligen helt i onödan.
2) Spelet tar för lång tid, så man blir ganska snabbt uttråkad på det "gömda auktion"-systemet.. det börjar helt enkelt smaka trä. Visserligen vet jag om att det finns spelare som tycker om denna mekanik i sig och jag hör inte till dem; men det blir helt enkelt för mycket av det i detta spel.
3) Det finns alltid tio (10) kort som auktioneras ut varje rond, så det händer väldigt ofta så, att det finns 4-5 kort som alla satsar på, och resten av de 5-6 som finns kvar bara gås förbi, för ingen har några pengar kvar.
4) Det känns otroligt dumt att slänga ut hälften av sina pengar på ett kort som ingen annan har satsat på, för man förlorar ju ändå guldet.
5) Som sagt, länken till att få poäng är allt för lång - drakstenarna skulle ha kunnat fungera som poäng.

Allt som allt är detta ett spel som alltid emellanåt kan tas från hyllan om man är på rätt humör och, helt ärligt, helst har med sig några korgar öl så man glömmer bort att man spelat det efteråt. Jag har vänner som tycker rätt så mycket om spelet, så när dom vill spela så säger jag inte emot, men jag brukar inte rekommendera spelet själv.
Jag skulle definivt inte rekommendera spelet åt någon som inte har hemskt mycket erfarenhet av moderna brädspel sen tidigare och dessutom så behövs det en rätt så god engelska. Gillar man inte fantasy som ett tema så säger även detta spel emot. Trots att temat är väldigt påklistrat och det inte alls känns som ett fantasyspel så tror jag att man knuffas ännu längre bort om man inte tycker om temat; det finns ändå överallt på korten etc. Däremot så tror jag inte heller att spelet räddas om man tycker om fantasy, efterssom det är (som sagt) så abstrakt.

Om du, trots denna recension, önskar prova spelet så kan man bl.a. inhandla det hos Lautapelit.fi för 27€ (priset 9.12.2007 8:30).

Cartagena

design: Leo Colovini
förlag: Winning Moves
spelare: 2 - 5
tid: allt från 15 min. till 1,5h, men förlaget meddelar 45 min som standard.
Prisklass: 20-30 €
(boardgamegeek)

Det finns en legend om ett gäng pirater som år 1672 lyckades fly piraternas Alcatraz - fängelset i Cartagena. Av detta tema har designern Leo Colovini gjort ett rätt så abstrakt brädspel.

Cartagena är typiskt Colovini - abstrakt och torrt. Torrt låter ofta som något negativt, men behöver inte alls vara det. Själv anser jag att t.ex. hans spel Clans är torrare än Cartagena, men vissa har varit av annan åsikt. Det som är bra med detta spel är det finns två sätt att spela på - Tortuga och Jamaica. Ett lättare sätt att förklara det är att antingen spelar man med sina kort synliga för alla (Tortuga) eller sedan med korten på handen (Jamaica). Tortuga är mycket mer taktiskt och torrare. De som faktiskt spelar Cartagena "på allvar" anser för det mesta att Tortuga är det enda riktiga sättet att spela. Däremot har Jamaicanska versionen sina sidor -> det blir mycket lättare och en stor del av torrheten försvinner, dock även en stor del av djupet. Jag tycker om att spela båda två. Om man känner sig för ett lätt spel där det mera handlar om att kasta ut kort och flytta, men med ändå något att tänka på, så är Jamaica riktigt fint - passar t.ex. riktigt bra att spela med familjen. Däremot är Tortuga något för dem som vill träna de gråa hjärncellerna och taktikera. Själv anser jag dock att den största skillnaden mellan de två inte är om ens egna kort är öppna eller ej (detta har en stor skillnad, men inte avgörande), utan den största skillnaden är att i Tortuga är de sju (vad jag minns) första korten ur packen (de kort man plockar upp på handen) synliga. Så när man plockar upp kort på handen är också en del av taktiken.

Jag tycker om hur man kan bygga upp en ny bana varje gång man spelar. Någon matematisk hobbyist har förklarat att det finns över tusen olika kombinationer man kan lägga ut banan i, vilket låter lite väl mycket, men nog kan det stämma. Dessutom är ett väldigt stort plus det att man kan variera längden på banan, samt antalet pirater man har med. Detta betyder att man själv väldigt långt kan variera längden på spelet. För det kortaste spelet kan man t.ex. ta tre banbitar (färre är redan löjligt) och fyra pirater per spelare (igen, färre börjar bli löjligt) och så spelare man med Jamaica-regler. Ett sånt här spel kan man spela på ungefär 15 minuter. Å andra sidan kan man spela med alla åtta banbitar, åtta pirater per spelare samt Tortuga-regler -> ett spel som kan ta över 1,5h hur bra som helst. Så detta storgillar jag - man kan påverka spelets tyngd och längd genom val av regler, längd av bana och antalet pirater.

Spelet ser riktigt fint ut också, inget märkvärdigt, men utseendet passar spelet väldigt bra. Temat är väldigt påklistrat, men slår man en flaska extra fin 5 års gyllenrom på bordet så hör man nog vågornas brus under ens piratskepp (ifall 5års gyllenrom är för dyr kan man alltid grabba en billig mörk rom, "it serves the purpose" som man säger på engelska). Själv har jag en sådan bild, att skulle detta spel vara absolut abstrakt skulle jag aldrig orka spela det, temat ger den där lilla kicken när man kan sitta och tala "pirat-engelska" hela kvällen lång.

Hur fungerar spelet då? Jo, det är lätt. Alla pirater börjar i ena ändan av tunneln och den spelare som först har alla sina pirater i båten på andra sidan har vunnit. Tunneln är fylld med symboler som fungerar som "rutor". Det finns sex olika symboler. För att flytta en pirat så spelar man ut ett kort och flyttar en av sina pirater till den nästa lediga rutan med samma symbol i tunneln. Råkar det komma rutor med den symbolen på vägen, men som har en annan pirat som står på den (egen eller motspelares) så fortsätter man vidare till nästa symbol. Råkar det sig så att det inte finns några symboler kvar av den sorten så är det riktigt bra - då springer nämligen piraten hela vägen till båten.
Problemet och grundmekaniken i spelet är dock hur man får fler kort åt sig, för man plockar nämligen inte upp kort efter att man har lagt ner ett. Istället måste man backa i tunneln för att få plocka upp kort till handen. Man väljer en av sina pirater i tunneln och backar till nästa ruta som har en eller två andra pirater på sig (egna och/eller motspelares). Har en ruta tre pirater på sig så fortsätter man bakåt i tunneln tills man hittar en ruta man får stanna på. Om det står en pirat på den rutan så får man ta ett kort och står där två pirater så får man ta två kort (igen, oavsett vems piraterna är). Under sin tur får man tre gången välja ifall man spelar ett kort och flyttar en pirat eller backar och plockar upp mer kort. Så man kan t.ex. springa fram med två kort och sedan backa för att plocka upp. Man får också välja ifall man springer med olika pirater eller många gånger med en etc.
Det är just denna "hur man plockar upp kort"-mekanik som gör spelet och flera gånger så är det nästan hjärnknäckande när man försöker komma frammåt snabbare än alla andra, men samtidigt måste man backa för att inte bli utan kort.

Allt som allt är Cartagena ett riktigt bra mellanspel om man tycker om lite abstraktare spel. Om man tycker om Colovinis andra spel är Cartagena ett mycket bra val. Som sagt är alternativen i tid och vikt det absolut bästa i spelet. Dock har jag aldrig riktigt tyckt om den tunga två timmars ronden - för mig blir det ALLT för torrt vid det tillfället.